Mark Frygell, Big brawl. Bilden är beskuren. ©Mark Frygell/Bildupphovsrätt 2019.

Model Top/Bottom Brawl

2019-07-16 22:40

Mark Frygell ställer ut på Härnösands konsthall

Att på Härnösands Konsthall mötas av Mark Frygells stora färgstarka målningar och spontant tänka Picasso och 50-tal, men snabbt byta över till 80-talet och det häftiga måleriet, ny expressionism, kanske lite av Francis Bacons förvridna kroppar, är väl egentligen inte förvånande. Ändå häpnar jag och störs en aning av de påträngande figurationerna och de skrikiga färgerna. Men är det en utställning som refererar till en modernistisk måleritradition? När jag tittar närmare börjar jag tänka att det kanske är just brottet med traditionen som stör i mitt möte med Frygells måleri. Han förefaller inte särskilt upptagen av teckningens mellanrumsformer eller färgernas klanger, och mellan modernismen och Frygell, som är född 1985, har ju även postmoderniteten stuckit in möjligheten för att det jag ser är en medveten ironisk lek med stil, där just sådana konventionella avvägningar kanske inte spelar någon roll. Och när jag tänker efter har jag den senaste tiden sett flera unga målare som fått mig att tänka på 80-talet. Kanske är det så enkelt som att 1980-talet nu hamnat så pass långt bakåt i tiden att det blivit möjligt för en ny generation att återupptäcka? En generation fostrad i konventioner som kanske snarare handlar om idéer än form. Och då skulle ju formen i Frygells fall kunna vara en slags frihet, både från vad formalisten anser vara bra teckning och från ett mer postmodernt övergripande teoribygge.

Mark Frygell, Big brawl. ©Mark Frygell/Bildupphovsrätt 2019.
Mark Frygell, Big brawl.
©Mark Frygell/Bildupphovsrätt 2019.


Figurerna, eller kropparna, jag vet inte riktigt hur de bör benämnas. Något som liknar en svartvit afrikansk mask kan vara placerat som huvud till en muskulös blågrön Alienliknande varelse som sitter uppkrupen på ryggen av en mer enfärgat brun hukande figur; den övre med armbågen stödd mot den undres toppiga hjässa.

I de större målningarna är figurerna hopflätade med varandra på ett sätt som gör det svårt att avgöra var den ena slutar och den andra börjar. Formmässigt kan kompositionen ses som ett fyrkantigt köttblock med antydan av en underliggande mörk skugga som möter en ram av beige bakgrund. I det universum där målningarna utspelar sig syns inga artefakter till. På ett par av målningarna finns en antydan av horisont men i övrigt tycks ingen rumslighet förekomma, förutom möjligen då i de agerande kropparnas förhållande till varandra.

I en målning fyller en röd oval, med en inre oval av två ”sumobrottare” med hopflätade händer, nästan hela duken. Och det att låta motivet utspela sig i en liksom svävande större form återkommer. I en annan komposition är det en gul bubbla som innesluter och följer en figuration som toppas av en hårlock på ett kokett lutat bönformat huvud tillhörande en figur som stödjer sig på två andra, på varandra knästående individer.

Frygells bildvärld påminner mig om groteskens ornamentik, men det är lika lätt att associera till Philip Gustons måleri eller japanska serieteckningar och jag prövar tanken att det jag ser kanske är en lägre ståndspopulation som klätt upp sig och blivit till olja på duk. Och när nu brotten mot den goda smaken sedan länge redan är både utförda och vedertagna, så kan en oväntad mix av det man tidigare erfarit bli till uppfriskande förvåning. Frygells måleri talar om närvaro och energi med en humoristisk underton som gör mig nyfiken på nästa steg, jag vill gärna se mer.

Text och foto: Karin Lundgren-Tallinger

Volym 2019-07-16

Länk till artikel

Länk till artikel i pdf-format