En rundad vit vägg som kurvar sig till bort vänster från betraktaren. På den är flera stora kollage uppsatta på rad från betraktaren. Kollagen är rektangulära med rundade hörn. De är i svartvitt, foton, och är lite på håll och syns inte riktigt vad de föreställer.

Triennalen i Västernorrland – del III

2022-08-17 15:25

Sonia Hedstrands ”Den konstnärliga reseberättelsen”, Ånge konsthall

När jag kommer in i Ånge konsthall för att se Sonia Hedstrands bidrag till Triennalen är det alldeles tyst. På det enda rummets välvda vägg sitter stora kollage upplimmade, men det känns som att något saknas. Jag tar upp och bläddrar i ett texthäfte där det står att jag tittar på ”Den konstnärliga reseberättelsen (arbetstitel) 2022, Video”. Nä, det här kan väl inte stämma? Men sen ser jag en liten skylt i ett hörn. Den informerar om att det ska finnas ett ljudverk här. Jag ser mig omkring och upptäcker en utdragen kontakt ligga ledset på golvet och två tysta högtalare i taket. Det är bara att gå in på det anslutande biblioteket och fråga om jag får sätta igång ljudet. En lite irriterad bibliotekarie svarar att det kan jag få, men inte för högt, för jag måste tänka på att det här är ett bibliotek. Jisses, tänker jag, kan inte någon ge Ånge lite mer kulturpengar så att de har råd att anställa en person som kan vakta konsten under öppettiderna? Tack och lov finns det ingen lös konst att sno idag.

På Sonia Hedstrands instagramkonto @kulturdamens_memes får vi några skoningslösa uppdateringar om hur det gått under hängningen och vernissagen. Kulturdamen får ingen vernissagefest och tycker att dumskallarna i Ånge ska skärpa sig och plocka fram champagnen nu när en drottning är i stan! Självironisk eller ej så är Kulturdamens hybris underhållande. Kanske är den inspirerad av Hemingway och andra ”genier”. Uppblåstheten på instagramkontot krockar mot Sonia Hedstrands egen röst som nu äntligen fyller rummet. Mumlande och förläget berättar hon om sina egna resor till Havanna, Paris, Malaga och Tanger. Samma platser har Hemingway som av en slump besökt. Hedstrands och Hemingways erfarenheter av platserna ställs bredvid varandra. Supandet har de gemensamt, men inte så mycket annat. White guilt och flygskam plågar den ena, den andra är lyckligt omedveten om sitt tvivelaktiga beteende och dess klimatpåverkan. Sonia Hedstrands resor präglas av sextrakasserier och hon kan knappt gå någonstans utan att bli lockad på som en katt eller påhoppad av olika gubbar. Reseskildringarna blir tillsammans ett lågmält rasande manifest om kvinnors rätt att fritt få röra sig i det offentliga rummet. Dessutom väcker de frågan om varför mäns reseberättelser, oftare än kvinnors, upphöjs till någon slags hjältesagor, även fast männen inte sällan bara svinar sig runt – från stad till stad och land till land.

Att spegla sig i någon annans historia kan vara ett sätt att få syn på olika strukturer. Då är det självklart mer lockande att jämföra sig med någon som står över en i den sociala hierarkin. Att istället jämföra sina upplevelser med någon som står längre ner på trappan vore nog en större utmaning, men skulle också riskera att slå över i misärvoyeurism. Men det intersektionella tänkandets födelse har tyvärr inte utplånat patriarkatet och därför är det fortfarande relevant att tala om orättvisorna mellan män och kvinnor och om de sexuella trakasseriernas mönster. Jag önskar att jag kunde reagera starkare på berättelserna som framförs men är olyckligtvis alltför blaserad inför detta hemska som jämt och ständigt drabbar var och varannan kvinna.

Sonia Hedstrands verk på Ånge konsthall är inte en separatutställning och ska inte bedömas som sådan, det måste jag påminna mig. Verket som visas på Ånges konsthall ingår i det nya länsöverspännande konceptet Triennalen. Det märks att arrangemanget har en del födsloplågor och att förutsättningarna är olika i länets mer eller mindre rika och kultursatsande kommuner. Varför man har valt att placera Sonia Hedstrands verk här i Ånge, ensamt, har säkert sina logistiska skäl. Det fina är att Ånges konsthall, såväl som bibliotek, ligger inrymt i ortens tågstation. Vad kunde passa bättre till ett verk som handlar om resandet? De kollage som ackompanjerar ljudverket, direkt uppklistrade på väggen, är alla formade som tågfönster. Det är en fin detalj.

Bilderna som kollagen utgörs av föreställer företrädesvis Hemingway som dricker alkohol av alla de slag, Hemingway som poserar med skjutna djur, Hemingway som gosar med olika kändisar och så vidare. Men i varje fönsterkollage finns också en bild av Sonia Hedstrand, som om hon klistrat in sig själv i hans berättelse.

En vit vägg med stort kollage. Kollaget är rektangulärt med rundade hörn. Det består av många foton i svartvitt.

Sonia Hedstrand, ”Den konstnärliga reseberättelsen, Etapp 1: Hemingway och jag”, installation, Ånge konsthall. ©Sonia Hedstrand/Bildupphovsrätt 2022.

Vem har inte själv velat vara den där vivören, det där geniet? Vi ömsom avundas, ömsom skrattar åt de herrar vars plats i historien vi åtrår. Hemingway är inte föremål för någon beundran här utan han framstår både på bild och i text som ganska löjlig. Fotografierna visar nästan uteslutande honom som gammal, som för att understryka skillnaden mellan viktig gubbe och oviktig yngre kvinna. Det är hans status och rörelsefrihet som är det lockande, inte han själv. Sonia Hedstrand har tidigare arbetat med den manliga konstnärsmyten som tema. Tillsammans med en kollega har hon gått in i rollen som en av två dryckesbröder. Iförda frack och hög hatt lajvade de som livsnjutande kulturgubbar. Det ser på bild lika härligt och roligt ut som när Catti Brandelius pöser runt som Evert Taube. Tyvärr framgår det i ljudverket på Ånge konsthall att duon spruckit på grund av att tjejer inte kan backa varandra. Jag vet inte om det är en myt eller inte, men jag har en känsla av att den kanske blir mer sann ju oftare vi upprepar den.

Sammantaget tycker jag att Sonia Hedstrands verk är vasst men ganska krävande. Jag måste lyssna igenom den drygt tio minuter långa berättelsen ett par gånger innan jag kan ta in den. Texten läses i ett snabbt tempo och hoppar fort mellan platser och händelser. Men när bitarna väl faller på plats är det en välskriven och självutlämnande text med ett viktigt budskap som framträder. Texten bär verket medan bilderna kompletterar och förankrar ljudet i rummet. Jag hoppas att besökarna på Ånge konsthall tar sig tid att sätta sig och lyssna noga. Framför allt hoppas jag att ljudet är på. Nej, framför allt hoppas jag att berättelser så som den här kan få män i alla länder att skärpa sig.


Text och foto: Elme Ämting-Selja

Volym 2022-08-17

Länk till artikel

Elme Ämting-Selja, född 1984. Bosatt och verksam i Kramfors. Magister i konstvetenskap och har bland annat studerat ljudkonst på Hola folkhögskola och Konstfack. Medverkar i Triennalen med ett verk på Apotekshuset i Sollefteå.


Tillbaka till toppen