May Lindholm, Aslaug. Lergods, äggoljetempera och vax. Bilden är beskuren. ©May Lindholm/Bildupphovsrätt 2019.

Udda existenser

2019-09-19 10:01

May Lindholm ställer ut på Drejeriet

Det finns något förbryllande hos May Lindholms skulpturer. Vid första anblick kan man tro att det är ett cirkussällskap, som visar upp sina udda konster. Men när jag studerar deras fysionomi och uttryck lite närmare, är jag inte längre lika säker. Hur som helst besitter de förmågor utöver det vanliga, men knappast av det lönsamma slaget.

May Lindholms keramiska alster visas på Drejeriet, som kombinerar butik med galleri. Drejeriet i Östersund som fyllde 30 år 2017, är något av en institution i indie-tappning för keramiker. Den lilla utställningsytan på en handfull kvadratmeter ramar in konsten på ett intimt sätt och tvingar utställarna att göra ett skarpt urval. May Lindholms utställning består av elva skulpturer i lergods som ytbehandlats med äggoljetempera och vax. De flesta har en brunskimrande yta som påminner om brons.

Det är en samling besynnerliga gestalter som har tagit plats på Drejeriet. Var och en verkar ha sin bestämda uppgift. En av dem bär på tunga pungliknande påsar. Någon håller i bollar. En tredje balanserar en pinne. Titlar som Hämtaren och Mästaren tyder på symboliska eller mytologiska förtecken. I konstverket Aslaug blir kopplingen till nordisk mytologi helt uppenbar. Aslaug levde en tid i skymundan och bar på smutsiga kläder för att dölja sitt nobla ursprung. Trots den fornnordiska anspelningen, refererar jag hellre till Star Wars. För mig liknar Aslaug en trashig ökenexistens i en sedan länge bortglömd civilisation. 

May Lindholm, Aslaug. Lergods, äggoljetempera och vax.  ©May Lindholm/Bildupphovsrätt 2019.
May Lindholm, Aslaug. Lergods, äggoljetempera och vax.
©May Lindholm/Bildupphovsrätt 2019.


Ansiktsuttrycken och kropparna med sina utväxter har något burleskt över sig. En del stirrar med runda ögon och munnar medan andra har provocerande fåniga ansiktsuttryck. Hade det inte varit för deras självtillräckliga utstrålning, skulle det hela kunnat likna en freakshow. Humorn finns inom räckhåll, men det är stillsamt skruvat. Frågan är hur det hade sett ut om man släppt på skruvarna helt?

En annan fråga jag ställer mig är vad det är som gör att keramik och figurativa gestaltningar så ofta hänger ihop. Som om leran är destinerad att bli människo- eller djurliknande varelser. Med sin obegränsade plasticitet skulle leran kunna uppenbara sig i nästan vilken form som helst, i alla fall som jag ser det. Nästa gång jag upplever keramisk konst skulle jag vilja bli mer överraskad och bortförd till marker jag inte visste fanns.

Text och foto: Maria Ahlström

Volym 2019-09-19

Länk till artikel

 


Tillbaka till toppen