På kajens betongplatta, skrivet med stora vita bokstäver, kan man läsa första versen av konstnärens sonettkrans ”Rulla stock sköta om följa med ludna grå”.

Norra Orienten

2022-07-13 12:50

”SKÄRVOR/MÖNSTER”

Himlen är blygrå, tung och dramatisk. Gräset är högt, luften är fuktig, det luktar gott efter sommarregn. Här på Mariebergs sågverksområde, har Norra Orientens åtta konstnärer samlats igen för ett nytt konstprojekt. Jag avancerar på den numera sanerade marken och närmar mig en gigantisk plåtbyggnad som likt en Sfinx, verkar vaka över Ångermanälven och dess omgivning.

”Rulla stock sköta om följa med ludna grå”. Denna vers som inleder Eva-Leena Skarins sonettkrans lyser med vita bokstäver på kajens blöta betongplatta. Skriva fram platsen. Jag blickar mot älven, här börjar resan genom skärvor och mönster.

Hamnmagasinet.

En öppning i den stora plåtväggen, en dörr står på glänt, jag går in. Mörkt, mäktigt. Husbilar och båtar, en buss, en hiss. I ena änden av byggnaden, en stol, ett bord, en text om dioxin i marken och en skrivmaskin. Ett kvadratiskt ljusinsläpp lyser upp scenen. På den randiga plåtväggen som vätte mot torkhuset, den monumentala ateljén, projekteras en film där en naken kvinna dammsuger väggar, golv, i det gamla torkhuset, om och om igen. En installation av Lisa W Carlson. En fysisk upplevelse av att gå upp och ner.

Namnet Norra Orienten uppstod i samband med drömmen att förvandla det gamla torkhuset vid älven till en gigantisk ateljé, och då en trappa ledde upp till taket på byggnaden kopplades känslan till en trappa på en Orientkryssare. Videoverket visades på invigningen av Norra Orientens monumentalateljé, 2004. Men mark, vatten och byggnader var dioxinförgiftade. All verksamhet upphörde, sanering påbörjades, ateljén revs.

Juli 2022. Under tre dagar, firar Norra Orienten 20 år. Ateljédrömmen blev aldrig verklighet, men det konstnärliga arbetet och engagemanget i Marieberg hittade nya uttrycksmöjligheter. Som om saknaden skapat en otrolig kraft och vilja att etablera konst på och genom platsen.

Det börjar smattra på plåttaket. Byggnaden är så lång att man kan höra regnet ta sig fram över den. I andra änden av hamnmagasinet som vetter mot kajen, visas videoverket ”Storälven”, ett samarbete mellan Björn Ola Lind och Lee Berwick, en av de två ljudkonstnärer som blivit inbjudna att medverka. Vid en gammal buss, i en avspärrad zon av rödvita signalband, projekteras filmen i taket. Det rumsliga djupet förstärks, som ett skenperspektiv skapar projektionen illusionen av att älven speglas i himlen. Älven, det forsande vattnets energi, vattnet som ett instrument. Ljudet speglar vattnets rörelse, älvens rörelse, den kontinuerliga rörelsen som aldrig tar slut. Tankar går till myter, seder och traditioner kring vattnet. Sinnesöverlappningar mellan ljud och bild, en meditativ och introspektiv upplevelse.

Vid en gammal buss, i en avspärrad zon av rödvita signalband, upplever man videoverket som projekteras i plåttaket. Bild och ljud återspeglar älvens rörelse.

”Storälven”, Björn Ola Lind. Ljud, Lee Berwick. (Bild: Ida Rödén).
©Björn Ola Lind/Bildupphovsrätt 2022.

Svalorna skriker i högtalarna, svalor flyger omkring i byggnaden.

Ljudinstallationen ”Koalescents” av konstnären Jim Hoult får det gamla plåtmagasinet att vibrera. Ljudet studsar mellan väggarna och blir mer och mer abstrakt. De syntetiska ”hittade ljuden”, som en mässingsorkester från sågverkets glansdagar, skapar en speciell känsla. Genom flera lager av ljud som kolliderar i en ständig rörelse, i en loop som aldrig upprepar sig, exploderar mönstret. En kontinuerlig dekonstruktion, ett kaotiskt befriande.

Den formella frigörelsen möter den strukturerade formen. Det oberäkneliga möter det meningsfulla. Ett medvetet friktionsmoment. En intensiv upplevelse. Jag lämnar den kolossala plåtbyggnaden.

Den lilla och den stora historien.

Vid hamnmagasinets krackelerade betongpelare, har Ina Palm arbetat med det oförutsägbara. Verket ”Svansjön” hänvisar till Black swan-teorin, som populariserades av den libanesiska ekonomen Nassim Nicholas Taleb. Teorin utgår från den historiska utsagan att alla svanar är vita, viket falsifierades när man påträffade svarta svanar i Australien. Teorin avser osannolika och oförutsägbara händelser som kan få allvarliga konsekvenser.

Tolv gummisvanar flyter runt i vattnet vid kajen. Elva vita, en svart. En skulptur i ständig rörelse. Ett par har bildats slumpmässigt. Det handlar om sagor och myter, om människans flockdjursbeteende och oförmågan att förstå klimatfrågan, om det kollektiva medvetandet. Vad händer om man bryter mönstret?

Vid en mörkröd träbyggnad har Kerstin Lindström placerat sin skulpturala installation. Hon vrider på mönster och hyllar tanterna. ”Vad gjorde kvinnorna när männen skrev historien?”
I boken ”Tanterna i Nyhamn” av Gördis Selling, beskrivs det lilla livet på 20-30-40-talet, genom sju korta kapitel, sju tanter – en bra tant var bra virke, ett bra hem – sju tak.
Sju vita lakan, på ställningar, med faluröda målade takstolar fladdrar obekymrat i vinden. Jag ryser. Den ytliga känslan av frihet och lätthet har blåsts bort av det närstående tillfälliga monumentet ”SKRIET från tvättstugan”. Byggt av skrot, bestående av målade signalflaggor på gamla vita och gula tyger, bär den höga strukturen på ett meddelande. Kerstin Lindström uppmanar till att tolka koden, men varnar att signalen är hemsk, morbid. Att vara kvinna då och nu.

Kerstin Lindström vill bryta mönster. Hon har vänt på tecknet, den kända loggan ser mörk och svart ut. Livet för en kvinna var svårt. Och den faluröda tråden känns paradoxalt dramatiskt aktuell.

På yttersta delen av kajen fångas ljuset av en installation bestående av två järnplåts hus. De spetsiga trekantiga taken lyser som silver i den mörkgråa miljön. En pöl på betongplattan speglar de två silverfärgade taken.

”Utblick-Insikt”, Birgitta Nenzén.
©Birgitta Nenzén/Bildupphovsrätt 2022.

Regnet har upphört, pölar har bildats på den råa betongplattan som sträcker sig fram till vattnet.
På yttersta delen av kajen fångas ljuset av två blänkande järnplåtshus. De spetsiga taken lyser som silver i den mörkgråa miljön. En blygsam pöl tar upp det magiska ögonblicket och förvandlar det till ett lysande skådespel.
Jag stannar upp. Under eftermiddagen har Elin Kristoffersson gjort en dans-performance här. Blöta träbitar, drivved, liggande vid Birgitta Nenzéns installation, vittnar om hennes tidigare närvaro, som spår efter en storm. Med utgång från vind, vatten, frakt och ballast utförde hon under två timmar ett platsspecifikt verk, en rörelse-research, en dialog med omgivningen, iklädd en röd tröja.

Närvaro och frånvaro.

De två ensamma husen i ändan av kajen, tycks alltid har stått där. De tilltalar, speglar, berättar. Installationen ”Utblick-Insikt” av Birgitta Nenzén blickar ut mot världen, samspelar med området och miljön, genom sitt uttryck och materialet, som blänker, fångar upp ljuset och färger, och påverkas av vädret och omgivningen. Från kajen gick fartyg ut i världen, man åkte ut och kom hem med en insikt.
Små trekantiga fönster vända mot älvens utlopp bjuder in att titta in i hemmen. Härden, stenar, vita och svarta, plockade från stranden, som drivits av ballast eller funnits här naturligt. De svarta stenarna ligger i en cirkel. Tiden har stannat, berättelse går runt. Tiden löper, angriper, rost har bildats. Livets cirkel, tidens gång, allt går i cirklar.

Det duggar över Mariebergs sågverksområde. Jag går mot Meken. Längs vägen kliver jag in i Mats de Vahls verk. Som ett militärt tält på ett övergivet slagfält står ”Hägring del II”, en fortsättning på det verk som visades 2020.
Ett mobilt Camera Obscura-tält där bilden av det omgivande landskapet fångas som en hägring i det ödelandskap som lämnats efter att torkhuset revs. Jag sluter draperierna och vrider på den gula kikaren, en bild som påminner om en stämningsfull miniatyr från 1700-talet, projiceras på det runda vita bordet. Linsen som adderats i år, tillför skärpa, men reducerar formatet. Som minnet med tiden? Olaus Petri pekade redan på 1500-talet på tidens fördärvande inverkan på minnet och att en berättare aldrig återger en historia exakt som han hört den första gången.

Meken.

Det artificiella ljuset skyms på ett rytmiskt och loopartat sätt. Fläktens rotationer passerar lampans sken med jämna mellanrum. Det blinkade bleka ljuset och de nergångna väggarna kolliderar med Ulla-Carin Winters färgstarka djuptryck och Eva-Leena Skarins poetiska verk.

Eva-Leena Skarin utgår från texter från bröderna Sahlén, om sågverkshistorien och industrilandskapet i Ådalen, som inspirerat hennes artistbook ”Skärvor för ett industrilandskap – en sonettkrans”, som hon läser under båtturen på Katarina M/S.

På en trähylla, har hon placerat de fysiska böckerna, i tre upplagor. På väggen, hänger bilder av röken från Väjas fabrik, tryckta på träpanel, i ett kontrastfullt uttryck. Utomhus på hamnmagasinets rostiga väggar hänger ett större verk med den bolmande röken från det fortfarande aktiva sågverket. Historien möter Nutiden.

Ulla-Carin Winter visar också sitt arbete på två olika platser. Ett linoleumsnitt av flottare, som skrivits ut som en stor vepa och hänger på Litanö, och enbart kan ses från älven. Och här i Meken, där hon har samlat på saker som hon har hittat i 15 års tid. Skärvor. Då det är första året hon är med, har hon med sina egna skärvor.
Hon tycker att de ser ut som djur och fantiserar runt dem på ett lekfullt sätt. En naivistisk och känslig komposition. Hon har gjort djuptryck av skärvorna, berättar en historia. Figurer som hon tycker om, får en egen bild. Ett eget liv. En inramning.

En ljusinstallation. Ett bord, glas, karaff, kristall, som konstnären hittat på området, ljus som snurrar kring bordet och skapar ett vackert skådespel som kontrasterar med den råa och underjordiska tillvaron.

”Under landet”, Ljusspel, Lisa W Carlson.
©Lisa W Carlson/Bildupphovsrätt 2022.

I Mekens motsatta hörn, visar Lisa W Carlson sin andra installation. Man möts av bilder från Polen, fotografier tagna efter kriget, år 1947, som hon bearbetat. En skylt visar vägen till ”Under landet”. Ner till källaren, av en mekanisk verkstad, ett utrymme som gjorde det möjligt att leva ovanför. En upplevelse utifrån det vanliga.
Här har Lisa W Carlson röjt, städat, installerat.
Ljud, ljus, objekt, foto, video. En fysisk, spirituell, själslig närvaro. Rödvita signalband.
Över och under ytan. Ljudspel. Platsen berättar någonting.
En hälsning från någonstans. Ljusspel. En flyktig känsla.
Det bildas en stark kontrast mellan det vackra, som hon hittat på området, och den råa, underjordiska tillvaron. Underlandet, under ytan. En forskning av vad livet skulle kunna vara under jorden. Idag, likaså 1947, en aktuell fråga. Kan man leva under jorden? Kan man andas under jorden?

Vid trappen står en kaktus, som en påminnelse av verket ”Avsked” från 2020, ett arv från en nära vän.

I det lilla järnhuset med de rostiga väggarna täckta med vit skrivna texter, har konstnärsgruppen skapat ett gemensamt verk. En grön ICA låda med skärvor och en lapp med inskriptionen ”Snälla släng inte, Janne” står vid sidan av en avlång komposition bestående av insamlade skärvor som hittats på området.

”SKÄRVOR/MÖNSTER”, Birgitta Nenzén, Björn Ola Lind, Eva-Leena Skarin, Ina Palm, Kerstin Lindström, Lisa W Carlson, Mats de Vahl, Ulla Carin Winter (Janne Björkmans låda). ©Norra Orienten/Bildupphovsrätt 2022.

”SKÄRVOR/MÖNSTER”

Det gemensamma verket. Det lilla grönbruna järnhuset med de rostiga väggarna, ett tomrum, ett arv. Janne Björkmans samling av skärvor som kompletteras av konstnärskollegornas upphittade bitar, runt sågverket, längs älven, gamla fossiler, porslinsbitar, flinta från hela världen. Och Janne Björkmans mosaik.
I det lilla järnhuset har konstnärerna samarbetat genom att etablera platsen med hjälp av text, att skriva fram platsen genom ord. Intryck. Lukter, känslor. Skrivna med krita, som efemära meddelanden på de tidsansatta väggarna.

Sår blir till ärr. Med tiden. Nya sår. Fler ärr.

Elme Ämting-Selja bidrar som gästkonstnär genom att läsa ur sitt pågående diktverk om älven, på båten Katarina M/S. Hon skriver dikter, gör performance. För henne finns det ingen skillnad, allt handlar om kommunikation, att meddela det som är viktigt, stort som litet.

Monumenta.

När jag lämnar Mariebergs sågverksområde, ser jag inskriptionen ”Ingen kan någonsin plåna det ur sitt minne” skrivet av Lisa W Carlson på pumphuset, 2020. Det har börjat suddas ut. Det efemära i ett konstprojekt gör upplevelsen intensivare. Men när det efemära blir permanent och åldras, blir det då mindre intressant, eller tillförs en styrka och en legitimitet, som en markör som tillhör historien?

Förra året när jag fick uppdraget att skriva en essä om platsens betydelse för ett konstnärskap, skrev jag om min (ateljé)plats. Drömmen om den monumentala ateljén förde samman, för 20 år sedan, Norra Orientens konstnärer. Idag går tankarna till konstens kraft och kraften av konst. Vad konstnärer kan åstadkomma tillsammans, hur ett område kan förvandlas genom ett konstnärligt samarbete, från en ickeplats till en totalupplevelse. Den monumentala ateljén blev aldrig verklighet men konstprojektet som Norra Orientens konstnärer har skapat, är monumentalt.


Foto: Kerstin Paillard, Ida Rödén
Text: Kerstin Paillard

Volym 2022-07-13

Länk till artikel

Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996-1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000-2005). Arbetar med pigment, måleri, objekt och installationer. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida


Tillbaka till toppen