Niklas Delin på Galleri Lux
2022-09-09 17:09
Niklas Delins utställning "Allt som växer långsamt" på Galleri Lux är något av ett enigma. Ända sedan jag var på vernissagen har jag gått omkring och funderat på den. Utställningen ter sig likt ett pussel där alla bitar inte riktigt vill falla på plats, som en gåta man inte kan lösa. När man väl presenteras med lösningen kommer svaret med all säkerhet framstå som uppenbart. Men än är jag inte där. Hur recenserar man något man inte har en klar bild över vad det är? Hur skriver man om något man inte förstår?
Informationen till utställningen är knapphändig. Allt man får veta är de två meningar som projiceras på väggen. "I Allt som växer långsamt visas bilder av platser och objekt. Skildringarna är lika mycket vittnesmål som en reaktion på fotografiets förenkling, ett konstruerande av bild och ett beaktande av färgen och pannåns materiella kvaliteter." Vanligtvis brukar jag betrakta bristen på information till en utställning som en grundläggande förutsättning för att konsten, de enskilda verken och utställningen som helhet, ska få tala sitt eget språk. Här uppstår dock bara frågor. Vad är skildringarna vittnesmål av? Blekta handdukar, träd och ett översnöat liftsystem? Man skulle kunna se det som frusna ögonblick av objekt som är under ständig förändring. En ögonblicksbild av en tall som aldrig slutar röra på sig som i "Tall nr. 3", eller den växande granen i "Utan titel". Samtidigt skildras också förfallet av konstgjorda objekt och handdukar, som i verken "Solblekt handduk" och "A starry towel". Verken handlar om oljemålningar på mdf-pannåer. Handdukar finns också med i verket "Stranden", även den en oljemålning på mdf. Tillsammans med "Liftsystem" kan jag inte låta bli att tänka på "Liftarens guide till galaxen" då Ford Prefect förklarar för Arthur vikten av att alltid ha med sig en handduk när man reser i rymden.
Niklas Delin, ”A starry towel”, olja på mdf.
Det som förbryllar mig mest är att utställningen ska handla om "en reaktion på fotografiets förenkling". Hur skulle dessa verk kunna spegla fotografiets förenkling? Alla verk, förutom en textilväv, är målningar. Inte heller avbildar de något som kan kopplas till just fotografi eller fotografering. Den enda egentliga kopplingen verken skulle kunna ha till fotografi är om Delin målat av fotografier. Men ingenstans i verken framkommer detta på något sätt. Många konstnärer använder sig av fotografier som referenspunkt i sina verk, så utan någon form av "förtydligande" eller gestaltande av själva processen faller kopplingen, eller reaktionen, om man så vill. Detta är framför allt det som saknas i Delins utställning. Hade det inte varit för den där lilla textraden som projiceras på väggen hade man som betraktare aldrig försökt göra den kopplingen. För att verken och utställningen ska tillåtas tala för sig själva måste det framgå i verken och inte i en text där konstnären redogör för sin intention. Detta är ett bra exempel på det som kallas det intentionella felslutet inom konstteori. Konstnärens intention blir ointressant när den inte återfinns i verken, samtidigt behöver man inte veta konstnärens intention om den finns i konsten. De enskilda verken i utställningen är bra och intressanta men utställningen som helhet blir lidande av en konstnärlig intention som inte riktigt förverkligas.
Text och foto: Freddie Ross
Volym 2022-09-09
Freddie Ross, född 1985. Har en kandidatexamen i kulturvetenskap, med inriktning konst och filosofi och en masterexamen i kultur och mediegestaltning, båda vid Linköpings universitet. 2019 debuterade han med boken Grymhetens konst - Etiska reflektioner kring kontroversiella konstverk . Ross arbetar som frilansande skribent och konstnär. Främst skriver han för Länstidningen Östersund och för Volym sedan 2017. Hans konstnärliga skapande, som främst består av analog kollageteknik kan ses och följas på Instagram: alfred.art.