Norðurland – längtans vävda landskap

”Se till att dina skuggor och ljus smälter samman utan sträck eller linjer, likt röken”
Trattato de la pictura, Leonardo da Vinci, 1651.

Lavalandskap, bergformationer, klippskrevor, stenstrukturer, sandstränder. Naturinspirerade former och mönster, mästerligt hantverk, spetsiga experimentella digitala verktyg. Tjugo-sex konstverk. En genomtänkt, sammanhängande, tilltalande utställning, en effektfull scenografi och ljussättning. Här, på Kramfors konsthall, presenteras ”Norðurland” av konstnären och formgivaren Mirjam Hemström Farsi, en upplevelse som klingar som en resa genom renässansens fascinerande värld i en modern och stilren tappning.

Blicken glider längs med handvävda jacquarder¹ disponerade på salens olika väggar. Imponerande svartvita mönster gränsar till beigetonade vävnader och silvergråa strukturer. Naturmaterial som ull, hampa, lin och bomull, samt nylon, har använts för att återskapa vyer, minnen, känslor, platser i nära och fjärran, som genom vävnadens komplexa mönstermöjligheter varierar från detaljrika inzoomade moment till abstrakta landskap.

Konstnären berättar att temat till utställningen tar avstamp i ett residens på nordvästra Island. De vävda verken är baserade på reseminnen och foton från det karga lavalandskapet, men även andra nordliga trakter. ”Jag väver platser jag längtar till”. Avlägsna miljöer, bergstoppar och svarta lavastränder, familjära kuster, bland myter och sagor, där elaka havstroll träffas av soluppgångens strålar och förstenas, där förväntansfulla bybor håller utkik efter vårens första strömmingsstim, bjuds man in i ett rum av texturer och strukturer.

I verken ”Reynisfjara Black Sand Beach” och ”Reynisfjara Black Sand Beach II”, två svartvita handvävda kompositioner av ull, slås jag av det otroliga djupet, och ljuset, av arbete med klärobskyr², som är magnifikt. Färgen behövs inte, modellering av landskapet skapas här av skuggorna. På nära håll känns verken oprecisa, men vid ett lagom avstånd upplevs ingen obeslutsamhet.

Mirjam Hemström Farsi arbete är hypermodernt. Gränserna mellan genrer suddas ut, hon leker med koder, kåserar med historien, inleder samtal runt verkens rumsliga egenskaper. Vävnaden påminner, genom det tidsprövande arbetet, om sfumatoteknikens³ långa process och stora antal lager av tunn materia. Eller som kardinalen Daniel Barbaro uttryckte det 1556: ”så att det som inte syns kan förstås”.

I mitten av salen, har konstnären valt att visa en serie av maskinvävda skulpturer i fyra- och sexlagersväv av nylon: fem transparenta tredimensionella strukturer påverkar rymden och den spatiala upplevelsen. Genom användning av ny teknologi – Mirjam Hemström Farsi skapar en digital mönstermall till en maskinstyrd vävstol – med inslag av arkitektoniska och organiska drag, tar hon vävkonsten ett steg längre.

Mirjam Hemström Farsi, ”Haptic Perception III”, sexlagerväv, maskinväv, nylon, 2018.

Fascinerad, fastnar jag vid verket ”Haptic Perception III”. På det låga podiet, likt en storskalig snäcka, breder den fluffiga glansiga sexlagersväven ut sig i mjuka böljande formationer. Dansande skuggor och mjuka konturer. Den begränsade gråsilvriga färgskalan och lena färggradienten tillför ett fängslande skimmer. Något teatraliskt, nästan dramatiskt, uppstår. Den spröda texturen, den tillsynes fragila strukturen, den optiska effekten skapar en märklig känsla. Man uppfattar verket som vajande och gungande, med en hög symbolisk laddning.

Verket ”Woven Air, Cubic Colorized”, som trots sin takupphängning och svävande karaktär, presenteras – utan att nudda det – på ett vitt avlångt podium, och benämns som en skulptur. Den mjuka cellformade strukturen, som känns hämtad från ett bisamhälle, byter form, färg, skeende beroende på åskådares placering i rummet. Genom det skimrande tredimensionella rutmönstret, uppenbaras i bakgrunden, hängande på väggen, linfärgade vävnader. Verken ”Härnön” och ”Låghällan” med sina varma och matta sandtoner, skapar en känsla av strukturerad lugn och harmoni som balanserar mot den skiftande och flyktiga kompositionen, som likt ett korthus, verkar kunna falla ihop vid varje ögonblick.

Sedan att utställningen ”What is modern sculpture?” organiserades 1970 på Museum of Modern Art i New York av Robert Goldwater, har skulpturens definition inom samtidskonst, ständigt ifrågasatts. Kan Mirjam Hemström Farsis tredimensionella takhängda verk benämnas som skulpturer?
Jag tänker på Piero Manzonis ”Socle du monde (Hommage à Galilée)” från 1961, en uppochnedvänd metallisk kub, som konceptuellt förvandlar hela universum till skulptur. Om den italienske Arte Povera konstnären funderade över konstens uppenbara lätthet, då den befriats från tekniska imperativ som kräver konstnärens habilitet, är kanske denna utställning en hyllning till just hantverkaren och skaparens skicklighet.

En man slår envist om och om igen luckan på bibliotekets återlämningsdisk. Skåpbilar och andra fordon kör fram och tillbaka framför konsthallens stora fönster, i stöket av ett torg i ombyggnad. Verkligheten är påtaglig igen. Jag lämnar utställningen med tanken att återvända en dag då det kanske är lugnare. Tio dagar senare är jag tillbaka för att surt konstatera att konsthallen är nedsläckt och att verken har ställts åt sidan, intryckta mot en vägg, för att lämna plats åt ett event. Jag vet att konsthallen inte är ansvarig för detta, men borde inte en utställning kunna upplevas av alla, så som konstnären ursprungligen planerat den, under hela sin visningstid?
Varför får jag den obehagliga känslan att konstnärer och deras arbete ännu en gång marginaliseras.

Text och foto: Kerstin Paillard

Volym 2023-09-29

Länk till denna artikel

¹ Jacquard eller jacquardväv är en typ av komplicerat mönstrad väv. Den delvis programmerbara Jacquardvävstolen (genom användning av hålkort), som färdigställdes i början av 1800-talet i Lyon, används fortfarande idag då den ger möjligheten till att skapa komplexa och varierande vävmönster. Källa: Musée d’Histoire de Lyon.

² Klärobskyr (Chiaroscuro) är kontrasten mellan ljusare och mörkare zoner. I ett figurativt verk skapas reliefen genom att tekniken härmar, genom färgernas värde (styrka, intensitet), ljusets effekt på volymerna (skugga). Tekniken användes redan under Hellenistiska perioden, men Leonardo da Vinci utvecklade den, mot mer subtilitet: färgerna dämpades för att nå en kvasi-monokromi; ljus och skugga, som en gång var gudomliga symboler för gott och ont, skildrade i hans verk, all den mänskliga kunskapen. Källa: ”Léonard de Vinci, le monde en clair obscur”, Françoise Barbe-Gall (konsthistoriker), 2011.

³ Sfumato, av italienska fumo som betyder "rök", är en karakteristisk teknik inom måleri för konst från renässansen. Det är en blandning av färger och nyanser som är så subtil, att allt smälter samman och ger en "disig" effekt. Källa: Wikipedia.
En sexårig analys på verket ”Mona Lisa”, visade 2010 att Leonardo da Vincis sfumato uppbyggdes på ett tiotal lager på ett till tre mikron (en mikron är en tusendels millimeter). Källa: Centre de recherche et de restauration des musées de France (Louvre).

---

Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996-1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000-2005). Arbetar med måleri, objekt och installationer. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida.