Age av Klara Kayser. ©Klara Kayser.

Minnet av tid

2019-01-24 12:17

Klara Kayser i Ahlbergshallen

"Vi förstår ordet, när vi talar om tiden. Vi förstår det också, när vi hör någon annan tala därom. Vad är alltså tiden? Om ingen frågar mig vet jag det. Om jag försöker förklara för den som frågar mig, vet jag det inte."
Augustinus

Klara Kaysers utställning ”Lavendel” i Ahlbergshallen präglas av symbolik. Själva titeln anspelar på lavendelns symboliska koppling till tid, minnet och glömskan, teman som tydligt framträder i hennes verk.

Det första man möter när man kliver in i Ahlbergshallen är en smält klocka som ligger på golvet. Fast egentligen är det ju inte en klocka som ligger där, utan en samling svart och transparant silikon. Men vi känner igen det som en klocka för vi har sett det förut, dessa symboler av institutionaliserad tid. De svarta strecken, några tjockare än andra, placerade i en cirkel mot vit bakgrund. Kanske minns vi formen ifrån klassrummet eller kontoret och alla de gånger vi stirrat på den med en överväldigande önskan om att visaren ska röra sig snabbare. Vid andra tillfällen har vi kastat en hastig blick emot den med en vilja om att det fanns fler svarta stopp på visarens väg emot det oundvikliga tolvslaget.

Bilder, särskilt fotografier, besitter den närmast magiska förmågan att frysa tiden. Ett flyende ögonblick fångat med ett klick eller åtskilliga penseldrag. Ett ögonblick som förvandlas till en artefakt man kan hålla i sin hand. En bild med förmågan att få en att minnas även om man inte själv var där, hur det kändes, hur det doftade. Samtidigt som Kayser har fångat dessa stilla ögonblick präglas hennes bilder av ständig rörelse. Tydligast framträder rörelsen som motiv i A series of events, the telephone rings, en serie stora fototryck som hänger ifrån reglarna i taket. Det är fotografier på en trögflytande gegga som rinner ifrån en hand. Denna lila, lätt transparanta massa som ständigt antar ny form, vare sig man vill eller inte. En form som man inte riktigt kan få grepp om.

Rörelse är också närvarande i serien av kombinerade etsning och torrnålsgravyrerna Wall Wound. Bilderna föreställer sår och de är inramade i något som kan liknas vid en smal glasmonter. Denna speciella ram ger bilderna ett tredimesionellt uttryck, det är sår som går djupt. Den rörelsen som man kan ana i bilderna är den av blod som koagulerar, sår som läker. - Tiden läker alla sår, brukar det heta. Om inte, kommer vävnaden runt omkring att brytas ned. - Tiden bryter ned allt, borde det kanske heta.

”Lavendel” är en sammanhållen utställning som väcker tankar kring rörelse i egenskap av tid och minnets förhållande till det man glömt. Det enda jag egentligen ställer mig kritisk till är det informationsblad som kan guida en medan man betraktar verken. Kayser borde lita mer på sin förmåga som konstnär och låta bilderna tala utan instruktioner ifrån ett papper med text. Konst är som bäst när den saknar facit. Och när Kaysers bilder för sin egen talan sjunger de i en viskning till betraktarens egna minnen.

Text och foto: Freddie Ross

Volym 2019-01-24

Länk till artikel

Länk till artikel i pdf-format