En sju-delad installation, på en vit upphöjning som en scen, med röda klänningsliknande metallstrukturer målade med sprayfärg, presenteras i samband med en storskalig väggrelief av virkade lakan i ljus pastell toner som påminner om alveolerna i lungan.

”Sånt som händer”

2022-12-21 18:55

Kerstin Lindström på Härnösands konsthall

Penelope vävde hela dagen och på natten sprättade hon upp sitt dagliga arbete. Under den långa perioden då Odysseus krigade i Troja och under hans likaledes utdragna hemfärd därifrån, var hon övertygad om att han skulle återvända till henne. Under denna tid var hon omgiven av friare och för att slippa dem, sade hon att hon inte ämnade gifta om sig förrän den svepduk hon arbetade på, var färdig. En lek med vävningens tålmodiga process i syfte att spara tid och lura männens förväntningar.

På Härnösands konsthall möts man av installationer, reliefer, två- och tredimensionella objekt, digitala utskrifter på tyg och på papper, broderier. Mörka och jordnära toner kombineras och konfronteras med den starka röda färgen som påminner om den typiska faluröda kulören. Människan, naturen, det organiska. Släktskap. Det tredelade verket ”MAGIC GARDEN GLOVES”, hänger vid hallen, intill utställningstiteln ”Sånt som händer”. En klar hyllning till Meret Oppenheims broderade handskar, arbetet utifrån det feministiska perspektivet, det gemensamma tycket för ordlekar, metaforer. En känslofylld koppling, en igenkänning. Kerstin Lindströms verktyg välkomnar besökaren.

Verken som utgör utställningen är bekanta, har inga tidsättningar. Vissa visades på Galleri Lokomotiv i början på året, andra i Marieberg i samband med Norra Orientens utställning ”Dusty New Fairground”, somliga på Sundsvalls museum 2017, alla har ställts ut eller varit en del av ett nationellt eller internationellt evenemang, under de sista åren, på något sätt. Oftast i en annan form, tappning, komposition, ibland under en annan benämning, alltid i ett annorlunda sammanhang. En konstnärlig ställning, som ifrågasätter tidsbegreppet inom konst, verkets status och identitet, den kreativa processen.

”Je fais, je défais, je refais ” (Jag gör, jag ångrar, jag gör om) var Louise Bourgeois mantra. Konstnären arbetade med händerna hela livet, hon sydde mycket, betraktade sig själv som en duktig hantverkare, en egenskap som hon behöll till sin död. Hon arbetade om vissa skulpturer, flera år efter att verket betraktades som klart, återanvände former – som en tår, förvandlad till ett garnnystan femtio år senare, och som efter ytterligare fyra år, skapades om till bröst.

Att visa samma verk om och om igen, att modifiera presentationen, formen eller kompositionen, skapar en speciell kontakt med åskådaren. En upplevelse som kunde vara synonym med upprepning, men som i stället framkallar en bekväm och trygg känsla av någonting familjärt. En sammanföring genom en delad historia. En mänsklighet. På ett implicit sätt berättar verken om det saknade kapitlet mellan de olika tidpunkterna, som ett spel med sju fel, med strävan efter skillnader och likheter. Fylla det saknade tidsrummet.

Kerstin Lindström tolkar om sina verk genom deras relation till en plats. Den ormliknande formationen ”LÄCKAN I” använde den monumentala takhöjden som Sundsvalls museum erbjöd. Här har den blodröda installationen slagit rot i en vägghörna för att progressivt invadera golvet. ”LÄCKAN II”, som utsatts för olika inom- och utomhusplaceringar genom tiden, hamnar den 1 december 2022, framför en samlad publik i Härnösands konsthall, i mitten av en dialog. Dansaren Elin Kristoffersson, helt vitklädd i vida kantiga bomullsplagg, tar ner den röda metallskulpturen från väggen för att interagera med den. Ett stycke skapat specifikt för och i relation till det hon själv kallar för ”Kerstin Lindströms köttiga textilkonst”.
Verket ändrar status, flyttas ner från sin piedestal, blir till accessoar, verktyg till en efemär konstnärlig akt – formen förändras genom manipuleringen – hängs tillbaka när dansen är över, återgår till sin ursprungliga plats på väggen.

Världen blev chockad när Banksys verk strimlades sönder till hälften, efter ett klubbslag i direktsändning från Sotheby's auktionssal i London. En programmerad destruktion på auktionsverket som ledde till ett höjt värde av objektet som därefter bytte namn från ”Girl with Baloon” till ”Love Is in the Bin”. En medveten utsättning av Kerstin Lindströms röda skulptur med risken att den förändrats genom en udda hantering. Två starka situationer inom en mer och mer porös och fusionerande konstvärld, en avsakralisering och en frågeställning kring konstverkets tillstånd, värde och identitet genom tiden.

”Ingen vet var idéerna kommer ifrån, de har med sig sin form. Precis som Athena kom ut ur Zeus skalle med hjälm och harnesk, kommer idéer till oss med deras klänning” – Meret Oppenheim. I den stora salen, tronar skruden ”SYNTES”, en monumental relief hängande från taket, i ockrafärgad, plisserad vadmal. En klarröd broderad tråd har täljt sig en väg, som ett vattendrag, i den tjocka filten, och silar från en blodröd fläck på vänstra sidan, till rinnande filament, vällande ur plaggets underliv. I det mindre rummet, i en scenisk presentation, visas sju röda stiliserade rober i ståltråd och hampa. Verket har bytt namn under åren, från ”VÄKTARE” till ”DADS”.

En feministisk ådra löper genom utställningen. Titlar, namn, siffror, Kerstin Lindström leker med ord, rum och tid, koder och symboler. Triptyken ”ICELANDIC MEMORIES” som här utgörs av två delar av en tredelad relief, presenterades på Orrenhuset i Sollefteå, 2018, under benämningen ”NÄRA NÄRA I II III”. Det undgår inte att det finns en koppling mellan en far och en vakande person, att ett kärt minne aldrig ligger långt bort från hjärtat, att treor, femmor, sjuor återkommer i hennes konstnärskap.

Ett grönt tvådimensionellt verk hängande på en vägg, i plisserad och färgad filt. Det tjocka tyget, stänkt med små färgade bitar som sytts på med jämna mellanrum, har formats till höga strängar med mer eller mindre ihoprullade avslut, som påminner om papyrus och kaktus, eller en kräkla.

Kerstin Lindström, ”MAY THE FORCE BE WITH US”, relief, färgad målad plisserad filt. ©Kerstin Lindström/Bildupphovsrätt 2022.

Jag är tillbaka på konsthallen. Idag är de stora salarna tomma. Lugnet råder. Jag fastnar framför textilverket ”MAY THE FORCE BE WITH US”, betraktar den storskaliga vägginstallationen, som likt en ikon, genom ljussättningen, fått en gloria omkring sig. Den gröna plisserade filten, stänkt med små färgade bitar som sytts på med jämna mellanrum, har formats till höga strängar med mer eller mindre ihoprullade avslut som påminner om papyrus och kaktus, en kräkla. Titeln ger associationer till den ikoniska repliken från den futuristiska riddarhistorien Star Wars, till den antika hälsningen och välsignelsen ‘dominus vobiscum’ som används traditionellt av prästerskapet i den romersk-katolska mässan och översätts ofta i moderna gudstjänster med "må Herren vara med dig". Skydd och hot.

Textilinstallationen, komponerad av filt som producerats för att värna om soldaters fötter i ofodrade skor, känns också bekant. Annan form, nytt namn, samma plats. Troligen en omtolkning av det mossgröna femdelade verket ”CULTURE” från serien ”FELT”, som visades här, på Härnösands konsthall, för nästan exakt 20 år sedan.

Cirkeln är sluten.

Konstverk har sin egen tonsättning och temporalitet. Att göra och ångra, att sy och sprätta upp, att återanvända och transformera det existerande, att se sitt arbete som ett ständigt pågående eller aldrig färdigställt projekt, är en del av det textila hantverket och kanske essensen i Kerstin Lindströms konstnärskap, där den konstnärliga tiden inte bara är en varaktighet, utan har sin egen gång.

Jag lämnar den stora salen och passerar Kerstin Lindströms broderade handskar igen. Jag slås av att jag bara lagt märke till Kurbitsmotiven första gången, nu ser jag även budskapet KOD i röda stygn. Kiss Of Death – Dödlig famn eller Judaskyss till Jesus i syfte att blotta för de romerska soldaterna mannen som ska arresteras och underteckna hans svek. Ännu en symbol som förlänger listan och förstärker det rika metaforiska bildspråket som Kerstin Lindström destillerat genom utställningen. En stark och vågad frågeställning kring hennes eget konstnärskap, det experimentella arbetet, ett risktagande, en blottning. Som Van Goghs solrosor som fått en brunare nyans med tiden, har vissa av konstnärens textilier mörknat, bleknat, åldrats.

"Det vi ser kommer från det som inte är uppenbart."
Jean-Baptiste-Siméon Chardin


Text och foto: Kerstin Paillard

Volym 2022-12-21

Länk till denna artikel

Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996-1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000-2005). Arbetar med pigment, måleri, objekt och installationer. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida

 


Tillbaka till toppen