”Live is life”
2022-05-11 15:04
Masterutställning, Umeå konsthögskola
I utställningen ”Live is Life” på Bildmuseet presenterar tio masterstudenter från Umeå konsthögskola sina examensverk. Titeln är plockad från 80-talsgruppen Opus one-hit-wonder. Curatorn, tillika studenternas huvudlärare, Annika Eriksson skriver om låtens idiotiska optimism, men uppmanar studenterna att bejaka detta som en nödvändig strategi inför livet som konstnär. Detta är nog ett klokt tips för att klara den yrkesvägen. Enligt Konstnärsnämndens undersökning från 2016 har en konstnär en medianinkomst på 13 000 före skatt och pandemin har knappast gjort situationen lättare.1
Men sångens text går också att tolka på annat sätt. Jag blir upplyst om musikgruppen Laibachs cover som med sin fascistoida estetik påminner om riskerna med det okritiska givandet av makt. I dagens politiska läge är det tydligt hur viktig den fria konsten är som förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Något jag kan sakna i utställningen är det angelägna, ”Live is Life” är generellt en vänlig tillställning. På sin höjd finner jag lite akademiskt bråk, i Susan Karavellis teckningar, som jag tycker fastnar i det interna. Även när jag åker ner i det undermedvetna, till en installation av Abdullah Mohammad på museets bottenvåning, tar en mjuk röst och dålig ljudkvalité udden av de annars känslostarka målningarna.
Trots detta uppskattar jag hur studenterna har tagit sig an museet. De tar självsäkert upp plats i den stora byggnaden och har spridit ut sig på flera våningar. Även i älvens svarta vårvatten utanför finns ett konstverk att beskåda. Där flyter en ljus text. Bokstäver i vågig font skapar meningen ”we swim in one water”, vilket är titeln på Anastasia Savinovas examensprojekt som inkluderar flera vattenrelaterade verk. I Savinovas installation på sjätte våningen syns tre porösa stenar som svarvats av havet, en droppformad skulptur klädd med blåmusselskal och ett avlångt tygstycke i ljusblått linne som sträcker sig mot taket. På golvet ligger två mandelformade keramikskålar med varsin tunn vattenhinna.
En av de fem videoskärmarna i installationen visar tre kvinnor i olika generationer. De står med vatten upp till knäna, sammanlänkade med vita särkar, och det sker inget annat än att vattnet skvalpar runt deras kroppar. Ett liknande tempo återkommer i de andra skärmarna. Mjölk dricks med en mun, mjölk rinner längs en klippa ut i havet. Ett öga blickar ut i rummet, först ungt, sedan ett märkt av tiden. Savinovas projekt rör sig inom en posthumanistisk idétradition. Genom de välgjorda objekten tycker jag mig känna vattnets närvaro och historia, och vattnet får så en egen subjektivitet. Kropparna och vätskan pekar mot en sammankoppling och ett tidsperspektiv som övergår en enda människas liv. Med en teoretisk förankring och ett utvecklat hantverk tycker jag att detta utgör utställningens starkaste konstnärskap.
På väggen till höger om Savinovas installation hänger Gabriella Novaks målningar ”AI-genererad bild 04, 34, 43” samt ”51”. Hen har med en text-till-bildgenerator producerat digitala bilder som sedan översatts till måleri. Utifrån ord om kvinnliga kroppar och sexualitet, oklart vilka ord, har AI:n skapat förlagorna baserat på bildmaterial från internet. Alla dukarna uttrycker samma aviga abstraktion. På en brunmelerad botten med fält av varselgul, neongrön, stickande orange och rosa syns grova former, vissa påminnande om händer och kön. De grälla färgerna avskräcker mig lite, samtidigt som jag dras in i de intima vecken.
Gabriella Novak, ”Series of AI-generated Paintings”, 2022.
Foto: Mikael Lundgren.
Enligt utställningsfoldern fungerar Novaks målningar som ett motstånd mot nätets kommersialisering av kvinnokroppen, att verken ska vara ett återtagande av makten över representationen där njutning och självkärlek får utrymme. Ambitionen är intressant men jag frågar mig om konstverken lyckas med detta. Vari ligger motståndet? I översättningen till måleri – den mest kommersiella konstformen – vars säljbarhet i detta fall fortfarande är kvinnlig sexualitet? Kanske hade projektet blivit rikare och mindre motsägelsefullt om den konceptuella ramen presenterats bättre.
En annan konstnär som behandlar upplevelsen av att förhålla sig till den digitala världen är Oscar Häggström. Hela rummet på fjärde våningen upptas av hans videoinstallation ”Did you see me yesterday?” där korta animerade berättelser visas. Med humor och vibrerande upprepningar frågar sig de trubbig karaktärerna vilka de är i relation till andras blickar. De sjunger ut sin identitetsfrustration flygandes genom kontorslandskap eller gömda i stora folkmassor.
Oscar Häggström, "Did You See Me Yesterday?", 2022.
Foto: Mikael Lundgren.
Ett klipp porträtterar en grottmänniska som hugger av sina scrollfingrar. Är det måhända enda utvägen ur de sociala mediernas fängelse? Bakom projektionsduken ligger biografstolar huller om buller. I ena hörnet projiceras två ögon på en av stolskuddarna. Ständigt betraktar de mig där jag sitter och betraktar Häggströms karaktärer. Verket känns övertygande i sin förmedling av den digitala ängsligheten.
Text: Linnea Johnels
Foto: Mikael Lundgren
1 https://www.kro.se/konstpolitiken
Volym 2022-05-11
Linnea Johnels, född 1991 i Umeå, verksam i Nordmaling och Stockholm. Innehar fil. kand i filosofi från Södertörns högskola och BFA från Umeå Konsthögskola, samt tagit kurser vid Kungliga Konsthögskolan, Konstfack och ICA Miami. Styrelseledamot i KRO Västerbotten.