Mikael Arvidsson – en utställning för den vindpinade granen

”Ett porträtt av den lilla vindpinade granen där nere på myren, obetydlig är den i sin risiga kostym. Den är kanske hundra år och gick av då snön blev för tung, vinden hjälpte till att knäcka den, men den står där ändå.” Mikael Arvidsson

Jag går genom utställningen i den gamla fabriken i Vännersta. Längs väggarna hänger träden avporträtterade av Mikael Arvidsson, som träsnitt, serigrafier och målningar. Det är träd som fått utstå en del, ytligt sett inte direkt vackra. Som träd skulle vi inte ägnat dem stor uppmärksamhet hade vi själva stått där. Men Mikael Arvidsson får oss att se.

Ur mark som helt suddats bort växer granen som vinden brutit av. Stammen splittras, men barren är kvar. Granen bugar sig djupt. Sargad, men ännu levande, kämpar den på. Över himlen rör sig ljusa streck, likt begynnande bokstäver som inte helt vill fastna.

Sedan kommer stammen som fredats en lite längre tid, men något oväntat hände upp mot toppen. Som efter en halshuggning står den snopen utan sina senaste levnadsår kvar på sin kropp.

Reslig höjer sig den stam som inte längre lever på egen hand. Men där inuti finns mer liv än du kan föreställa dig. I det kvalmiga halvmörkret ser tusentals insekter, svampar och bakterier till att det döda bryts ner. Döda träd är det mest levande som finns i en skog.

Mikael Arvidsson, ”Solitär”, serigrafi, 2022.

Mikael Arvidsson beskriver en särskild förbindelse med naturen, ett starkt känslomässigt band till bergen och träden. Här finns också ett vemod inför allt som en gång funnits där. I texten till utställningen läser jag: ”Landskapen och träden är betydelsefulla i sin utsatthet och de har existensberättigande. Avverkning tar ingen hänsyn, inte en stig finns kvar. Det är sorgligt. Urskogarna kommer att huggas ned. Den som någonsin gått i en urskog vet, de gråter nu.”
Att vandra på en stig är att gå i någon annans fotspår, att sluta an till tidigare skogsvandrares val. Här finns en samhörighet till tidigare generationer som gått före oss. Idag tänker vi knappast på att den stig vi vandrar på är uppkörd av skogsmaskiner.

Skogen finns överallt, men av orörda skogar finns det knappt några kvar. Resterna från avverkningen har inte hunnit multna förrän maskinerna kapar de stammar som vuxit upp. Mikael Arvidsson ger uttryck för oro och ilska. Men i verken är det omsorgen som starkast lyser igenom. Träden står pall, någonting överlever och genom tryck och penseldrag framträder skogens stolta spillror.

Tacksamt tar jag emot det Mikael Arvidsson sett och bearbetat. Tänker att människan rent allmänt har för bråttom. Om vi ändå tog oss tid att möta naturen, möta träden, så skulle vi förstå hur nära vi står, hur beroende vi är av varandra. Om ändå vår hjärna kunde lämna oss i sticket för en stund. Thomas Tidholm skriver i ”Jordlöparens bok”:

”Det är någonting i naturen som kan göra en människa förvirrad, om hon utsätter sig för den. Det kommer sig av att naturen och den mänskliga hjärnan organiskt är uppbyggda på liknande sätt, och att de kan känna igen varandra och börja kommunicera. Först vid sidan av, lite förslutet, sedan alltmer intensivt som vid ett kärt återseende. Det händer då att hjärnan lämnar sin människa i sticket för en stund, den vänder sig åt ett annat håll och människan sitter där som övergiven.
Men det är övergående, ingenting att vara rädd för. Bara ett minne från en helt annan tid.”

Hos Mikael Arvidsson finns en liknande öppenhet som jag upplever genom Thomas Tidholms ord. Där förundran ligger som en grundton. Denna förundran driver hans rörelse i naturen, den ger näring åt tankarna och leder handen i grafikverkstan. I de två utställningsrummen frammanas något som funnits, men detaljer och helhetsbilder är gåtfullt frånvarande. Vi förblir istället vid frågan – vi stannar kvar i prövandet, i tänkandet och bearbetandet.

De risiga och trasiga träden talar, om vi bara lär oss att lyssna.

Text och foto: Ida Rödén.

Volym 2022-07-14

Länk till artikel

Ida Rödén, Stockholm. Född 1981, Härnösand, yrkesverksam konstnär och redaktör för Volym. Hon tog sin kandidatexamen i fri konst vid Umeå Konsthögskola 2009 och magisterexamen vid California College of the Arts i San Francisco 2011. Sedan 2008 har hon även en master i konstvetenskap vid Stockholms Universitet. Ida Rödén har skrivit för Volym sedan 2008. Utöver sitt uppdrag för Volym har hon skrivit essäer för Omkonst, Tidningen Kulturen och Hjärnstorm. Hon bor sedan 2013 i Stockholm.
Se vidare på Ida Rödéns webbsida.