Jögge Sundqvist. Krokvuxen karm till stolen Vandra lugnt. ©Jögge Sundqvist/Bildupphovsrätt 2020.

Essä: Konstnär i dialog med ett verk

2020-05-08 14:16

Jögge Sundqvist: Slöjdare om slöjden, konsten, litteraturen och det ouppnåeliga

Klockan är fem, gryningen silar ljuset genom asparna i öster och jag kränger näverkonten över ryggen. Andedräkten ryker. Den första hårda frosten har lagt sig, det går att ta sig överallt över myrarna. En hård, en aning sviktande skorpa ger stabilitet nog att tillryggalägga långa sträckor för att hitta slöjdämnen. De fallna löven har frilagt stammarna i björkdungarna med ungträd och gör det möjligt att snabbt bedöma kvalitéerna på krokarna till de skedämnen, ämnen till stolsben och till de böjda ryggbrickor jag ska ut och leta.

Medan jag går koncentrerar jag mig på den nedre delen av ungträdens stammar. Synen skärps och en förväntan börjar sjunga i kroppen. En form skymtar i ögonvrån och ivrigt banar jag mig fram mellan grenarna till böjen, känner med handen över barken och läser av trädets skavanker och defekter. Går runt stammen och betraktar den från flera håll för att urskilja formen ur olika vinklar. En orre flaxar tungt iväg från en grå spretig torrgrans topp och jag lämnar böjen besviket men med en aning om något bättre längre fram, längre in i skogen.

Valet av rätt trä är verkligen avgörande. Tanken hoppar till Lily Briscoe som i Mot fyren av Virginia Wolf tänker:
”…Var skulle hon börja det var frågan, var skulle hon sätta det första penseldraget? Ett enda streck på duken och hon hade förbundit sig till otaliga risker, mångfaldiga och oåterkalleliga beslut. Allt det som i idéns form föreföll enkelt blev i praktiken genast komplicerat, på samma sätt som vågorna ter sig symmetriska när man ser ner på dem från strandklipporna men för den som simmar mitt bland dem är skilda åt av djupa dalar och skummande vågkammar. Men man måste ta risken göra sitt penseldrag.”

Hela idén med slöjd är att fiberriktningen i träet följer formen på objektet. Träet kan täljas tunt och smäckert med yxa och kniv utan att styrkan i materialet försämras. Att skära blir också enkelt, fibrerna låter sig formas utan vresigt vridna fibrer eller kvistar. Så det som i tanken är så enkelt blir genast komplicerat. Formen på trädet måste passa idén.

Passerar genom ett område med frodvuxna granar, snabbt gödda av solljus och frodig gammal åkermark. Efter några kilometer beträder jag en stenig men grönlummigt mossbetäckt slänt med högväxta trygga rödflikiga furor och tankarna växer sig höga under trädkronorna.

I boken Klingsor av Torgny Lindgren berättar författaren om konstnären Klingsor som finner ett snett supglas på en stubbe. Det tillfälle då hans ögon ”öppnats för de döda tingens liv, att de innerst inne var lika levande som vi andra, att de strävar uppåt alldeles som vi, att ingenting är dött, att livet utspelar sig i all materias innersta … Materien, sade han, väljer att framförallt låta sig representeras av föremålen.”

Skrattar till vid minnet av Torgnys text, han är en Västerbottnisk litterär vårbäck som porlar och sprudlar. Är inte min ämnesjakt en analog Tinder-dating för att hitta en partner, en kompanjon bestående av lignin och cellulosa som vill dela min formmässiga idé? En uppsättning fibrer som i hela sitt liv föresatt sig att bli ett pallben eller krokvuxen ryggbricka till en stol. En stam som till hela sitt väsen aldrig kunnat släppa tanken på att få materialisera sig i ett ting slöjdat av mig. Problemet skulle nog vara som i det verkliga livet – jag är en förbannat kräsen motpart.

En disig morgondimma lättar medan jag drar mig ner mot myren innan Villberget. Blicken skannar ungträden, men skogen är inte av rätt virke. Fastnar med stöveln i en av de ännu ofrusna sänkorna i den blöta torven och i det sugande klucket när stöveln släpper strömmar associationerna fritt. På ytan i en av de bruna sörjiga pölarna flyter en oljig regnbågsskimrande vätska, antagligen dieseloljor från en skotare som passerat när tjälen fortfarande satt i. Det luktar surt. En tunn rök hänger över hålet. Nere i de förrädiska svarta bottenlösa djuphålen, nere i torvmyllan, ligger slöjdtraditionen och ruvar. De begravda slöjdhjältarnas kyrkogård. Här vilar de som har gamm-slöjden i sitt DNA som folkkonstnärliga tatueringar. Övergjutna av en kletig skogsskövlingshinna.
De arbetade, åt, sket och sov och skyddade sig mot naturkrafterna. De tog vad de hade och nötte in materialkänslan i kroppen med verktyget tills det gick att göra i sömnen. Nålen och linnetråden i fårfällen, täljbilan i färskfuran, blötjärnet mot städet. Korta liv, svett och umbärande, en evig jämmerdal, men tänk om de vetat att jag avundas dem deras kunskaper idag!

Det är svårt att följa okända slöjdare från 17- och 18-hundratalen på Instagram. Så mycket erfarenheter som runnit ut i lakvattnet från myren, som förmultnat och glömts bort. Även om jag i trettio år har skissat, fotat, mätt upp och byggt en enorm inspirationsbank från gammal slöjd och folkkonst finns känslan hela tiden kvar; jag närmar mig i cirklar, men når aldrig riktigt fram. Beror det på att jag lever i ett konsumtionshektiskt samhälle där vi aldrig tränats att göra något själv?

Morgonsolen riktar ett lågt skarpt ljus mot vita stammar vid ett gammalt dike i kanten på myren. Det kvillrar till bakom mig och jag vänder mig hastigt om. Ljuset slår en båge upp mot det klarblå, jag känner en stark närvaro, några lavskrikor närmar sig nyfiket. Då uppfattar jag en elegant svagt s-formad böj på en björk i dikeskanten, den är helt slät i nävern. En solreflex flimrar i det tunna istäcket i diket, och inuti mig projiceras en ny, helt annan stol än den jag skissat några dagar tidigare, den som drivit mig ut på vandring efter slöjdämnen.

Drar mig till minnes en skuren figur på ett rockblad, det är ett linfäste och en friargåva som sitter på spinnrocken, en hälsning från en österbottnisk 1700-talsslöjdare. Figuren mötte min blick, livs levande. De tätt sittande ögonen stirrade på mig med glimten i ögat! Livsgnistan från en man med änglavingar, kanske friaren i en trolovningsceremoni där kvinnan tackade ja när hon tog emot gåvan? På huvudet fanns en strålande båge och en försiktig antydan till änglavingar ut från axlarna. Nästan flygfärdig, precis på väg att ta sina första stapplande steg ut i vuxenlivet. Blicken sa; nu eller aldrig - du och jag - vi ska bygga våra liv tillsammans, här är jag - välj mig! Otvivelaktigt hade slöjdaren lyckats att på en minutiös yta skära och måla den orubbliga envetenhet som driver en älskande att vilja äkta den man åtrår.

Det är exakt till en sådan intuitiv gestaltningsförmåga jag alltid strävat i mitt slöjdande. Till en autonom känsla för redskapet och materialet i händerna så att estetiken blir en förlängd naturlig utlöpare från huvud och kropp. Till ett formspråk, en känsla för linjespel, en dynamik mellan funktion och estetik, till en slöjdkänsla! Fan vet om jag någonsin kommer att uppleva att jag kommer dit? Till tröst tänker jag på skulptören och konstnären Torsten Renqvist ”Har jag gjort tre grejer i mitt liv som blev bra är jag nöjd, resten är bara stegpinnar i en stege.”

Tar fram sågen, men hejdar mig ödmjukt. Ger björken lite tid att suga upp det sista ur myrens safter och näringsämnen innan den med sitt kollektiva kulturarvsminne kan ge sitt samförstånd inför sin omvandling till ett stolsben. Kapar böjen och tänker att i stammen finns material för en skev hybrid som sällsamt kommer att skruva formen åt ett annat håll. Trädet har talat. Sam-talat som Sara Lidman sa. En ny slöjdform, eller en stegpinne?

Text och foto: Jögge Sundqvist

Presentation:
Jögge Sundqvist, född 1958. Bosatt och verksam i Umeå. Slöjdare i en folklig slöjdtradition. Medlem i KRO och KHVC. Utställningar; Gotlands Konsthall, Visby. American Swedish Institute, Minneapolis, USA. Kommande utställning på Sadelmakarlängan, Österbybruk 2020.
Se vidare http://surolle.se


Detalj ur rockblad från Österbottens Museum, Vasa.
Detalj ur rockblad från Österbottens Museum, Vasa.


Volym 2020-05-08

Länk till artikel

 


Tillbaka till toppen