”Tillsammans Ensamma”

Första gången jag besökte Apotekshuset i Sollefteå tyckte jag att byggnaden var otroligt vacker. Det praktfulla stenhuset från slutet av 1800-talet, med färgglada bevarade kakelugnar, mönstrade tapeter, klassisk takhöjd och stora fönster känns som ett skrin för konsten, men på samma gång slås jag av tanken: hur hittar konsten sin plats? Det gör den, på ett mycket tilltalande sätt och i detta fall, med Sören Marklunds utställning ”Tillsammans Ensamma”, kan inte en lokal passa bättre som inramning åt en utställning med sådan rå kraft.

Sören Marklund är en bildkonstnär, som arbetar främst med kulspetspenna, denna ganska ovanliga teknik, som han hanterar med brio. Kulspetspennans nerviga, känsliga, febrila och enkla, efemära uttryck skapar en omedelbar dragkraft som inte går att motstå. Utställningen består av tjugosex tavlor, tjugofyra stycken är utförda med kulspetspenna, bland dessa har somliga färglagts med akrylfärg, sprayfärg eller akvarellfärg.

När jag frågar Marklund om han har en skriftlig presentation av sitt konstnärskap eller en biografi, skrattar han och skakar på huvudet. Nej sådant har han inte. Kan du berätta lite hur och när du började måla, undrar jag då. Svaret är ärligt och vågat. Han började måla eller snarare teckna för några år sedan efter en svår period i livet. Han tog en kulspetspenna, startade att skissa och släppte den inte. Sedan kom färgen. Tycker han om konst, nej inte speciellt, berättar han vidare, jag är inte så intresserad av konst och konstvärlden. Men han gillar att skapa. I alla fall just nu, påpekar han road.

Tavlorna som utgör utställningen är målade mellan 2017–2021. Han har haft två tidigare utställningar, i Järpen och Skellefteå, båda uppmärksammades av den lokala pressen. Vissa av tavlorna visades redan under dessa utställningar, men här visas också ett flertal nya verk som Marklund har målat inför denna utställning, under det sista året. Han använder Fabriano papper, ett tjockt och slittåligt akvarellpapper, som inte ger vika under hans nerviga och mycket expressiva pennstreck och som han tycker om att gnugga tills det nästan går sönder. Han har valt att arbeta enbart med den klassiska franska kulspetspennan Bic, för att den erbjuder den vidaste sträckningen mellan hårda, starka, mörka streck och tunna, flyktiga, nästan osynliga streck, utan att lyfta den från pappret.

Och det är just det som man dras till när man ser Marklunds tavlor. Ett dramatiskt, känsligt, expressivt, mänskligt måleri som berättar en historia. Sören Marklunds historia. Det återkommande motivet, människan, ensam eller i grupp, som porträtt, som kropp, som barn, som vuxen, som kvinna, som man. Kropparna är androgyna, ibland deformerade, enkelt klädda eller nakna, håret är kort eller obefintligt, kön och ålder suddas ut, enbart människan med sina känslor återstår.

Marklunds människoporträtt påminner om Egon Schieles expressionistiska porträtt med förvridna kroppar och starka färger. Deras rättframhet och uttrycksfulla bildspråk, utpräglad stil och formspråk, är speciellt märkbar i kvinnoporträtten, med en fängslande blick, som inte släpper betraktaren. Med mjuka drag, där pennan känns len på samma gång som den är skadande och repande, skildrar de människans sårbarhet.

I en serie av tavlor målade med kulspetspenna och en varm ockragul eller röd tonad bakgrund, med enkla naivistiska former, som kontrasterar med de vita avskalade och allvarliga porträtten, förs mina tankar till Francis Bacons råa, oroväckande motiv med fokus på den mänskliga kroppen. Temat, dekoren och färgkoden i ”Född 1962” känns – genom användningen av närstående färger i bakgrunden kombinerad med en geometrisk cirkelform som styrker den tvådimensionella känslan, och den förvrängda bleka kroppen med de svarta konturerna – som en hyllning till ”Tre studier av Lucian Freud”. 

Sören Marklund, ”Född 1962”. 
Kulspetspenna och akrylfärg på Fabriano papper, 2021. 

När Marklund bara använder sig av kulspetspennan, får de svarta och röda strecken ett hårdare och frenetiskt uttryck, snabba teckningsdrag kör överallt, skulpturala skuggor stärker målningarna och en orolig känsla kryper på betraktaren som inte kan fästa sin blick i porträttens överstrukna ögon. ”Jag ropar” vid den bruna kakelugnen, är en av de ångestfulla tavlorna med ett hårt uttryck som smakfullt har hängts upp i en mjuk och romantisk omgivning, vid den rofulla eldstaden. 

Sören Marklund, ”Jag ropar”.
Kulspetspenna på Fabriano papper, 2018. 

Konsten som inte kämpar för att hålla skenet uppe, ”Alla måste få gå sönder”, en samling av ’14 bilder om livet’, vardagsscenetter tryckta på vykortspapper. Marklund berättar att han började med vad han kallar för ’Dagens gubbar’ under speciella omständigheter. En mycket svart humor, mänsklig i sin mörknad, ärlig och rättfram, som konstnären.

Man förstår att någonting har hänt, någonting dramatiskt, någonting personligt, man får ledtrådar genom bildspråket och titlarna av verken, man förstår att det handlar om psykologisk ohälsa. Man förstår att det ligger mycket lidande bakom kulspetspennan men också återhämtning, att livet går vidare.

Marklund erkänner att han saknar kunskap inom konst, han tycker att han inte lyckas uttrycka allt han vill på grund av tekniska brister. Enligt min åsikt, har han lyckats fantastiskt bra med att uttrycka mänskliga brister och känslor, på ett mycket personligt och expressivt sätt, med just den enkelhet som är så svår att nå som konstnär, den som tilltalar alla och som inte lämnar betraktaren orörd.

Text och foto: Kerstin Paillard

Volym 2021-09-10

Länk till artikel

Presentation av skribent: Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996–1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000–2005). Arbetar med måleri, pigment som hon bearbetar direkt på underlaget. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida.