Installationsbild där Havremagasinets träpelare har en tydlig närvaro. I rummet finns centralt en låg växtbeklädd bädd, längre bort ligger två plattor med runda stenar och bildar spelet luffarschack. På fondväggen syns en teckning av ett rotsystem.

”Sakernas tillstånd” på Havremagasinet

2021-12-31 12:59

Utställning med Anna Linder, Jette Andersen, Birgitta Linhart, Kalle Brolin

Höstens fyra utställningar på Havremagasinet i Boden följer temat jord. Överrubriken: ”Sakernas tillstånd” lovar att redogöra för någonting viktigt . Som läget är i tidsepoken vi befinner oss i med pandemi och den stora massutrotningen, är vi nog många som funderar på just detta. Som alltid vid besöken i Havremagasinet är det förväntan i hissen upp genom den stora byggnaden.

På våning tre ljuder omisskänneligt Sara Parkmans sång, som del i ett tvåkanaligt film- och videoverk. Bilder av natur sveper och registrerar marken ovanifrån. En husgrund, en vattenledning som sticker upp ur ett tuvigt övervuxet område. Jag överfalls av sorg och förflyttas hem till älven. Till det överdämda gårdsstället där också kökskranen visar sig när dygnsregleringen tillåter, till mormors kronotorp där skogen suddar över och gömmer. Koloniseringen sitter som ärr i skog och mark och följer familjer i långa sega generationslänkar.

Anna Linders gestaltade släkthistoria, ”Colere” kommer mig inpå huden. I rummet finns en låg, med björkstammar uppbyggd avdelning med foton ur familjealbum. Svartvita bilder tagna vid olika tidpunkter, i arbetets vedermödor, vid högtider och glädjeämnen. En liten träkyrka har en central plats på ena väggen. Här finns också ritningar, handskrivna brev, arkivhandlingar och dokument av skilda slag. Allt vittnar och andas av det liv som en gång pågick på odlingslägenheten Västra Laisheden, Kronoparken Abmoberget. Men det är ändå blåklockorna och de sköra pressade växterna som lågmält berättar det mesta. I ett skuggspel projiceras växterna runt, runt, i ljus och mörker, precis så livgivande och återkommande som det bör vara på vår moder jord. 

Sköra, pressade växter står uppställda, som om de ännu växer upp ur marken. De är starkt belysta och kastar skarpa skuggor. 
Anna Linder, skuggväxter i ett skuggspel, del av installationen ”Colere”.
Foto från Havremagasinets utställning ”Sakernas tillstånd”. 


Tidskriften Konstnären som ges ut av KRO, Konstnärernas riksorganisation, har nu temat hållbar konst. Klimatkrisens problem ur konsten- och konstnärens perspektiv diskuteras. Själv funderar jag då och då på varför jag fortsätter att framställa tidskrävande verk som ofta hamnar i mitt växande lager. Läser i tidningen att chefredaktören Robert Stasinski anser att: ”Konstnärer är bland många saker historieberättare och visionärer och kan på ett självklart sätt ta plats i den globala kampen för naturen, klimatet och rätten till ett värdigt liv.”

”Livet i tingen vi lämnar efter oss”, både frågar och påvisar Jette Andersen med sina verk. Möts av ett stort bord med hundraelva noggrant fastlimmade små föremål. Ett myller som på avstånd liknar Limas slumkvarter. Men vid närmare anblick urskiljer sig avgränsningar, fria linjer bildas i kompositionen där de enstaka föremålen kan ge sig till känna. Men mina ögon orkar inte riktigt med anhopningen. Hittar ett par rosa strumpebandshållare att hålla fast blicken på och minns hur fingrarna pillade på knappfästet genom kläderna. Vid ett liknande mindre bord är föremålen robustare och mer avgränsade till arbete och redskap. De arrangerade tingen bildar en gigantisk kör där varje deltagare vädjar om soloinsats. 

På ett stort, vitt bord ligger flertalet föremål noggrant utplacerade och bildar linjer och grupperingar.
Jette Andersen, ”Livet i tingen vi lämnar efter oss”, installation med objekt.
©Jette Andersen/Bildupphovsrätt 2021. 
Foto från Havremagasinets utställning ”Sakernas tillstånd”.


Jette Anderson visar också collage hon sammanställt av gamla krokiteckningar och kläder hon en gång som barn gjort för sina klippdockor. Ett slags återbruk som i sin omformning tänjer på motiv och tidsperspektiv på ett intressant sätt.

På bottenvåningen huserar Birgitta Linhart med: ”Tic - Tac - Toe”. Doften av skog och växter vilar i rummet. Ett antal märkliga bäddar tillverkade av olika växter hänger i raka linjer mot en vit fondvägg. Där drar en stor kolteckning av ett mörkt rotsystem blickarna till sig. I ena hörnet svävar ett stort organ, ett hjärta glest sammanflätat av rötter och grenar. Och på golvet ligger spelet, ett luffarschack av sten. Känner att här skulle jag vilja vila som den luffare jag är. Ta igen mig på den lena mossan ett tag, lyssna på hjärtat och tänka över situationen som råder. Rummet har en sakral känsla, som att naturen själv installerat sig och lämnat åt oss betraktare att skapa bättre ritualer och se över spelreglerna bättre. Det enda som oroar är om konstnären frågat skägglav och rallarros om lov innan, berättat och tackat. Om inte, tackar jag innan jag går vidare.

”Jag är bergtagen”, Kalle Brolins videoinstallationer och fotografi har hamnat helt rätt i Havremagasinets mörklagda råa källarvåning. Det första jag ser är sekvenser av de svartklädda nunnorna i Skåne som med sina NEJ och INTE på plakaten protesterar mot planerade utgrävningar av vanadin. Videon växlar mellan frågor som på olika sätt berör mineralutvinning, fossilfria ekonomier, dejting- och fertilitetsappar. Jag får också veta att barn användes vid kolutvinning i Skåne på 1800-talet. Gruvföretag planerade att föda upp anpassande barn till underjordsarbete. 


På två stående skärmar visas stillbilder från ett videoverk. Här syns två nunnor med plakat där texten ”SLUTA SLUTA SLUTA” står i versaler, samt delar av ett annat plakat med delvis avklippt text som dock kan tolkas som ”NEJ NEJ”. 
Kalle Brolin, ”Jag är bergtagen”, videoinstallation.
Foto från Havremagasinets utställning ”Sakernas tillstånd”. 


”Jag är osläcklig” är titeln på en kort videoloop som visar några barn med ljus i händerna på väg att sakta sänks ner i ett mörkt schakt. Drabbande starkt och samtidigt vackert i ljussättning och foto.

Nyss var det lucia och barnens sjungande tåg rörde många vuxna till tårar. Vad offrar vi och vad lämnar vi efter oss till barnen blir de stora frågorna Havremagasinet ställer några veckor till med höstvinterns utställare.


Text: Eva Stina Sandling
Foto: Gunnar Fogelvik

Volym 2021-12-31

Länk till artikel