Mats Wikström på konsthallen i Luleå
2021-12-06 16:11
Den ”helige dåren”
I tidskriften Gnosis 1) från 1988 med temat ”Den heliga dårskapen” läser jag kapitlet om dårskapen i rysk-ortodox tradition: ”Till skillnad från vanliga munkar tog dåren i Kristus inte på sig en svart kåpa när han avlagt sitt löfte, utan tvärtom klädde han av sig naken, förutom kanske en skjorta och ett höftskynke. Han gick naken i all den kyrkliga och världsliga påkläddhet som karakteriserade medeltiden (…) På de offentliga platserna provocerade de heliga dårarna inte bara genom sitt uppträdande och tal. De spelade upp en sällsam enmansteater, där de själva både var skådespelare och regissörer av de omkringstående åskådarna”. Och vad var skälet? Jo, ett mycket stort syfte – att väcka människor till liv. Eller som en rysk religionsfilosof, Lev Sjestov uttryckte det, ”utan tron på att vi kan överskrida våra egna begränsningar blir vi kraftlösa. Den som är älskad av Gud är vidare inte den som stoiskt böjer huvudet inför ’ödet’ (…) utan den som skriker, gråter och förbannar.”
Inte så konstigt att det första som kommer till mig då jag tillfrågas om att skriva om Mats Wikströms utställning är Gnosis som jag en gång prenumererade på i mitt andliga sökande. Och märkligt nog hade jag, dagarna innan förfrågan, börjat skriva på en text om Konst och förnuft. Att möta Mats Wikströms utställning på Konsthallen i Luleå blir som ett möte med de ryska heliga dårarna – de kan bespottas eller tas emot som välsignade.
Längs hela den krökta långväggen i konsthallen möts jag av MATS!!! Ett retrospektivt bombardemang av Mats från 90-tal till nu. Wikström har länge jobbat med sig själv i sina uttryck. Nu möts jag av Naken-Mats, Landstingstjänstemans-Mats, Veckans-konstnärs-Mats, Helfigurs-Mats och en Liten-Badge-Mats, Mats i papper och Mats i brons. Här är en bronsskulptur av hans huvud omgiven av en aura med Treotuber – en slags kraftfull mandala 2) som ofta, vill jag minnas, förekommit i Wikströms konstnärskap. Stundtals mycket, minst sagt, dråpliga och skruvade varianter. Också en där besökarna kan skapa sin egen Mats genom att rita, klippa eller göra vad man vill med Vykorts-Mats.
På distans kan man förundras över Wikströms förmåga att osentimentalt bolla med sig själv, men väl där i konsthallen blir den egocentriska urladdningen en prövning. Hallå! Tagga ned!
I samma stund som jag försöker hitta en utväg inser jag att hela korridoren blir ett slags golgatavandring för mig själv och min självbild – min inneboende Jante utmanas. ”Upp ur förnuftets självgoda kvicksand” ropar Lev Sjestov.
Mats Wikström, ”Tre män med relationsorienterat lidande”.
©Mats Wikström/Bildupphovsrätt 2021.
Laddad med Mats stiger jag nedför de åtta stegen till den innersta hallen och möter här ett betydligt mer dämpat forum. Om jag behövde prata skulle jag viska. Märker också att jag blivit försiktig, lite rädd kanske, och går mer varsamt fram mellan objekten. Wikström gillar uppenbarligen att tälja och hans vurm för folkkonst gör sig påmint. Det finns ett oerhört allvar i hans mångfald av artefakter, roliga titlar till trots. Stundtals når han kongeniala höjder med verk som ”Terapeutiskt skedsnideri med träornament”, ”Tre män med relationsorienterat lidande” och ”Kamouflerad fågel tittar in i det hon efterliknar”.
Men känslan i rummet blir inte som att vara i en ”snickarboa” utan mer som att gå omkring bland reliker. Och jag kan inte värja mig för den sorg som infinner sig. Tungsinnet tycks dock vilja förskjutas till något vackert. Som om Allan Pettersson också var där med sin 7:e symfoni, särskilt då slutet. Carpe Diem blir på riktigt och ytterligare förstärkt av Wikströms, som jag tar för givet, medvetna felstavning på ett plakat ”Carp Diem”.
Mats Wikström, ”Terapeutiskt skedsnideri med träornament”.
©Mats Wikström/Bildupphovsrätt 2021.
Undrar om Wikström ängslas tomrummet, nu skulle åtminstone jag behöva det – gå hem, ta en treo och vila mig en stund. Men kvar finns konsthallens mittenrum som man nu får träda in i bakvägen. Den ”normala” ingången är stängd av ett väldigt svart draperi. Nedsläckt blir nu rummet lite klaustrofobiskt där ”Råneå live” 3) fått ta plats, med scen och uppträdande varje torsdag. Första spelningen var för övrigt på temat ”Begravningsritualer för robotar”. Naturligtvis finns där också ett Greenroom som fullständigt klär av allt vad Melodifestivaler heter. Bara det värt ett besök.
Att försöka gå hjärtats väg och vara en sanningssägare kan ha sitt pris. Man kan bli jävligt ensam. Jag tror nog Mats Wikström blivit snällare med åren. Både med sig själv och förmodligen också med sin omgivning. Måhända är hans stigande popularitet ett tecken på det. I Wikströms fall kan det dessutom vara svårt att skilja konsten från konstnären. Men just det som har varit styrkan och som har genomsyrat hans konst genom åren, att förlöjliga ”härskarna”, deras titlar och deras ceremonier hoppas jag att vi fortsättningsvis också får se mer av. Vår samtid är i stort behov av det.
Text: Bengt Frank
Foto: Pia Schmaltz
Volym 2021-12-07
Noter:
1) Tidskrift för en andlig kultur som utgavs 1984–1992. Gnosis är ett grekiskt ord för kunskap, vetande och insikt. Ordet används som filosofisk och teologisk term.
2) Wikipedia: En mandala är en geometrisk bildform med ursprung från Indien inom religionerna hinduism och buddism.
På en webbsida “Måla världen super coloring” kan man läsa denna fina beskrivning: ”Mandala är ett komplext, symmetriskt eller asymmetriskt ornament som representerar ett mikrokosmos av vårt universum. Den ursprungliga formen av de flesta mandalas är en cirkel i vilken man har avbildat de symboliska portarna till kosmos. Mandalas används vanligen som en meditationshjälp och som en avancerad terapiform mot stress. Varje mandala är annorlunda och unik. Den kan framställas i form av ett tibetanskt, orientaliskt mönster för nybörjare, eller komplicerade, detaljerade bilder för experter. Arbeta hårt medan du färglägger en mandala, öppna ditt hjärta och fall ner i djupet av din egen själ!”
3) Nyligen arrangerades ”Luleå live” med livemusik på ett flertal restauranger och krogar i Luleå. På liknande sätt som när Wikströms startade Råneåbiennalen (som ”motvikt” till Luleåbiennalen), kommer här hans svar; ”Råneå live”.
Källor:
GNOSIS, nr 1-2 1988 om Den heliga dårskapen.
DN, Carina Waern om religionsfilosofen Lev Sjestov.
Kyrknyckeln, nr 3 2021 Ulf Boström intervjuar Mats Wikström. En tidning från Svenska kyrkan i Luleå.
Bengt Frank är bildkonstnär från Luleå. Efter universitetsstudier i matematik och numerisk analys och efter fem år som programmerare inledde han på åttiotalet en mer inre resa. Där och då mötte han också konsten genom några års förberedande konstskolor. Parallellt med ett flertal terapier, särskilt andningsterapi, kom det egna skapande att bli fristaden för militärsonen från Boden. Sedan debututställningen på Galleri Utkast i Umeå 1990 har det blivit runt trettio solo- och grupputställningar och efter otaliga webbproduktioner och uppdrag, bland annat som Konstkonsulent för Norrbotten, fokuserar han fullt ut på måleriet. Se mer på Bengt Franks webbsida.