"Nya landskap"

Vad är egentligen ett landskap? Förstå mig rätt, det är inte så att konstnären nödvändigtvis ställer – eller söker att svara på – just den frågan, men det är likväl en av de mer påtagliga undringar som tar form i mig när jag betraktar Jan K Perssons utställning ”Nya landskap”, som nu visas på Klas Engman-museet i Nordmaling. Inte minst på grund av titeln.

Jan K Persson har under lång tid undersökt våra landskap. Förresten, kanske är det mer rättvist att kalla det hans landskap; platser som alltid utgör något nytt; en samling tillägg och spänningar som skapas mitt emellan (i) landskapet som konstnärlig gestaltning och den konstnärliga gestaltningen som landskap. Det finns nästan alltid en dubbel rörelse i det reflexiva och kompositionsgrundade måleriet, en rörelse som utgår från den konstnärliga handlingens faktum.

Bakom utställningen står förutom konstnären, Nordmalings Konstförening som driver Klas Engman-museet i det gamla gravkapellet vid Nordmalings kyrka. Ett intressant rum rent arkitektoniskt, den nätta putsade stenbyggnaden är värd ett besök oavsett utställning. Med ”Nya landskap” visar Jan K Persson 19 akrylmålningar med landskapsmotiv från de senaste årens produktion. Några av målningarna drar formatmässigt mot en något större typ, men de flesta är medelstora eller mindre. Trots det så är det i det större formatet som Perssons målningar verkligt lyfter.

På den motsatta väggen från entrén hänger Vid händelsehorisonten, en av de större målningarna. Motivet föreställer vad som verkar vara ett kustlandskap, åtminstone framträder det så för mig. Jag är uppvuxen vid kustlandet i Norra Kvarken och fäster mig snart vid de dramatiska färgskiftningarna i gestaltningens övre mittparti; för just där händer något – vid horisonten. Den hybrida punkt som kan uppfattas som både det omöjliga och det möjligas ställföreträdare; som låser och ger oss vår position i förhållande till världen. I det här fallet är det en vertikal och atmosfärisk rörelse som vecklar ut ett lutande tryckande mörker bland de annars horisontellt orienterade penseldragen. Det är oerhört uppfriskande.

Men, landskapsmåleriet som företeelse och genre har följt oss sedan gamla tider. Hur kommer det sig då att dessa förmodat nya landskap behövs, om de nu gör det? För mig lyckas konstnären att på ett övertygande sätt gestalta sina så kallade landskap utan att för den skull framstå som en anakronism i den samtida konstdiskursen. Målningarna framstår tvärt om som anmärkningsvärt relevanta. Kanske är det på grund av den känsla av fasthet och grund som genren erbjuder, som också ger det omfattande reflexiva arbetet en nödvändig hållpunkt.

Persson har arbetat länge med just det omfattande svängrum landskapet som realitet och fantasi inrättar. Något som ger utställningen en extra dimension är att vi tillåts följa med konstnärens egna reflektioner kring den konstnärliga praktiken i de små foldrar som finns att ta del av. Han skriver: ”Samtliga målningar kan nog betraktas som en typ av romantiska landskap i betydelsen landskapet som tanke, och där vision och kontemplation är viktiga ingångar. Jag har valt att kalla utställningen ’Nya landskap’ då det inte handlar om specifika landskap utan om nya målningar som handlar om landskap.” Jag kan inte annat än hålla med, Perssons ”Nya landskap” är en samling tankeväckande reflektioner över våra så kallade landskap som understryker ämnets mer relationella aspekter.

Text och foto: Sebastian Andersson

Volym 2018-10-25

Länk till artikel