Björn Ola Lind och KAI-EN, Mineral Bodies, stillbild från videoverk. ©KAI-EN och Björn Ola Lind/Bildupphovsrätt 2019.

Mitt-Salong

2019-04-12 16:57

En ny konstsalong med fokus på konstlivet i Sveriges mittersta regioner

För första gången någonsin arrangeras en jurybedömd konstsalong i Östersund. Den drivande kraften bakom denna stora satsning är Andreas Brännlund, som också är hjärnan bakom kultur- och konstprojektet Lat.63 art production, i vilken Mitt-Salong är en del av. I denna första upplaga är det konstnärer i region Jämtland/Härjedalen och Västernorrland som bjudits in. Det är bara att konstatera att Mitt-Salong blivit en succé från första stund och har lockat både konstnärer och besökare i hundratal. 250 konstnärer sökte till konstsalongen, varav 137 antogs till utställningen med 162 verk.

Juryn bestod av Joachim Granit och Sofia Palmgren, båda verksamma för Färgfabriken i Stockholm. Juryns utgångspunkt för sitt urvalsarbete var att spegla en bredd på den konst som skapas i den här delen av Sverige. De vill hellre ge plats åt många konstnärer än att lyfta fram en mindre skara som får visa flera verk. Det bidrar till mångfald, men bland de utvalda konstnärerna som bara får medverka med ett bidrag, har en viss frustration märkts av. Som besökare tycker jag att det är helt rätt tänkt av juryn. Konstsalonger ska vara brokiga, det ligger i dess natur.

Trots mångfalden dominerar måleriet som teknik, antagligen för att det är vad de flesta håller på med. Det innebär också att måleriet har varierande kvalitet. De övriga teknikerna är ändå bra representerade. Den grafiska konsten är förvånansvärt närvarande, liksom skulpturer i olika utföranden, inte så sällan i keramik. Något jag hade velat se mer av är glaskonst, även om den som finns är intressant. På textilsidan utmärker sig Samuel Anderssons finstämda Old Horizon och broderi av Linda Lasson. Långt in i utställningshallen regerar Kerstin Lindströms textilkonst. Den har en så stark fysisk närvaro i antal, storlek och uttryck att den dessvärre skapar en obalans i utställningen.

Det dröjer inte länge förrän jag finner utställningens höjdpunkt. Så fort Björn Ola Linds och KAI-EN:s videoverk Mineral Bodies går igång förstår jag att jag hittat salongens gnistrande juvel. Ska jag vara ärlig är det sällan videokonst fångar mig, men här blir jag hänförd. En gråfläckig kroppsmassa välver sig över bildrutan. Huden är sprucken av lera och jord. Det är djuriskt och urtidslikt, som en påminnelse om vår ursprungliga existens, att vi bara är en del av något större och vackrare. Vi tillhör jorden, berget och vattnet och inte tvärtom. Mineral Bodies är en del i projektet Body Landscape, där också fotoverket Clay People ingår. Björn Ola Lind som bor i Härnösand, arbetar med foto, film och performance sedan flera år tillbaka. KAI-EN är butohdansare och koreograf. I deras konstverk har en symbios uppstått mellan dem, där det är svårt att urskilja var den ena slutar och den andra tar vid.

Himmelsblå är ett annat videoverk som fångar mitt intresse. Om Björn Ola Lind befinner sig på toppen av sin konstnärliga bana tillhör Tove Luksepp morgondagens talanger. Videon är ett examensarbete i filmproduktion vid Östersunds gymnasium. Det är vitalt och djärvt berättat på ett sätt som lämnar tillräckligt med utrymme för betraktarens egna associationer. Ett nybörjarmisstag brukar annars vara att man vill säga för mycket.

Anders Suneson, Den ledsna grisen, träskulptur. ©Anders Suneson 2019.
Anders Suneson, Den ledsna grisen, träskulptur.
©Anders Suneson 2019.


Anna Erlandsson är ett namn som de flesta på våra breddgrader känner till. Hon bidrar med hennes helt egna teknik, betongnovell. Anna Erlandsson är gränsöverskridande på ett sätt som jag önskar att fler vore. Hennes konstnärskollega Anders Suneson är den som kniper alla mina hjärtröster med Den ledsna cirkusgrisen. Jag passerade träskulpturen obemärkt flera gånger tills jag helt plötsligt upptäckte den uppgivna och trötta blicken. Livet är inte så festligt alla gånger, men man kämpar ändå vidare, kanske för att man inte vet av något annat.

Märit Aronsson, Romantiska landskap, träsnitt. ©Märit Aronsson 2019.
Märit Aronsson, Romantiska landskap, träsnitt.
©Märit Aronsson 2019.


Andra konstverk som väcker min nyfikenhet är Ghost av Anna Norell och Märit Aronssons träsnitt, Romantiska landskap. Den senare bjuder på ett intressant motstånd, eftersom det är snårigt att följa den tätt sammanpackade texten som slingrar sig över ytan. Det måste ha tagit åtskilliga timmar att karva ut meningarna och därför känns det bara rätt att vi som betraktare också får jobba lite. Några verk är så anspråkslösa att jag nästan missar dem. Bland dem återfinns Joseph Daveys målning Ducks, so many ducks, som växer ju mer jag tittar och Ulla Carin Winters fotobaserade bild.

Sammantaget är Mitt-Salong som en stor påse Gott & Blandat. Det finns smaker för alla och det är just så en konstsalong ska vara. Jag hoppas att Mitt-Salong blir ett återkommande inslag, något som också påminner oss om att våren snart är i antågande.

Text och foto: Maria Ahlström

Volym 2019-04-12

Länk till artikel

Länk till artikel i pdf-format