Britt-Lis Lindqvist, Lila form. Broderi, 51x20x10 cm. ©Britt-Lis Lindqvist/Bildupphovsrätt 2020.

Essä: Konstnär i dialog med ett verk

2020-04-24 17:23

Britt-Lis Lindqvist i möte med Kees Visser

På ett lite galleri i närheten av Centre George Pompidou i Paris visades för några år sedan bilder och skulpturer av Kees Visser. Jag hade sett en liten notis i Le Mondes veckomagasin om minimalistisk konst av en för mig okänd konstnär och stämt träff med min kompis Nelly utanför galleriet. Jag var lite tidig men bestämde mig ändå för att gå in. En artig ung dam hälsade mig välkommen, för övrigt var galleriet tomt. Men vilken aktivitet. Färgstarka rektangulära bilder dansade på väggarna. Jag blev varm ända in i hjärteroten. Skrattade för mig själv och undrade - varför blir jag så glad, överlycklig, inför helt enfärgade bildytor.

Överväldigad satte jag mig på en bänk och betraktade målningarna och såg då att de stora bilderna – kanske 2,20 x 1,50 meter - inte var helt rektangulära. Den övre och den undre kanten var horisontell. De vertikala däremot var aningens sneda. Uppskattningsvis skilde det en centimeter mellan över och underkanten. Det var denna lilla vridning i rektangeln som gav intryck av dans, rörelse, liv.

Intensivt orange, grönt, havsblått, rött målat på papper och enkelt upphängt i klämmor. När man kom nära bilderna var ytan ojämn. Färglagren bildade upphöjningar, ministalaktiter som gav små, små skuggeffekter.

I en avskild del av galleriet fanns en vägg med mindre bilder som påminde om ett nattligt dansgolv. Det svängde och vred sig rytmiskt och glädjefyllt. Hämningslöst.

Skulpturerna däremot var små. Mjukt avrundade hörn på rektangulära eller kvadratiska former med lite olika tjocka sidor. Milda färger och ytor som föreföll sammetslena. Vilopauser mellan de häftiga danspassen.

Sedan dess har jag följt Kees Vissers konstnärskap som inspiration, ett konkret exempel på vad jag längtar efter, vad jag länge velat göra som konstnär men inte riktigt vågat. Arbete som jag sökt stipendier för att genomföra men alltid fått nej och dragit slutsatsen att mina projekt är ointressanta för dem som definierar konstnärligt värde.

Jag började sent med konsten och har försökt förhålla mig till den konst som kallas relationell, konceptuell konst, videokonst. Det fotografiska måleriet. Det berättande broderiet. Konst där idén är viktigare än formen. Konst definierad som vad som helst som visas i en konstinstitution. Konst som text, som interaktion med betraktaren.

Min längtan efter rena abstrakta former har jag inte vågat följa av rädsla att min konst ska vara tråkig, gammaldags, enkelspårig, innehållslös. Kort sagt trist och förlegad. Rent av meningslös.

Vad gör jag då? Broderar sen flera år tillbaks i en tidskrävande teknik som jag ändå inte kan lämna. Den är stillsamt repetitiv, regelbunden. Ger möjlighet att göra täta ytor och linjer. Den är diskret och gör inget eget ställningstagande. En viss diagonalitet om jag inte medvetet bryter upp den. Tekniken har liksom fastnat i mig och vill inte ge med sig. Den har blivit mitt konstnärsöde.

Stora bilder låter sig inte göras. Små bilder i långa serier är det enda som fungerar om jag tänker mig jobba stort.

Britt-Lis Lindqvist, Ursprung 1,2 och 3. Broderi, varje bild 20x20 cm. ©Britt-Lis Lindqvist/Bildupphovsrätt 2020.
Britt-Lis Lindqvist, Ursprung 1,2 och 3. Broderi, varje bild 20 x 20 cm.
©Britt-Lis Lindqvist/Bildupphovsrätt 2020.


Det finns företeelser eller fenomen, ibland insikter som jag inte kan formulera i ord, även om jag har god förmåga att uttrycka mig med språket. Det som bara kan beskrivas i bild och för mig är det inte föreställande bilder. Det är fenomen som till exempel rörelse, stillhet, balans, omsorg, tid, eller som Kees Vissers bilder - dans. Det är inte någon som dansar eller någon specifik dans – det är dansen som fenomen, krängande, rytmiska rörelser. Glada livsbejakande. Det är vad jag ser i hans bilder.

I mitt verk Utbrott eller Hoppsan hur blev det så här? har jag gestaltat den oväntade katastrofen som kunde anas och som vissa förutspått men som ändå sakta och smygande växer till sig tills det plötsligt är ett utbrott. Utställningen visades på galleri Alva i november december 2019 och nu har jag lust att säga.” Vad var det jag sa!”

Utställningstexten lyder så här.

”Utställningen handlar om långsamma processer och ett plötsligt utbrott.
Det gradvisa växandet. Det pyrande. Det som mognar i mörkret. Obemärkt. I stillhet utan att göra väsen av sig. Endast små tecken för den uppmärksamme att undra över. I det privata livet. I naturens förvandlingar. I samhället.

Och så plötsligt en dag bryter det fram. Som en nyhet, som ett utbrott, som en insikt, som en katastrof.

Och man undrar. Var kom det ifrån, hur har det kunnat växa sig så kraftfullt utan att någon förstått, när började det? Har ingen sett vartåt det bar? Varför har ingen begripit, varnat, åtgärdat medan tid var?

Världen förefaller ännu begriplig, någorlunda trygg fast postkontoret och närbutiken slagit igen. Men plötsligt en dag känner man knappt igen någonting. Det självklara är ifrågasatt, de erövringar man gjort, som man trodde var säkrade framsteg, visar sig vila på lösan sand. Och välkända landmärken i naturen är borta. Tecken i skyn är inte längre möjliga att tolka.

Det kan bli hur som helst, när som helst.”


Text och foto: Britt-Lis Lindqvist

Presentation:
Britt-Lis Lindqvist, född 1951, bosatt och verksam i Hjoggböleliden, Skellefteå.
BA of Fine arts in Crafts, HDK, textil konst, Göteborg 2001. Senast utställning på galleri Alva, Umeå, december 2019.
Se vidare www.brittlis.se


Volym 2020-04-24

Länk till artikel