Elin B Ståhl, Objekt, papier-maché, 2020. ©Elin B Ståhl/Bildupphovsrätt 2020.

Essä: Konstnär i dialog med ett verk

2020-06-02 16:42

Elin B Ståhl i möte med Kvinnorna vid Tjursjön

Verk som betytt mycket för mig är Kvinnorna vid Tjursjön från 1991 av Tuija Lindström.
Det ljusaste och mörkaste.

Ett djupt mörkt vatten, en ljus kvinnogestalt i en tjärn, himlen som speglas i vattnet, kroppen flyter, vilar, stark levande naken, lyser upp inifrån, ljuset omfamnar mörkret, mörkret omfamnar ljuset liksom fröet måste ner i jorden innan liv spirar, vilar ljus i mörker, mörker i ljus, de lever i varandra oskiljbara.
Det är ljuset som fångar mig i Tuijas Lindströms verk. Men också de mörka strömningarna träffar mig i magen – svärtan för mig ner i djupet av källan, att ett ögonblick befinna sig på knivseggen – jag håller andan – omvandlingen låter mig födas på nytt. Tiden står stilla, då infinner sig en förhöjd livskänsla, friheten att släppa taget kommer till mig.
Att befinna sig i elementen. I dimman innan dagen föds, speglingen av ljuset på väggen i gryningen, vattnet i källan, isen som smälter i solen, vinden i håret, fötter i daggvåta gräset.
Hon skriver ”Smärtan lämnar en ju aldrig, den byter kanske form. Det har blivit mer av ett accepterande av den ensamheten, som man kommer att få leva med hela livet. Jag tänker mycket på bilderna jag tagit tidigare: jag pendlar mellan det ljusaste och det mörkaste.”

Så varför skapar vi. Tänker att sårbarheten i ensamheten är både fruktbar och skrämmande. ”Ensamheten som erfarenhet som går till hjärtat av det vi värdesätter och behöver” som Olivia Laing beskriver i boken Den ensamma staden. Inom zenmeditationen hittar jag tomrummet som blir ett inre rum – den egna platsen – lekrummet där kreativiteten får plats. Inom mystiken finns icke-vetandet som begrepp, det kan vara en strategi.

Som barn satte jag mig ute på trappen när jag var mörkrädd och mötte stjärnhimlen. Gick ut i skogen när det var som svårast och hittade till mig själv. Som konstnär gör jag detta fortfarande. Strävan att hitta in till mig själv och stjärnhimlen. Jag började fotografera som ung. Slumpen gjorde att jag kom tillbaka till fotot då jag hittade gamla fotografier från tidigt i livet. Fick ett nytt seende och återseende av natur som har förändrat mig. Magin kom tillbaka. Jag gör collage av gamla bilder och nya foton där naturen och kroppen är min inspiration.

Elin B Ståhl, mor, bror, fotocollage, 2020. ©Elin B Ståhl/Bildupphovsrätt 2020.
Elin B Ståhl, mor, bror, fotocollage, 2020.
©Elin B Ståhl/Bildupphovsrätt 2020.


Så vad gör jag. Och Hur gör jag, vad är det jag kommunicerar. Hur blir jag tydligare. Kan jag göra mig förstådd. Texterna är egentligen en uppmaning till mig själv att ha tillit att våga leva. Dom har fått en tydligare närvaro i mitt arbete. Skildrar process i text och bild, det som kommer ur mig för att kommuniceras utåt. Vågar jag befinna mig i att inte veta. Det skrivna behöver en motor, prövar att sätta samman filmandet med text. Men blir det bra. Försöker. Mina texter blir film, orden blir till i mötet med det som kameralinsen fångar, en magi uppstår som sker i nuet, stämningar, känslor att vara mitt i ett skeende, att själv vara mitt i något som slumpen hittar, det som ska bli. Arbetar intuitivt. Gör bilder, återanvänder många års zenkalligrafi, river och klistrar lager på lager och skapar collage i tusch och kinapapper. Äntligen får jag en ingång till det abstrakta. Foto blir till grafiska verk och handen formar lerskulptur. Ofta är det skalan svart till vitt.
Det ljusaste och mörkaste har vi nog gemensamt, Tuija Lindström och jag.


Text och foto: Elin B Ståhl

Presentation:
Elin B Ståhl, född 1946 i Rörösjön, Jämtland. Återvände till Jämtland efter 40 år i Stockholm och bor nu i Östersund.
Se vidare www.elinbstahl.se

 

Volym 2020-06-02

Länk till artikel