Installationen består av en glasmonter med en trästruktur placerad på ett nerklottrat befintligt betongfundament. På insidan finns en metalldel på en bit skog, med mossa och växtdelar, bakom immiga rutor. I bakgrunden ser man utsikten från Varvsbergets topp, en blandning av ett urbant och ett naturligt kustlandskap, under en blå himmel.

Konstutställning längs en vandringsled

2023-06-15 17:38

"Wander Wonder" i Örnsköldsvik

Att tänja på idéer och möjligheter, ställa frågor kring konsten i det offentliga rummet, skapa oväntade upplevelser, beröra en ny publik. Sedan november följer jag med spänning Karolina Aastrups arbete som projektledare och curator för samtidskonst på Västernorrlands museum. Efter att tagit del av flera mycket lyckade projekt, både innanför och utanför museets ramar, ser jag nu fram emot att upptäcka gruppuställningen Wander Wonder. Här agerar Karolina Aastrup som co-curator till Helena Byström (Verksamhetsledare Konstfrämjandet Västernorrland) och initiativtagare för projektet i Örnsköldsvik. Sju inbjudna konstnärer har skapat nya verk, inom måleri, ljud och performance, installationer och skulpturer, längs en 2,5 km lång slinga, med Varvsberget som första etapp. En stadsnära vandringsled, som ska förena olika intressen och folk, friluftsliv och samtidskonst, samt föra ut regionen i landet genom natur- och konstupplevelser.

En varm junidag, strax efter invigningen, där jag inte kunde delta, befinner jag mig vid Varvsbergets topp, där skyltning och markering med den orangea färgkoden, välkomnar besökarna. Efter ett femtiotal meter möts man av ”A dream like mine” av Ylva Westerlund, konstverket som inleder utställningen. En installation som innehåller flera separata verk: ”Hide station", "Collected steam from the forest floor", "You can breathe me like a dream".

Här bland historiska och geografiska lämningar, mellan urbanism och skyddad natur, har konstnären skapat ett platsspecifikt projekt. Titeln refererar till ett verk av den kanadensiske författaren M.T. Kelly, vars fiktiva berättelse matchar med konstnärens tankar kring miljöförstöring och brukssamhällen. Jag närmar mig skulpturen ”Collected steam from the forest floor”, en glasmonter placerad på ett nerklottrat befintligt betongfundament. En metalldel på en bit skog, mossa, växtdelar, bakom immiga rutor. Ett ekosystem, en dimmig morgon i en skogsmiljö. Resten av ett militärt fordon, en industriell aktivitet kopplad till Örnsköldsvik, som genom fukten återgår till jorden och bygden. Vid sidan, på toppen av en gammal byggnad, textverket ”Hide station”, vars titel kan betyda gömd eller gömsle, vara ett påhittat ortsnamn eller öppna till en egen tolkning. Den tredje delen av verket, en print på plexiglas av en akvarell placerad i vegetationen, skildrar ett landskap som verkar suddas ut, försvinna. Genom kopplingen till den närliggande fabrikens rök, agerar verket som en påminnelse att allt som omringar oss, är en del av vår omgivning. ”Vår oförmåga att se hur allt är sammankopplat är grunden till många av våra miljöproblem” menar Ylva Westerlund. Ett poetiskt och starkt konstverk, en berättelse, ett budskap.

Jag fortsätter vandringen bland gigantiska telefonmaster och monumentala elstolpar. Vid sidan av stigen, upphängda på tallstammar, likt markörer som visar vägen, blänker Jenny Lundgrens små målningar på emalj. Som abstrakta landskapsakvareller, bärande på titlar som ”Avståndets blå” och ”Mont Blanc” hänvisar de till resor och äventyr, som hon också förknippar till den konstnärliga processen. Längre ner i en skogsdunge, likt vita segel, har konstnären spänt upp presenningar mellan träden. Installationen ”Signs and shelter” refererar till vandringsledens stigmarkeringar och vindskydd. Granarnas lekande skuggor, ljuset i den stickande vita färgen, den ansträngda spänningen, förvandlar de vridna textilierna till abstrakta och destrukturerade formationer. Den genomgående formella reduceringen agerar som en metafor för det planerade, och det oförutsägbara. Längs leden. I livet, i konsten.

Jenny Lundgrens installation uttrycker människans konstanta, ibland motsägelsefulla, absurda, strävan efter att hitta den rätta vägen, inte gå vilse. Jag fortsätter in i skogen. Den orangea markeringen har försvunnit. Jag vänder och hittar tillbaka till vandringsleden som för mig till Mattias Anderssons konstverk. Det är första kapitlet i ett projekt som heter ”Heavenly Father”, ett verk som består av tre delar, en performance, en installation och ett ljudverk (som fungerar tack vare solceller). En orange ryggsäck hänger i en tall. Bland susen i trädet, hörs en sång. Konstnärens plågade röst, textens innehåll, den grälla färgen som signalerar fara, allt verkar gå i symbios för att symbolisera trauma och tragedi. Det komplicerade förhållandet mellan far och son, till hembygden Örnsköldsvik, flykten från det faderliga bagaget, livets motgångar. Jag tittar upp i tallkronan, den plågsamma sången surrar i öronen, jag blir yr. Konstnärens arbete med universella och intima frågor, livets okontrollerbara omständigheter, berör. Han berättar att verkets titel valdes redan för fyra år sedan, men fick en ny innebörd efter att hans far dog i oktober 2022. I en öppningsperformance hängde konstnären av sig faderns gamla ryggsäck. Mattias Andersson, klädd i samma orangea färg, symboliserande sammankopplingen, gestaltade omöjligheten att bli av med tyngden han ärvt, även när den lämnat hans rygg.

Jag funderar på släktskap, det vi delar med våra förfäder, det vi bär med oss, vårt förhållande till en plats, en miljö. Och tänker att jag gärna hade tagit del av konstnärens performance, att spåren som finns kvar är djupa och att verket känns tillräckligt starkt för att existera vidare.

Och på den överväldigande och befriande känslan av att vandra i skogen.

Plötsligt öppnar sig landskapet, man blickar ut över det glimmande vattnet och ser ner över jordbruk, bebyggelser, en golfbana. Här på det kala bergets lutning, möts man av det fjärde konstverket. Eller snarare skylten, som markerar platsen till Malin Lin Nordströms verk ”I detta ögonblick lever jag”, och som uppmanar att ta del av det 15 minuter långa ljudverket genom att scanna QR-koden. Konstverket är en ljudvandring i form av en filosofisk och humoristisk fundering, blandad med fakta, över att vara på väg, men att inte veta vart. Genom att rikta uppmärksamhet på de egna stegen, kroppens rörelse, parallellt med ovissheten i destinationen, skapar konstnären ett undersökande av längtan och ett försök att undkomma tiden, tanken och sig själv. ”Tänk om tiden mättes med steg. Tik, tak, höger, vänster […] Hur länge tills löven faller? 10,3 miljoner steg.” Jag ler. Med jämna mellanrum bubblar ett skratt upp, jag följer ordens rytm och kliver vidare i takt med konstnärens fängslande berättelse.

Oscar Kaleva Karlsson, ”Vi ska åt samma håll” , 2023, (beskuren).

Efter en djungelliknande passage och en tallskog som en katedral, upptäcker man Oscar Kaleva Karlssons monumentala träskulptur. Verket ”Vi ska åt samma håll”, skapat med hjälp av en motorsåg, är placerad vid stigen längs sjön. Ved har blivit en stor del i konstnärens liv sedan hans ankomst till Västernorrland. Under klyvningen lägger han undan vissa vedklabbar som han sedan använder i sitt konstnärliga arbete, från mindre till större stockar. Det storskaliga konstverket påminner om vissa primitiva skulpturer, laddade med symboler och frågor kring det oförutsägbara, det oförståeliga, det olösbara. Likt en hällristning som tagit form och blivit tredimensionell, ett stiliserad fyrbent djur, en mytologisk varelse med utsträckta armar, verkar det ha tagit plats för att skydda älvor och dansande väsen i kärret, en flock rådjur i morgondiset. Som en mytomspunnen jätte bär den kanske på berättelser, binder ihop det förflutna med det framtida, reflekterar det kollektiva minnet. ”Allt i livet härstammar ur samma sensation, för vild för att fånga och för märklig för att förstå.” säger Oscar Kaleva Karlsson.

Utställningens sjätte verk ”Till Roger” är en läsning och ett telefonsamtal av och med konstnären och dramatikern Dimen Hama Abdulla, som hon utförde under öppningsdagen. Brevet till Roger lästes upp en gång på plats inför publiken och förseglades sedan i ett kuvert och skickades till honom. En performativ akt, som det inte finns några spår av. Läsningen, existerar dock som ett förinspelat ljudverk, som man ska kunna ta del av under hela utställningsperioden, genom att scanna QR-koden på den numera familjära orangea skylten. Länken går till Konstfrämjandet Västernorrlands hemsida, men verket saknas tyvärr. Återstår bara en text som berättar att ”konstverket undersöker hur en människa kan avveckla sig från en plats, en tid, eller ett tillstånd.” och att ljudverket är ”tänkt att lyssnas till under en vandring eller kanske i stillhet på ett tåg på väg.”

Tillbaka till skogen och upp för berget, följer jag stigen. I en kuperad terräng, bland stockar och stenar, uppenbaras utställningens sista konstverk. ”Nomad” av Lena Stenberg är en installation inspirerad av gamla samiska boplatsers torkställ, ett viktigt element i en nomadiserad tillvaro. Ett verk i form av en berättelse om förflyttningar mellan vinterbete och sommarland, om renskötsel, om de samiska miljöerna, kulturen och identiteten som präglar hennes liv och konstnärskap. ”I alla tider har människor vandrat, bott och lämnat spår efter sig. Saker byggda av trä tar naturen hand om efter en tid, sedan finns nästan ingenting kvar.” menar konstnären. Den storskaliga vävnaden, spänd mellan lutande björkar, resta som takstolar, lockar. Jag tar plats under verket, lägger huvudet på en varm sten och tittar upp mot de sammanflätade vita banden som skapar ett skydd mot solens starka strålar. Trots konstverkets stora dimensioner smälter det in i naturen och trots den tillsynes sköra strukturen, skapar den en påtagande trygghetskänsla. Här kan funderingar, idéer och fantasier vandra fritt.

Jag lämnar mina dagdrömmar för att återgå till slingans sista del. Att inte enbart uppleva konsten längs leden men att också kunna ta den med sig på vandring, genom den digitala tillgången, är en intressant och oväntad idé. Men att inte kunna ta del av vissa konstverk, på grund av dess performativa form, som bara existerat, för ett fåtal personer, under öppningsdagen, känns lite tråkigt. Det är ju såklart essensen av ett performance att vara efemärt, utfört och upplevt i nuet, men jag undrar då om den typen av verk, i detta sammanhang – en utställning som pågår hela sommaren och som riktas och önskar nå ut till en ny och större publik – är relevant?

Wander Wonder, likt en vördnadsfull förundran och resa utan specifik destination, är en konceptuell, spetsig och mycket ambitiös utställning längs en urbanestetisk naturled, några branta trappsteg från stadscentrum.

(Paradisliften, som går från centrala Örnsköldsvik upp till Varvsbergets topp, öppnas för säsongen till midsommar.)


Text och foto: Kerstin Paillard

Volym 2023-06-15

Länk till denna artikel


Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996-1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000-2005). Arbetar med måleri, objekt och installationer. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida


Tillbaka till toppen