Dokumentation av köksinteriör där tre personer syns. På väggen hänger ett fotografi och två målningar.

Ruin-romantiska foton och målningar av Henrik Ljusberg och Ludvig Sjödin

2021-10-13 17:26

På spaning efter den ömma punkten

I stiftelsens Raketas 60-talshus, fick publiken under konstens vecka ta del av ett pågående projekt av Henrik Ljusberg och Ludvig Sjödin som utforskar frågor kring plats och periferi. Duon hittade varandra via sitt gemensamma intresse att dokumentera miljöer där tiden verkar ha stått still sedan decennier tillbaka, i teorin passar radhuset som stått orört sen senaste renoveringen på 80-talet perfekt in i tematiken.

Det som skiljer upplevelsen i “Huset” med att kliva in på Jamtli historieland är tavlorna: I alla rum, inklusive hallen, hänger konsten. Varje rum utgör en komposition i sig, hela tiden bild-i-bilder, som i en spegelsal. I stället för gråtande barn och korsstygnsbroderier möter vi Ljusbergs analoga fotografier och Sjödins figurativa oljemålningar.

Det känns som jag är på besök i någons hem. Jag tar av mig skorna för att spara den mjuka heltäckningsmattan i trappan. Där, på det övre våningsplanet strömmar toner från bandet Photophonis livespelning. I köket lagas inlagda päron med after eight i ugnen som serveras med vispad grädde och kaffe. Min tanke går direkt till Marcel Proust och den madeleinekaka med kamomillte som utlöste vågen av minnen som skulle resultera i romansviten ”På spaning efter den tid som flytt”. Jag har själv inga smak- eller luktminnen till rätten, så Proust-effekten uteblir. 

Dokumentation av ett sovrum där en person sitter på en stol vid fotändan av en säng. På väggen hänger ett fotografi av en villa i vintermörker. 
Sovrum och besökare i ”Huset” med fotografiet ”Där har jag släkt” av Henrik Ljusberg. ©Henrik Ljusberg/Bildupphovsrätt 2021. 


Men det finns gott om annat som pockar på – den lilla oljemålningen “duken” påminner mig om det dukade bordet i mitt favoritpussel “Namnsdag” av Skagenmålaren Fanny Brate. Bordsduksbitarna var speciellt svåra eftersom de på nära håll bara liknade en gröt av färger. Precis så är det också med Ludvig Sjödins måleri – på nära håll abstrakt, utzoomat väldigt föreställande och fotografiskt, även om perspektiven ofta skevar och penseldragen är skakiga så funkar bilderna, och det är en konst i sig.

Samtalen i huset surrar kring ting som väcker minnen, olika saker för olika personer – däri ligger en av svårigheterna i uppgiften duon tagit sig an; utställningen kan antingen landa som en wow-upplevelse eller en axelryckning. Den franske teoretikern Roland Barthes skriver i “Det Ljusa rummet: tankar om fotografi” om begreppen “Studium” och “Punctum” där punctum är den lilla, djupt personliga, detaljen som träffar dig som en blixt, som går rätt in i medvetandet i en öm punkt, medan studium kan ses som en måttligt intresserad observation.

Minnet spelar en viktig roll i konstupplevelsen, att kunna relatera till miljön. Ett snett leende av igenkänning smyger sig ofta över mina läppar. Men jag har inte odelat positiva och trygga minnen kring den norrländska landsbygden: som ensam tonåring i en by bestående av 13 invånare – där närmaste ortnamn på kartan låg 1,5 kilometer bort och bokstavligen hette Tillfället. Vinter i Volvo 165 med kokande motor, alltid packad med filtar, snöskyffel och proviant vintertid för att överleva eventuellt motorstopp på ensliga vägar. Känslan att vara udda i ett litet samhälle där allt till synes är homogent, inordnat, varmt och trevligt, men under ytan levde något annat. 

Fotografi av hus med eternitplattor. Utanför står två Volvobilar av äldre modell.
Henrik Ljusberg, ”Nybygget”, fotografi.
©Henrik Ljusberg/Bildupphovsrätt 2021. Foto: Henrik Ljusberg. 


Alla scener i ”Huset” ser ut att utspela sig antingen före eller efter ett skeende, läge stiltje, foltomt, öde. Sjödins impressionistiska Ica-kasse med texten ”I katastrofen” minner om den lurande faran i lugnet, liksom vinds-stegen i ”Uppstigning” och Ljusbergs stängda husfasader (vad göms där?). Dessa möjliga scenarier är oändligt mycket mer spännande än att känna trygghet, lugn och nostalgi.

Jag är inte riktigt bekväm med nostalgi i konstsammanhang – hur kul jag än tycker det är att minnas saker från förr så skymmer själva huset upplevelsen av de enskilda bilderna. Melankoli är däremot en av de finaste saker jag vet, både ordet och känslan, och av den varan finns det i överflöd – speciellt Ljusbergs ömsint komponerade gråvädersfotografier. Men bilderna ekar tomma och ödsliga då de saknar den kontext de ryckts från. Instoppade i berättelsen "så här ser saker från 60-80-talet ut" blir det just bara till ett artigt studium, en illustrerande detalj, en rekvisita. Det är synd, då bilderna har potential att beröra på djupet om de bara fick en egen plats att skina.

Text: Jenny Persson.
Foto: Jenny Persson, Henrik Ljusberg.

Volym 2021-10-13

Länk till artikel

Presentation av skribent: Jenny Persson, Frösön (född 1976) yrkesverksam konstnär utbildad på Middelsex University med en utbytestermin vid fotohöskolan FAMU i Prag. Startade 2005 den enskilda firman Konstfoto Jenny Persson som huvudsakligen har utfört uppdrag inom konst och fotografi. Är konstnärlig multiinstrumentalist som gillar att vända på perspektiv och använda oväntade materialkombinationer och tekniker, gärna i större skala och offentliga rum. Jobbar sen 2021 halvtid på Östersunds Kulturskola. Intresserad av samhällsfrågor och engagerar sig ideellt, bland annat i Svensk Form. Se vidare på Jenny Perssons webbsida.