En klippa vid havet. Foto: Jan K Persson 2012. ©Jan K Persson/Bildupphovsrätt 2020.

Essä: Konstnär i dialog med ett verk

2020-05-13 16:23

Jan K Persson: En känsla av färg

När jag in på det nya millenniet, vid flera tillfällen och alltid efter mörkrets inbrott, går längs Kanalen i Härnösand och råkar kasta en förströdd blick in mot Big Boys hamburgerbar, blir jag varje gång lika förvånad som fascinerad över hur den skarpa belysningen så obarmhärtigt avslöjar hela interiören, dess möblemang, design och färgspel. Den stillsamma ödsligheten i det flödande vitbelysta sceneriet, där kanske någon enstaka sen besökare har stått och väntat vid den höga bardisken, har gett intryck av fiktion som nästan kan liknas vid en målning. Mycket snart stod det också klart för mig vilket konstverk det slog an till.

Att konst präglar ens verklighetsuppfattning är lika självklart och naturligt som att vi drömmer och fantiserar. Liv och konst, eller kultur, flyter samman och skapar våra föreställningar. Saker och ting fastnar, som intryck från annan konst, musik, film, teorier. Dessa lägger sig som osynliga skikt i ett undermedvetande men kan plötsligt poppa upp när man minst anar det. ”Ingenting uppstår av sig själv” heter det. Det låter som ett förnumstigt svar på varifrån saker kommer, men är en motsägelse då det ju trots allt är du och ingen annan som skapar ditt verk.

Att mera exakt peka på vad som haft inflytande på just mitt arbete är egentligen en omöjlighet. När jag ibland blivit tillfrågad om egen ”stil”, något som stört mig då jag haft lätt att hoppa mellan olika uttryck, har jag därför gett det enkla svaret att jag ser mig som en god eklektiker. En som drar nytta av andras erfarenheter och kanske utvecklar lärdomarna vidare i egen verksamhet. Men konst är inte matematik. 1 + 1 blir inte 2 utan snarare 3 eller 14. Om något utifrån läggs till och får inflytande i en konstnärlig process är det mycket svårt att formulera på vilket sätt det bidragit till en kanske radikal förändring.

Det som fanns där tidigare (före +1) borde, kan man tycka, ha ett mått av självständighet eller originalitet, en sorts rot. Det sistnämnda syns som ett bra ord, som pekar mot ett slags naturligt ursprung. Att det skulle existera något egenartat grundläggande, ett eget språk eller vad man vill kalla det blir dock knappast mer än en hypotes. Tanken verkar omöjligt att föra i bevis ju mer jag försöker tränga in i tidigare erfarenheter. Öppenhet kan vara ett annat och kanske adekvatare ord. En tillåtelse att låta världen eller konsten som strömmar mot mig få komma in i min bildvärld, yttringar som jag kan sovra i, tolka och bearbeta med mina egna verktyg och förutsättningar. Så uppstår en utveckling, en blandning mellan ursprung, inflytande, lärdomar, medvetna och slumpmässiga försök.

Jag har arbetat med måleri sedan 1970-talet. I början var det innehållet eller målningarnas figurativa berättelser som var det viktiga för mig. Formen fanns där oundvikligen, däremot lades färgen ofta till som ett till synes självklart attribut. Men färgen har aldrig stått i främsta rummet, i varje fall inte på det sätt som den gjort i mitt måleri in på det nya millenniet. Något som blev kanske en brytpunkt var när jag 2012 av en ren händelse såg en lysande gul klippa vid havet, och nästan paralyserad förnam en färgs djupa egenvärde. Jag vet inte hur det kom sig att ett stycke färg ute i verkligheten plötsligt fick en så helt ny och liksom sensationell innebörd. Varifrån kom detta egendomligt mättade gula ljus som draperad över klippan sköt ut mot de svarta vågorna?

Kommer det ändå från konsten? Jag tänker till exempel på Emil Nolde där färgen liksom sätter eld på hans landskap. Även i Mark Rothkos abstrakta planfigurer där färgen i motsats verkar glöda sig inåt och bortåt. En annan målare är Edward Hopper. Jag har ofta undrat vad som är hemligheten i hans realistiska skildringar av ödsliga interiörer och exteriörer i det amerikanska samhället runt mitten av 1900-talet. Trots den yttre sakliga realismen i hans bilder finns där en dröjande mystisk stämning av dröm och underliggande oro, som om bilderna döljer mera än visar. Jag inser nu mer och mer att det helt avgörande för egenheten i hans verk är just färghanteringen. I hans fall ser det ut som om färgen stannar på ytan, men också tycks suga åt sig allt omkring. I målningen Morning Sun, där en kvinna sitter på sängen och tittar ut mot morgonens solljus, upptas nästan halva bilden av en rektangulär ljuskägla på väggen, i en blek men oerhört tät grönaktig ton. Lika påtaglig förefaller den milda gula kanten från fasaden utanför fönstret vara, och den varmt röda tegelbyggnaden i stadsutsikten. Det som särskilt lyfter fram hela färgorkestreringen, och som ständigt upprepar sig i Hoppers verk, är det ödsliga vita ljus som här badar på kvinnans kropp.

Edward Hopper, Nighthawks, 1942. ©Edward Hopper/Bildupphovsrätt 2020.
Edward Hopper, Nighthawks, 1942.
©Edward Hopper/Bildupphovsrätt 2020.


De flesta har förmodligen redan förstått vilket konstverk jag tyckte mig se vid Big Boy och som omedelbart dyker upp så fort jag hör namnet Edward Hopper, nämligen hans närmast ikoniska Nighthawks från 1942. Sällan framstår storstadens ensamhet så oerhörd som här. Bakom stora vidöppna fönster i ett nattöppet matställe ses två män och en kvinna sittande vid baren, i till synes tyst samspråk med en ensam bartender. Mötet i sig ger känsla av ett inre drama, men det riktigt stora dramat utspelas i målningens beskrivning av miljön och scenografin omkring personerna. Det helt öde nattliga gaturummet är som ritat av en arkitekt, i ett stelt men likafullt sugande horisontellt perspektiv. En stark gulvit belysning inne i baren kastar ett kallt blågrönt sken ut på trottoaren, som samtidigt balanseras av den bruntonade bardisken och en dovt röd husvägg på andra sidan gatan. Andra färgdetaljer i målningen, som de mättade klargröna fönsterlisterna, kvinnans röda blus, en gulockra dörr bakom bartendern, liksom adderar troskyldig dekoration men förstärker på ett häpnadsväckande sätt bilden av ett närmast gastkramande ögonblick. Ytterligheter förstärker varandra. Den starkt upplysta interiören kastar ett nästan obehagligt brutalt vitt sken på två av personernas ansikten, som vore det smink för en teateruppsättning. I kontrast till den mörka och dova omgivningen ger det en vink eller föraning om stundens existentiella ensamhet. Men det som plötsligt omvänder personernas utsatthet är den till synes nästan hemtrevliga färgskalan i gult, grönt och rött. I den här ombonade miljön kan väl ingen känna sig ensam?

Den övergripande tanken att Hopper målade människans ensamhet och alienation har blivit något av en kliché som döljer det han mest brydde sig om, nämligen färg, ljus och rumsligheter. Det ser i förstone faktiskt ut som att han ”färglägger” tingen i målningarna. Färgåtergivningen är så gott som aldrig verklighetstrogen utan ofta extremt förstärkt och mättad. Skillnaden gentemot den figurativa iscensättningen, i regel stelt och statiskt gestaltad, blir därigenom så mycket större. Färgerna, i grönt, blått och rött, suggererar djup och värme, en stilla glöd som både förtätar och mjukar upp målningarnas psykologiska ”hårda” innehåll. Uttrycket blir mera komplext och förvånande; det ångestladdade utstrålar lika mycket lugn som balans, det stela och ödesmättade lika mycket harmoni eller till och med en sorts lycka.

Om jag nu känner färgen så påtagligt verklig, i konsten, måste den väl ha koppling till eller snarare ursprung i den yttre verkligheten? Det underliga är också, skulle jag inte lagt märke till färgen på över fyrtio år av eget måleri? Då menar jag färgens i sig själv absoluta säregenhet, och den omvälvande innebörd den kan få i ett sammanhang. I Edward Hoppers fall lyser den överraskande och liksom försonande upp hans stillsamma dramer. När den gula klippan dök upp i mitt synfält och förvandlades från sten till blott och bart färg hade jag några år arbetat med fotografiska montage i projektet Foto Performance. I det återstående fotoarbetet 2012-2014 fick färgen ökad betydelse, samtidigt som den mycket mera än tidigare fick företräde när jag alltmer tog upp målandet.

Jan K Persson, Landskap i senaste modell, akryl 140x190 cm, 2020. ©Jan K Persson/Bildupphovsrätt 2020.
Jan K Persson, Landskap i senaste modell, akryl 140x190 cm, 2020.
©Jan K Persson/Bildupphovsrätt 2020.


Följden i mitt måleri kom att bli en vilja att alltmer betona färgen, dess klarhet och mättnad. Allt oftare försöker jag sedan dess separera, förstärka och liksom lyfta upp färgen från sin föreställande funktion till att bli ett slags eget abstrakt ting med eget värde. Därigenom verkar det underliggande motivet som färgen vill beskriva få en ny slagkraft. Och hela målningen påverkas när jag jobbar mera återhållet och lågmält med den omgivande färgskalan. Redan titlarna i en rad av verk som följer anger vad det handlar om; Kulle med brunt fält, Gult landskap, Landskap med infall av rå umbra. I den bild som jag deltog med i ”Mitt-salong 19”, Ute på myren, dominerar ett djupt mättat rött fält som landskapet verkar fjättrat vid. I en av de målningar jag arbetat med nu under våren, Landskap i senaste modell, syns ett stort öppet gräsfält med låg horisont under en lätt skyig himmel. En kraftigt betonad och utsträckt skugga på marken övergår till ett nästan lysande orangefärgat parti. Ovanför skuggan driver ett mörkt molnstråk, där jag i mitten skruvat upp färgen i en ren koboltblå ton riktande snett ned mot den orange färgen. De två färgernas uppdrivna energi och mötet mellan dem skapar spänning och rörelse i ett annars ganska händelselöst landskap.

Åter till Hopper och hans Nighthawks. Den starka gulvita rumsbelysningen med sitt svala gröna sken ut mot gatan indikerar någonting utöver ett trivialt besök på en nattlig restaurang. Vad kan vi inte veta. Det som färgen tycks frambringa, när den betonas och mättas, verkar enbart ha att göra med känslor. Färgens innebörd går utöver det föreställande och logiska sammanhanget, skapande en sorts förtätning och hemlighet som inte går att analysera intellektuellt. Den kan möjligen bara upplevas som känsla eller något stämningsskapande som påminner om musik. Grejen verkar vara att färgerna inte behöver läsas som metaforer eller att de måste betyda något annat än vad de är. Det är lite konstigt, då vi ändå känner hur färg starkt kan påverka. Men färg i sig är abstrakt och undflyende. Edward Hoppar låter dock inte abstraktionen hindra honom och han låter inte färgen fly undan. Han smetar på i flera lager så att den till slut blir något av ett konkret material som man nästan kan känna med fingrarna. Färgen blir vad den målade ytan ger sig ut för att vara, nämligen färg, inte för det avbildade tingets skull, utan för sin egen sak.


Text och foto: Jan K Persson

Presentation:
Jan K Persson, född 1946, bosatt och verksam i Härnösand.
I kommande utställning visar jag måleri på Galleri Rostrum, Malmö, november 2020.
Se vidare www.jankpersson.se

Volym 2020-05-13

Länk till artikel