Elme Ämting-Selja, Lick piece, dokumentation av performance, 2016. ©Elme Ämting-Selja. Foto: Annika Jonnerby Claesson.

Essä: Konstnär i dialog med ett verk

2020-06-22 20:31

Elme Ämting-Selja i möte med Yoko Ono

Året är 1964. Yoko Ono sitter på ett scengolv med en stor blank tygsax framför sig. Hon har just informerat sin publik om att de får använda saxen för att klippa bitar av hennes kläder och behålla de tygbitar de lossat från hennes kropp. Hon har på sig sin finaste svarta dräkt med vita knappar. Hon är nog rädd, det ser så ut. Hon är som en guldfisk i en mixer, helt utlämnad till den mänskliga grymheten. Till en början är det försiktiga klipp och nervösa skratt. Senare blir publiken djärvare och klipper allt större bitar av dräkten medan de utstöter allt råare ljud. Yoko Onos vita BH blänker. Hennes ögon vattnas men hon låter inga tårar falla. Jag har länge undrat om hon visste redan då att hon skrev konsthistoria där i sin utsatta position. Hennes performance heter Cut piece och är ett av mina favoritkonstverk någonsin.

52 år senare befinner jag mig på ett golv på Länsmuseet Murberget, som det hette då. En liten publik sitter i en halvcirkel på stolar, flera kollegor har just framfört korta improviserade performancestycken. Det är min tur och jag är nervös. Jag har aldrig gjort en performance utan rekvisita eller något instrument att spela på. Nu är jag helt utlämnad till att visa något med enbart min egen kropp som redskap, detta är dagens förutsättning. Jag sträcker ut min tunga, böjer mig ner mot golvet och börjar att slicka det. Det smakar surt och salt av alla bara fötter som trampat runt där och jag får fint grus och hårstrån i min mun. Jag tänker inte då, jag bara fortsätter att låta min tunga löpa över golvet. Jag kryper fram, avverkar kvadratmeter efter kvadratmeter. Hjärtat slår, händerna är svettiga och mina bara knän blir röda av krälandet. Efteråt var jag osäker på vad det var jag hade gjort. Vad betydde detta? Var det bara en önskan om att chockera och göra något som publiken skulle komma ihåg? Eller var det ett budskap från mitt innersta som ville fram? Jag försöker analysera mig själv som jag skulle analysera någon annan. Det är svårare eftersom jag är hårdare mot mig själv än vad jag skulle vara mot någon annan. Jag förstår mig själv sämre än vad jag kan förstå andra. Det märker jag när jag läser vad andra kan skriva om min konst. Det kan vara så självklart och begripligt. Så är det sällan för mig. Jag agerar oftare utifrån intuition än förnuft. Men när jag såg bilden som min vän Annika Jonnerby Claesson tagit blev jag glad. Inte bara för att en performance endast kan leva kvar genom sin dokumentation utan också för att jag tyckte det såg bra ut. Jag tyckte bilden förmedlade vad jag kände under akten, utsattheten och trotset. Jag kände att jag var del av en lång och stolt tradition som Yoko Ono var med och startade. Så mycket kan en bild betyda.

I efterhand har jag kallat min performance för Lick piece, en blinkning till Yoko och hennes sätt att benämna sina verk. När jag känner att mina idéer är för små, för löjliga, för vardagliga för att ens kunna räknas som konst, går jag tillbaka till Yoko. Hos henne är ingenting för litet, att ta på en vägg för att känna in dess temperatur och textur kan vara konst. Det är en befrielse att kunna tolka det hela så generöst. Ett annat verk som jag döpt efter Yokos princip är Throat piece som visades på Y-salongen 2013. Det var en video där jag hade filmat mitt eget huvud som roterar på halsen, snurrar runt och runt i en evig loop. Till detta var lagt ett monotont ljud som skulle få betraktarens egen hals att vibrera. Att vilja få andra att känna det jag känner är kanske det som driver mig mest som konstnär.

Elme Ämting-Selja, Throat piece, stillbild ut videoverk, 2013. ©Elme Ämting-Selja.
Elme Ämting-Selja, Throat piece, stillbild ut videoverk, 2013.
©Elme Ämting-Selja.


Något jag beundrar så med Yoko är hur hon lyckas få andra människor delaktiga i hennes konst. Hennes fantastiska bok Grapefruit från 1964 är full av instruktionsdikter. Som till exempel denna: ”Borra ett hål i himlen. Klipp ut ett papper i samma storlek som hålet. Bränn papperet. Himlen ska vara rent blå”. Yoko Onos konst är sällan några fysiska objekt. Hon vinnlägger sig om att konsten inte ska handla om hennes eget ego, utan om att få andra att skapa. Där kämpar jag själv. Jag har lätt för att hänfalla till bearbetning av egna trauman och det kan bli ett slags egotrippat självskadebeteende. Det finns så mycket skit som vill ut och det handlar bara om mig. Men jag vet att det alltid är någon som kommer att känna igen sig och tycka att det är skönt att inte vara ensam i eländet. Genom att visa mig svag kan jag få lindring och samtidigt ge bot. Vissa fnyser åt tanken om att konst kan vara terapeutisk men för mig är det en livsnödvändig självklarhet. Får jag inte visa mitt inre så kvävs jag och vi som människor behöver få se mer än de ständiga fasader som vi målar upp för varandra.

Jag skriver också dikter. För mig är det ingen skillnad i att göra en performance eller skriva en dikt. Det handlar bara om att kommunicera och att meddela sig om det som är viktigt, stort som litet. Här är en dikt jag skrivit nyligen som ekar av Yoko Onos instruktiva poem:

Kyss dina nära vänners händer
Klipp dina syskons naglar ömt
Känn allt du känner utan ånger
Berätta för mig om allt du drömt

Flyg över tankens hinder
Flyg aldrig mer med plan
Spräng alla länders gränser
Spräng alla yttre krav

Spräng alla industrier
Tälj dina skedar själv
Smid vackra silverringar
Trä dem på vänners fingrar

Kyss dina älskares munnar
Som om inga andra fanns
Känn allt du känner utan ånger
Innan livet på jorden tar slut


Text: Elme Ämting-Selja.
Foto: Annika Jonnerby Claesson, Elme Ämting-Selja.

Presentation:
Elme Ämting, född 1984. Bosatt och verksam i Härnösand. Magister i konstvetenskap och har bland annat studerat ljudkonst på Hola folkhögskola och Konstfack. Ställer ut på Härnösands konsthall våren 2021 genom Härnösands konstförening. Se vidare www.alveola.se

Volym 2020-06-22

Länk till artikel