Målar sina minnen
2019-10-31 11:21
Karin Laaja på Sundsvalls museum
Umeåkonstnären Karin Laaja är vinterns utställare i gatuplanet på Sundsvalls museum. Med sitt tunga, kraftfulla måleri har hon inga problem att fylla och dominera utställningshallen. Bilderna är drömska och föreställande, mättade med sorg och starka färger. De handlar om unga män eller om barndom.
Karin Laaja säger sig måla ”egna och andras minnen och berättelser”, och vill gestalta ”de som saknar fotografisk dokumentation”. Talet om minnen får mig att tänka på Freud, psykoanalysen och på autofiktionen, den genre inom skönlitteraturen där samtida författare blottar sina privatliv i roman efter roman. Däremot är det ovanligt med bildkonstnärer som målar sina minnen. Men det är kanske dags, kanske finns ett behov.
Och människorna på målningarna ser ut att behöva hjälp, se till exempel på den lille killen som står bredvid en genomskinlig död man i en likkista. Grabben har en superkitschig rosenbuske bakom ryggen och en tvärrandig tapet i rött, grönt, svart och vitt som bakgrund (Skogshuggaren i Härmä, 2019). En vill genast ringa efter barnombudsmannen, socialtjänsten och hela köret. Men de instanserna kanske inte var tillgängliga på den tiden då det fanns skogshuggare. Och inte i Finland, där det hela tycks utspela sig.
Målningen Bara lite blod baki Majvors (2018) visar en skogsglänta återgiven med kraftig oskärpa. Men mitt i den finns en skarpt mörkröd blodfläck. Vad har hänt här? En våldtäkt? Eller något annat våldsdåd? Inget vi får veta. Vi kan bara gissa. Kanske lika bra.
Även Karin Laajas skissmaterial visas i ett par montrar och det är uppenbart att arbetet med bilderna har föregåtts av noggrann och medveten planering. Något spontant, automatiskt måleri med det undermedvetna som källa har inte ägt rum. Jag kan ändå inte släppa tankarna på minnenas relation till det undermedvetna och att en målare som gestaltar egna och andras minnen borde hamna någonstans på det djuppsykologiska planet. Själv skulle Karin Laaja troligtvis vägra att gå med på det.
Men se på I Paxal och På färjan (tio år senare) och de avbildade människorna med sina sura, trotsiga glesbygdsminer. Ensamma, övergivna, fyllda av vrede och sorg på väg med färjan, på väg till ett förlorat hemland. De har gått miste om någonting och det kommer aldrig tillbaka.
Eller den uppseendeväckande målningen Ung man och varg, där en cool kille med keps har en livsfarligt bligande varg vid sin sida. Inte minsta skymt av rädsla i grabbens blick. Det här är hans dröm. Att ha en varg vid sin sida. Som en hund. Skog i bakgrunden.
Vi har också Dum 1972. Den ser ut som ett barndomsminne av mobbning och utanförskap. Den lilla flickans ensamhet är hjärtskärande. Men hon är också arg, hon vill hämnas. Och hon kommer att göra det, förr eller senare gör hon det.
Karin Laaja kommer ursprungligen från Österbotten i Finland men är utbildad i Sverige. I Västernorrland har hon tidigare gjort en muralmålning på ytterväggen till Trafikverkets driftledningscentral i Ånge.
Text och foto: Karin Kämsby
Volym 2019-10-31