Stillhet eggar fantasin
2019-09-30 16:22
Eva Spikbacka på Galleri Lokomotiv
Eva Spikbackas konst skapar en atmosfär av lugn och stillhet i lilla Galleri Lokomotiv vars vitkalkade väggar sluter sig tätt om besökaren. Här har yttervärlden stängts ute och ifall att bilderna berättar om saker som pågår utanför, är det sådant som sker tyst och stilla, knappt utan att det märks. Spikbackas konst erbjuder rast och återhämtning, kanske hopp.
En vill liksom bara vara där och vila i bilderna. Fundera över friden i getens ögon i Drömmen (etsning, 2017). Han står där så belåten bredvid ett klockliknande rödaktigt ornament. En gul fullmåne mot svart bakgrund lyser upp scenen.
Eva Spikbacka, Drömmen, etsning, 2017.
©Eva Spikbacka/Bildupphovsrätt 2019.
Det går också att känna den förnöjsamma ron hos det säl-liknande djuret som sitter i badbaljan i Badaren (etsning, 2016). Sälen har en röd och vit badboll framför nosen och minen som hos ett tryggt spädbarn. En annan get, eller är det kanske samma, åker båt i Resenären (etsning, 2014). Ovanför geten, i skyn, svävar tre röda kinesiska lyktor. Vart är sällskapet på väg?
Rött är ett återkommande inslag, inte bara i ornamenterande mönster och kinesiska lyktor. Här finns också röda bollar, röda klot med mera. I övrigt är färgskalorna dämpade och diskret nertonade i beige, gråsvart, grågrönt. Några gånger blir det mer färgstarkt, som i Trädgårdsfesten. Där tittar ett hjortdjur ut ur bilden, på betraktaren. Bakom djuret står ett lusthus och i luften svävar ännu en röd kinesisk lykta. I fonden finns ett ornamenterande mönster i blågrönt och vitt.
I Sekvens II (acetontryck och oljelasyr på pannå) möter dämpat grönt och gulbrunt avtryck av en spetsduk, en insekt, en kinesisk lykta, ett snigelhus, en 1800-talsdam och ett snäckskal. Eller är det fossila lämningar vi ser?
Det är många djur i bilderna men här finns också människor. Ofta har de försetts med djurhuvuden. Flickkroppen i Hare med röd klänning har fått ett harhuvud. Hon står där och skevar med uppdragen axel och tårna inåt, osäker, väntande, på gränsen till att fly. Och allt kanske inte är så idylliskt som det verkar.
I några inte alltför fantasieggande fotopolymergravyrer som ser ut att bygga på foton, har Eva Spikbacka skildrat Stockholmsmiljöer, interiörer och människor. Det är när hon lägger till något i bilden utöver fotografiet det blir intressant, till exempel i Ballongfarare (fotopolymergravyr, 2017). Där har en Stockholmssilhuett fått sällskap av en blek sol och en kinesisk lykta omgjord till luftballong.
Eva Spikbacka är född 1980 i Österbotten, Finland, och bor i Stockholm. Hon definierar sig som grafiker, hantverkare, bildmakare och konstnär. Bilderna beskriver hon som ”Små berättelser om de tafatta försöken att finna sig tillrätta och för ett ögonblick definiera sig, formulera sig i en komplex värld.”
Text och foto: Karin Kämsby
Volym 2019-09-30