Virkad mixedmedia av Kerstin Lindström bildar en långsmal, svart form.

”Speglingar av 2020”

2021-07-14 15:27

Tolv konstnärer från Västernorrland ställer ut på Norrbyskärs Museum

Den tidigare maskinhallen på Norrbyskär är tillfällig hemvist för verk av tolv konstnärligt verksamma från Härnösand/Sundsvall. Välhängt och överskådligt får publiken möta skilda material, tekniker, uttryck och temperament. Måleri i olja, akryl och akvarell, teckning, textil, keramik och glas materialiserar utställningens tema ”Speglingar av 2020”. Presentationsrundan förmedlar att arbetena har tillkommit under föregående år, i isolering och oro över pandemi och klimat.

Anna Norvell visar tre oljemålningar, självporträtt inom serien ”Posthuman Portraits”. Vårt akuta tillstånd på planeten, pandemin, plus klimatförändringarna, fyller Annas mentala rum under arbetet. Med Hannah Arendt som inspiration, vill hon att målningarna och den konstnärliga handlingen förmedlar hopp, mod och bestående insikter till förändring. ”Disconnected” är en kvinna, hon själv, som lyfter sitt hår/lyfter sig i håret samtidigt som linnet upplöses i rännilar i en stark vertikal rörelse. Neutral mimik öppnar för olika tolkningar.

Staffan Westerlund visar två stora målningar. Det är ett figurativt måleri; befolkade nattliga scenerier. Skuggfigurer med ambivalent hållning rör sig ut från bilden eller döljer sin identitet, vill vara med men inte visa sig, utförda i flödig penselföring och måleriskt intressanta abstraherade partier. Staffan hämtar inspiration från det samtida bildflödet i filmer, TV och på nätet. Ungdomar som lessnade på coronan och festade loss i parkerna ute i Europa inspirerade till bilden ”The Park(ing)”. 

Målning av Staffan Westerlund föreställande en ung man i förgrunden som håller armen för att skyla ansiktet. I bakgrunden syns en bil samt människor som samlats.
Staffan Westerlund, ”The Park(ing)”, olja på duk.
©Staffan Westerlund/Bildupphovsrätt 2021.


Kirstie Ekelund visar tre stora blyertsteckningar med sakliga titlar ”Årsrapport 2020 I–III”. Det är ett bildcollage i grafit, mer ytor än linjer av mänsklig representation i abstrakta formationer. Kan situationerna knytas till pandemins tillstånd? Den lyssnande och spejande Kirstie, menar i sin text, att 2020 blir hågkommet som farsotens och dödens år. Det är välkomponerat och alienerat, redan en frånvaro.

Sagolikt vackert ljus vibrerar in genom de höga välvda fönstren över stämningsmättad grafik och sinnlig textil. Här finns Ulla-Karin Winters blad framställda med fotopolymergravyr med visuell tyngd i landskap och övergivna hus, i samklang med Kerstin Lindströms arbeten, ”Ensamheten” och ”Skuggan”, som är titlar på högresta smala skulpturer, textil på järnstativ som gestaltar avstånd, isolering och sorg. ”Reflektion” är ett porträtt av ön Japan i Kultsjön som Kerstin siktat från Ricklundgården. Här finns också Kerstin Strandbergs bildvävar; abstraherad naturlyrik, kontemplativa gläntor.

Målerierna i övrigt är av abstrakt art; Birgitta Nenzens schvungfulla pensel över kvadratiska dukar, järn-inramade, med titlar ”Röd”, ”Blå” och ”Gul”, Karin Hesses oljepasteller och dukar utförda med akryl/olja som är minnesfragment från sydliga breddgrader samt Åsa Domeij Lisensdotters exposé med 16 små essäistiska bilder, betitlade ”Utan titel”.

Glas och keramik kan förföra betraktaren; dekorativa material och glansiga ytor kan utgöra ett hinder för en djupare innebörd. Lisbeth Malm visar tre verk, glas i fusing-teknik, bland annat ”Pölar” som är uthällt glas med blå anhopningar på rostiga järnplåtar. Med placering på det råa slitna betonggolvet får verket kontakt med platsens och byggnadens historia. Åsa Hellhoff visar tolv dekorativa keramiska arbeten i japansk raku-teknik, flera med titel ”Bakom masken”. 

Lisbeth Malms fyra rostiga järnplåtar med glas i fusing-teknik som bildar mindre pölar.
Lisbeth Malm, ”Pölar”, glas, järnplåtar.
©Lisbeth Malm/Bildupphovsrätt 2021.


Jag försöker spåra 2020-tillståndet i penseldragen, under glasyren och i blyertsens avstryk mot underlaget. Mer än ångest och oro, vilar det något belåtet över utställningen. Jag tänker att den erfarenhet som vi alla delar, med spritad isolering bakom andningsskydd, med en påtaglig medvetenhet om livets ändlighet, att vi alla är ömtåliga och sköra, satt försiktiga avtryck i utställningen. Det är viktigt att vi stadfäster den här globala existentiella erfarenheten som också utvidgas till planetens utsatthet och ekosystemens skörhet. Vi måste minnas detta så att vi, då menar jag alla vi, kan förändra vårt sätt att leva och gradvis minska våra avtryck. Och konsten då, har den någon roll att spela i det sammanhanget? Blir konsten en trygg och fredad plats där vi kan dra oss tillbaka och jobba med det invanda, göra det vi redan kan, upprepa det vi redan vet. Eller en barrikad där vi tar fajten och utmanar oss själva; en sten i skon? en visuell örfil? Hur väcker vi oss själva ur törnrosasömnen som per automatik verkar leda fram till fortsatt tillväxt och konsumtionsiver? Som konstnär har jag alltid ett val, en comfort-divan att slumra på eller så lyfter jag mig i håret till en motståndshandling.


Text och foto: Gunilla Samberg

Volym 2021-07-14

Länk till artikel

Presentation av skribent: Gunilla Samberg, Umeå, har en fil. kand. i naturvetenskapliga ämnen 1972 med påbörjad forskarutbildning i biokemi. Konstvetenskap, A, B samt estetik A, B och C-nivå, 2010 vid Umeå Universitet/Konsthögskolan i Umeå. Arbetar konceptuellt, ofta textbaserat, med utställningar, performance och offentlig gestaltning. Nu pågående uppdrag för Uppsala kommun, det nya stadshuset. Bok, Convoy och andra räddningar 2015 på eget förlag (ISBN 978-91-639-3042-3).
Se vidare på Gunilla Sambergs webbsida.