Aldin Popaja, diptyk från serien ”Party i Jajce” 2002-2005. Akryl och oljemålning på bomullsduk. ©Aldin Popaja.

Party i Jajce

2019-11-27 17:15

Aldin Popaja på Sundsvalls museum

Jajce är en historisk stad med vacker siluett mitt i Bosnien–Hercegovina. Bosniens siste konung regerade här på 1400-talet innan landet föll under osmansk kontroll. I staden samlades antifascistiska partisaner 1943 för att utropa det nya Jugoslavien och Tito till dess marskalk. Under kriget på 1990-talet flydde flera tusen av stadens invånare till Sverige. Som en av krigets följder hamnade en serie målningar av konstnären Aldin Popaja i ett magasin i småländska Gislaved. Nu ställs de ut på Sundsvalls museum.

Party i Jajce är den sorglösa titeln för fem stora diptyker samt en målning ur konstnärens senare svit Balkans folk. Men konstnärens arbetsnamn för projektet har varit Urbicid-berättelse om Jajce. Urbicid är ett begrepp, som används när man talar om våld mot städer. Efter förödelsen på Balkan och i Syrien har det utvecklats till ett eget teoretiskt ämne.

Aldin Popaja har velat fånga det hektiska festande, som utbröt i hemstaden efter bosnienkrigets slut i december 1995. Han har målat interiörer från hemstadens barer, som alla domineras av två inslag: diffust folkvimmel och alkohol i urdruckna eller halvfyllda buteljer och glas. Målningarna ger starkt intryck av realism. Konstnären har skapat dem efter fotografiska förlagor där långa exponeringstider gör de festande människorna oskarpa medan ölflaskor, vinglas och alkohol framträder med full skärpa. Med detta paradoxala grepp fångar han ett posttraumatiskt tillstånd, som kan prägla ett land och folk långt efter ett krig. Snabba och billiga nöjen kan vara det enda säkra när man lever för dagen. Jag är inte övertygad om att konstnärens avsikt är kritisk. Möjligen ger han dem som befolkar barerna rätten att andas ut och roa sig. Här finns ibland referenser till konsthistoriens tidigare burleska krogscener från det sena 1800-talets Paris eller mellankrigstidens Berlin. I denna tradition fotograferade Anders Petersen människorna på Café Lehmitz i 1970-talets Hamburg. Aldin Popaja ger oss bilder från vår närliggande historia där han har fångat stämningen snarare än människorna.

I de fem diptykerna finns ingenting uppbyggligt. En målning ur serien Balkans folk skiljer sig från de lugubra krogscenerna. Popaja har på ett nästan parodiskt sätt skruvat till den sovjetiska realismens sätt att heroisera vardagens och arbetets hjältar. Han porträtterar en arbetare, vilken som helst, med bar överkropp mot klarblå himmel i monumentalt format. Jag blir nyfiken på de övriga bilderna i denna serie och skulle gärna se mer. Inte för att höja moralen och stämningsläget i utställningen. Utan för att alla bilder som här visas öppnar titthål mot en nyss förfluten samtid och en redan försvunnen värld.

Aldin Popaja har själv lämnat det forna Jugoslavien där han föddes 1971 och har studerat måleri vid konstakademin i Sarajevo. Idag bor han i Prag, undervisar vid Konstakademin i samma stad och målar abstrakta kompositioner till synes utan inslag av mänskligt liv. De verk, som nu träder fram ur i magasinet i Gislaved gjordes 2002-2005. Jag dröjer mig kvar bland målningarna i museets övre plan. Med Bildmuseet i Umeå som undantag är det sällan man ser välgjord och angelägen internationell samtidskonst norr om Stockholm. Sundsvalls museum öppnar just nu flera sådana nödvändiga luckor mot omvärlden.

Text: Margareta Klingberg

Bild: Sundsvalls museum

Volym 2019-11-27

Länk till artikel

Länk till artikel i pdf-format