Luleåbiennalen – Del 1
2024-04-26 14:37
En djupdykning i några av verken i Luleå
Luleåbiennalen 2024 – ”På tröskeln 1:1” – tar sin utgångspunkt i utvinningen av jordens resurser och dess konsekvenser på olika håll i världen, där människor som bor på platser rika på naturtillgångar ofta tvingas flytta och hela landskap förändras. I de verk man valt ut, kopplas norra Sverige ihop med resten av världen, där fokus även riktas mot urfolkens situation. Med Sápmi som en central plats här i norr, blir det tydligt att samerna delar liknande öde som många andra urfolk där den industriella framfarten kräver stora landområden, bland annat i jakten på attraktiva metaller och mineral. I ett av verken ställs frågan om ”den gröna omställningen” egentligen skulle kallas ”den gröna guldruschen”. Begrepp som kolonialism omfattar i detta sammanhang även Norrbotten och Sápmi, eftersom man på liknande sätt tagit dess naturrikedomar och förändrat hela landskap utan hänsyn till dess invånare.
Precis som förra Luleåbiennalen är det ett tvärdisciplinärt och utforskande förhållningssätt som står i centrum, där frågor ställs snarare än att några svar presenteras. Årets tema är ”konst och arkitektur”. Biennalen äger rum främst i Luleå, Boden och Kiruna, både på konsthallar, på gator och torg och geografiskt avsides platser. Den innefattar även performance som framfördes vid invigningen och kommer att ske vid avslutningen. En del av verken är nyproducerade och en del redan befintliga.
Titeln, ”På tröskeln till 1:1” syftar på att vara på tröskeln till det som är tänkt att bli, som ännu inte blivit verklighet och som vi ännu inte kan överblicka konsekvenserna av, enligt curatorerna Aude Christel Mgba och Bruno Alves de Almeida. De tar avstamp i den stora klimatomställningen i industrin som sker i norra Sverige och hittar många gemensamma nämnare i världen. Det finns en tydlig röd tråd i det mesta som visas och temat håller ihop bra och känns angeläget. Men det som presenteras för publiken är delvis svårtillgängligt och kräver att man läser in sig för att förstå vad det går ut på. Man hade även kunnat låta texta vissa videoverk på svenska.
Här följer några djupdykningar i vad som visas i Luleå. Den som vill ha koll på hela utbudet kan med fördel ta del av Luleåbiennalens hemsida
Verket ”Community Art Tent” intar en central del av Konsthallen i Luleå, i form av ett stort nomadtält sytt av återvunna kläder. Det har fyra ingångar. Där inne finns kuddar och på bildskärmar visas vardagsliv i öknen. Man ser händer som trummar, omsorgsfull tekokning, en sandstorm som närmar sig och odlade grödor som får dammas av efter sandstormen. Tältet är av samma modell som folkgruppen saharawierna använder. En av konstnärerna, Mohamed Sleiman Labat, är faktiskt född och uppvuxen i ett sådant. Verket är en del i ett större projekt ”PhosFATE” – den andre konstnären är finske Pekka Niskanen.
Tillsammans med del två av projektet, som kan ses på Havremagasinet i Boden, berättar verken om folkgruppen saharawierna som tidigare var nomader i västra Sahara men som drivits iväg från sina traditionella boskapsmarker till följd av fosforutvinning i deras områden. Det fosfor/fosfat vi talar om är detsamma som finns i konstgödsel och i förlängningen orsakar övergödning och algblomning på våra breddgrader, inklusive Östersjön. Kriget i Västsahara har också bidragit till deras tvångsförflyttning och de bor nu i ett flyktingläger i Hamadaöknen i Algeriet. (Här kan man dra paralleller till hur samerna tvingades lämna sina renmarker till förmån för vattenkraftsutbyggnaden i början av 1900-talet.)
I Hamadaöknen har saharawierna fått ställa om till småskalig odling – mitt i öknen. De har visat på stor innovation och kraft med de sandträdgårdar de utvecklat. Exempel på det finns att se i del två av detta projekt, som visas på Havremagasinet.
Biennalens curatorer säger i intervjuer att de även vill visa på den positivitet och framtidstro som kan uppstå när folk tvingas in i stora förändringar – och det gör ju verket ”PhosFATE”.
Videoinstallationen ”Pilbara interregnum: seven political allegories” på Konsthallen i Luleå, är väl värd ett besök. Den är gjord av kollektivet Grandeza Studio som har sin bas i Spanien och Australien. Verket har tidigare visats bland annat på arkitekturbiennalen i Venedig.
Framför videoverket, som upptar tre filmdukar, ses en stor guldsprayad landmodell med inslag av symbolladdade föremål. På filmen ses maskerade varelser i silverdräkt och rånarluva eller ”astronaut-hjälm” – en sorts TV-programledare som rabblar upp fakta kring vad som händer i Pilbararegionen i delstaten West Australia, i Australien.
Det karga landskapet, som ursprungligen varit aboriginernas mångtusenåriga levnadsplats, har blivit ett ”vilda västern” där det pågår en huggsexa om vem som ska få utvinna vad ur detta landområde. Liksom i Norr- och Västerbotten har det i Pilbara grävts efter järn en längre tid – med påföljande infrastruktur- och sociala utmaningar. På senare tid har det även upptäckts attraktiva jordartsmetaller som litium, som behövs i den gröna omställningen. Lägg därtill att området är idealiskt för sol- och vindkraftsenergi. Andra intressen som kolliderar är turismen och inte minst bevarandet av ett rikt ekosystem. Det är här man nämner ”Den gröna guldruschen”. Videoinstallationen har många humoristiska twistar som åskådliggör vansinnet med vår livsstil som kräver att vi utarmar vår egen planet.
Och när man tagit del av det videoverket, då känns det vilsamt att vandra genom installationen ”Ovdavázzit – Forewalkers” som är en allé av uppställda vandringsstavar, omsorgsfullt snidade och försedda med traditionellt samiska vävda band, metallringar och ornament. Här återkommer man till just urfolkens förhållningssätt till jorden som ett levande väsen som ska behandlas med respekt och inte skövlas. Outi Pieski från Sápmi, och Jenni Laiti från Finland, är konstnärerna bakom verket.
”Fallet som tystnade” är en ljudinstallation som ska samspela med vinden, där det står centralt på en blåsig plats på Storgatan i Luleå. Titeln syftar på vattenfallet Stora Sjöfallet, ett av fallen som tystnade när vattenkraften byggdes ut längs Lule älv i början av 1900-talet. Den fyrkantiga ramen med hängande trästavar i stor mängd skapar ett klapprande ljud, speciellt när det blåser hårt, och ska minna om det försvunna vrålet från vattenfallet – och väcka tankar kring hur energiproduktion påverkar naturen. Arkitekter och lärare på arkitekthögskolan i Umeå skapade verket, ursprungligen på plats i Stora Sjöfallet.
Text och foto: Susanne Holmberg
I nästa, en andra och avslutande del, skriver Susanne Holmberg om spännande och tankeväckande installationer på Länskonsthallen Havremagasinet i Boden.
Volym 2024-04-26
Susanne Holmberg, frilansjournalist och kulturrecensent med uppdrag åt bland andra Lira Musikmagasin och Norrländska Socialdemokraten. Hon är både journalistutbildad och konstutbildad och har i många år varit yrkesverksam konstnär med stenskulptur som sitt specialområde. Som konstnär har hon varit konsult, konstnärlig ledare samt deltagit och medarbetat i flertalet internationella symposier och biennaler. Sitt eget konstnärskap har hon för närvarande vilande till förmån för jobb inom media.