Mirjam Hemström Farsi – om att se och uppleva något annat

I ett motdrag mot överproduktion och masskonsumtion inbjuder Mirjam Hemström till textilbad på Härnösands konsthall. I de två rummen, det ena med varma orangeröda och gula toner, det andra med svalt gröna, lila och bruna nyanser, ges besökaren möjlighet att dyka in i en mer hållbar värld. Uppbyggd av naturmaterial, med långsamhetens lov till det gedigna hantverket, har konstnären arbetat med bland annat handslagna rep samt tuskaft, sexlagersväv, kasuri och inslagsikat. Vävtekniker som även om namnen på dem är främmande, ger en upplevelse av något som känns igen, de vävda tingen, men som konstnären här presenterar i nya former med nya betydelser.

Några av de vävda objekten, där mattvarp och bomullsrep använts, liknar trasmattor och har en stor igenkänningsfaktor. Att se de här objekten i den här formen ger en märklig känsla. Trasmattan, en symbol för något ombonat, hemtrevligt, även trygghet, får i Hemströms gestaltning starkt mänskliga uttryck. I ”Metamorfos IV” förändras mattan till att likna en gestalt som samtidigt är sitt eget bo. Tanken om trygghet rubbas och övergår till en känsla av vilsenhet.

I de två verken ”Segeltak” och ”Grön våg”, hålgardiner där hålen mellan varptrådarna är större än den vävda ytan, blir det på så sätt mellanrummen som tilldelas en större betydelse. Som luftslott, med skir transparens och på samma gång majestätiska, snudd på viktlösa men med en inneboende tyngd, skapar konstnären drömliknande rumsligheter.

Mirjam Hemström Farsi, ”Segeltak”, två hålgardiner, tuskaft, lin och bomull. Bilden är beskuren.

”Våren”, ett verk i tekniken sexlagersväv bestående av sammanvävda parallellogram likt ett galler eller en spaljé där verket i sig är grönskan, som spretigt riktar sig ut mot besökaren. Sett framifrån ser verket grönt ut, lite från sidan skiftar det i lila som blåsippor i tidig vår. En intressant kombination av geometrisk konstruktion och vävd ull men som tar en stund att vänja tanken vid. Verket inbjuder till att ta på, dra handen över, samtidigt som verket känns som en synvilla, inga skarpa kanter trots formen och kanske är det just materialet ull som gör att ”Våren” upplevs så. Konstnären har med sin hantverksskicklighet medvetet skapat illusioner, vill få oss att se och uppleva något annat, någonting utöver det vi tror att vi gör.

Verket ”Inslagsikat” skiljer ut sig från de övriga, här har konstnären frångått naturmaterialet och ersatt det med polyester. Rödvita glansiga avspärrningsband har vävts samman, det liknar en korsning av mattväv och en mask för ceremonier, eller ritualer. Varför plast bland allt detta vackra naturmaterial? Inte för att verket inte är vackert, det är det, glänser som en pärla. Budskap med flera dimensioner, en mask gjord i ett försök att hålla borta onda andar, i det här sammanhanget plasten som då också blir sin egen fiende. Eller för att skapa något med mening av all meningslös produktion.

Att bryta användningen av textila traditioner känns spännande och i de större verken infinner sig ytterligare en spänning. En lätt hisnande känsla uppstår. Då textil övergår från att vara bruksföremål till att användas som byggmaterial, till att bygga det hårda med det mjuka, blir det onekligen arkitektoniskt hänförande.

Text och foto: Ann-Kristin Källström

Volym 2023-06-22

Länk till denna artikel

Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Skrivit för GrafikNytt, e-Provins och medverkar i Volym sedan 2009. Arbetar för tillfället med att ställa i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand och arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden. Se vidare på Ann-Kristin Källströms webbsida.