Peter Stridsberg – En fotografins stilist

Med en scenografi som tänjer på arkitekturens gränser iscensätter Peter Stridsberg omgivningarna till sina fotografier. Väggen är det som avgränsar människan med de yttre omgivningarna och landskapet betraktas genom fönstrets geometriska form. I två rum på Härnösands konsthalls bottenvåning ses Stridsbergs bilder placerade mellan de höga fönstren som vetter mot torget. Under mitt besök på konsthallen står regnet som spö i backen och det yttre känns väl avskilt från konsten inre rum. Men Stridsbergs fotografier tar mig inte bara med ut i landskapet, utan även in i konstnärens egna universum, där fiktionen presenteras som en potentiell verklighet.

Titlarna är långa och fungerar som ett poetiskt förtydligande av fotografiet. I verket ”Den sköra sankmarkens längtan står inför den förändrade vilda grönskans vila” ses ett vidsträckt landskap av en till synes död barrskog. Ungdomliga björkar i gul-grön lövskrud växer runt myrmark. Början av hösten. Himlen är täckt av en dovt blå molnmatta som möter kullarnas än djupare blå ton i horisonten. På myren vandrar konstnären i sin återkommande karaktär iklädd enbart t-shirt och underbyxor i vit bomull. Personen är liten i det stora landskapet men ändå tydlig mot myrens rostiga toner. Naturen står som i kontrast mot sig själv, lövträdens unga liv mot barrträdens död-grå stammar och liggande lågor. Kanske är det ett stormfällt område, kanske har träden drabbats av någon sjuka och all barr och bark har fallit med den. Allt är stilla bortsett från det steg karaktären i bild tar framåt över myren.

Ett fotografi tryckt på hampa-papper, inom en ram av körsbärsträ, föreställer fönstrets välbekanta form. Genom fönstret ses grönskan lysa i sina olika nyanser. Längst bort på den klippta gräsmattan, i solens strålkastarljus, står den bekanta figuren i sin vita underklädesdräkt. På fönsterbrädan står en vit kruka med en bladväxt belyst av solen från höger. Väggarnas färg är milt gröna och till höger om fönstergluggen hänger en vintrig landskapsmålning i samma gröna nyans. Jag föreställer mig att denna vägg inte är insidan av ett hem, utan en kuliss uppbyggd för denna bild. Antagandet baseras på de tidigare verk jag sett av Stridsberg, där det jag trodde var en rappad vägg på ett lägenhetshus i själva verket var scenografi, skapad av konstnären. Upplevelsen av bilderna blir på så vis Roy Andersson-lik med sina dova färger och overkliga känsla. För vad är egentligen verkligt och vad är fiktion? Hänger de inte ihop som subjektivt upplevda sanningar? Det är avskalat och innehållsrikt på samma gång och just det avskalade ger mig som betraktare tid för reflektion, för stillhet tillsammans med det jag ser. Åter slås jag av Roy Anderssons sätt att gestalta en ensamhet, längtan och sorg utan att skriva det på betraktarens näsa. Något liknande finns i Stridsbergs bildvärld – något uppenbart men samtidigt svårgripbart som ställer frågor till min fantasi.

Peter Stridsberg, ”Mot utforskandet av egen mylla vid naturens fotsteg bakom ljusets urtvättade famn”, 2020. ©Peter Stridsberg / Bildupphovsrätt 2023. Foto: Diana Berntsdotter Vallgren.

Två större fotografier, som till stor del liknar varandra, hänger på var sida om passagen mellan utställningsrummen. ”Forecast Diaries #1” och ”Forecast Diaries #5” föreställer ett klipplandskap vid havets kant. Mellan klipporna lyser ljungen lila, himmeln och havet har samma ljusa gråblå ton. I bildens centrum står vår återkommande vän i vita underkläder och blickar ut över klipporna, över horisonten. Enbart små differenser ses i bilderna. Kameran håller samma placering, samma vy. Skillnaden är ljuset. I seriens #5 har solen bränt bort det molntäcke som syns i #1 och ljuset kommer lågt från höger. Ljungens lila färg blir därmed mer dämpad mot klippornas grå och gräsets gröna. Gestalten i mitten har skiftat position med fötternas placering och kroppens riktning, men står annars kvar på samma sten. Det låga ljuset kastar skuggor i Edward Hopper-anda.

Tre mindre bilder i serie med titeln ”Jag ska bära med mig landskapet till dig, när jag fångar det i min famn” föreställer en svart strand vid upphöjd grönklädd mark. På stranden finns ett flertal personer som rör sig och för sig med olika mål. Alla med ytterkläder som vittnar om att det inte är en sommardag vi ser. Två barn med lysande orangea mössor gräver i den våta sanden, en kvinna ser på. Ett par går längs vattnets rand, någon håller sin mobiltelefon och andra står och tittar på omgivningarna. De är alla utspridda i bilden som om de inte har någon koppling till varandra – olika riktningar, olika syften. Mitt huvud skapar egna berättelser kring individerna, fantasin är högst närvarande om denna obestämda plats med anonyma personer som alla binds samman av att vara just där, just då.

Text: Diana Berntsdotter Vallgren
Foto: Diana Berntsdotter Vallgren, Peter Stridsberg

Volym 2023-09-22

Länk till artikel

---

Diana Berntsdotter Vallgren, (född 1981), Umeå, har en fil. kand. i kulturanalys med inriktning entreprenörskap 2018 vid Umeå universitet, fil. kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet 2019 samt master i konstvetenskap, Uppsala universitet 2021.