Essä: Om platsens betydelse för ett konstnärskap

Mo, Junsele. En mycket begränsad plats gjorde att jag bestämde mig för att göra bildkonst. Jag arbetade med att röja skog. Uppgiften bestod i att fälla björkar till förmån för tall och gran med dess högre ekonomiska värde. Det kallades skogsvård. Ibland var det ändå rätt att spara en björk, som drar åt sig vatten och därmed gynnar tallens och granens tillväxt. I pauserna hann jag begrunda vad jag åstadkommit under min framfart med röjsågen. Det kunde se betagande ut med den beskyddande björken vid sidan av en långsamväxande tall. Frostiga morgnar var det en vacker syn. En bild. Mina anspråk på konstutbildning var små. Jag var ute efter att lära mig göra träsnitt. När jag inhämtat denna kunskap skulle jag kunna kombinera byliv och skogsvård med att framställa en och annan bild.

Ulica Krakowskie Przedmieście, Warszawa. Min konstutbildning blev längre än jag tänkt mig. När jag efter fyra år lämnade Konstfack fann jag att min tidigare plan inte höll. Min utväg blev ett stipendium till Polen, som under planekonomins tid välkomnade musik- och konststudenter från västländer. Vid lärosätet för klassisk textil på Konstakademin i Warszawa fick jag en ateljé högt över vimlet på gatan Krakowskie Przedmieście. Jag fick tid och en plats. Jag erhöll en låg polsk månadslön, fick kuponger för inköp av kött och korv samt privilegiet att resa i landet till samma låga taxa som polska medborgare. På Bar Mleczny tvärs över gatan köade jag för luncher med tre rätter för sju svenska kronor. Genom att läsa matsedeln lade jag grunden till mitt polska ordförråd.

Innan jag lämnade Sverige hade jag jobbat på företaget Inlandsbär i Junsele. Jag behövde en reskassa. Där var mitt jobb att väga och betala för svamp och vilda bär, som ortsbor plockade. Att hantera åkerbär, hjortron, skogshallon, blåbär och lingon var ett roligt arbete. Bärplockare har, då som nu, rätt till en viss skattebefriad inkomst. Jag själv avlönades pålitligt enligt transportarbetaravtalet.

Tarnica, Beskiderna, Polen. Som många andra i Polen reste jag under påsken mot Karpaterna. Jag tog mig till bergskedjan Bieczszady på gränsen mot Ukraina och dåvarande Tjeckoslovakien. Jag kom till en hänförande bergstrakt, som dock var ödsligare än jag föreställt mig. Spridningen av rabies uppgavs vara hög och befolkningen lät sina hundar springa lösa. En grupp polska bergsvandrare förbarmade sig och inbjöd mig att följa med till toppen av berget Tarnica, 1346 meter högt. Sista biten pulsade vi i snö. Från toppen kunde vi se en vy, som fortfarande är den vackraste jag sett. Ukrainas böljande, höga kullar låg framför oss tills de försvann i ett blått dis. Vi undrade över de liv, som levdes där och som ingen av oss visste något om. Två månader senare blev Ukraina mer omtalat i världen då en kärnreaktor i Tjernobyl exploderade.

Euforisk och tacksam över vad jag sett från Tarnica föreslog jag på stående fot att mina polska färdkamrater borde komma till norra Sverige. Här finns jobb och inkomster, påstod jag. Bärplockning, som vilar på allemansrättens grund, var då ett jobb utan krav på anställning eller arbetstillstånd. Det gav dagligen lön för mödan direkt i handen. Året därpå var de mina inbjudna gäster.

Sågvägen 32, Junsele. Arbetet i bärbranschen blir allt mer intressant. Utöver lokala veteraner anländer polska plockare till trakten. Ryktet om denna födkrok har spritt sig. Med tungt lastade bilar står de i kö om kvällarna. Det är min uppgift att väga och betala för deras dagsverken. Det uppskattas att polska räkneord numera ingår i mitt ordförråd. Permitteringar och arbetslöshet i det nya marknadsanpassade Polen avspeglar sig snart i ett ökande antal tillresta polska plockare. Återkommande familjer och syskonskaror gör bärplockning i norra Sverige till en del av sin sammansatta ekonomi. De ackumulerar kännedom om traktens bärställen och misslyckas sällan. Deras verksamhet är högst platsspecifik. Hemtamt nämner de platser som Åkerbränna, Hömyra, Kortinghöjden, ställen som ortsbefolkningen inte så ofta besöker. Norrländska bärmarker är på väg att bli en av samtidens gästarbetsplatser.

Tarå, Ramsele. I mitt dåvarande hus strax söder om Tarån, som är Junseles gräns mot Ramsele socken, arbetar jag med en textil konstruktion av björksly och björkrötter. Jag har nya definitioner av vad textil konst kan innebära och vill kombinera mina erfarenheter från skogsvård med nyvunna insikter. Björksly i övermått kantar all kulturmark, som omger mig. På närbelägna myrar drar jag fram björkrötter. Min förlaga är glesa såll, nätverk av rötter, som samer tillverkat. Jag sammanfogar ett objekt, som tillvaratar och ger upprättelse åt den nyttiga och användbara björken. En frostig morgon fotograferar jag det färdiga arbetet. Den tredimensionella textilen "Skogsarbete" blir utvald till den 15:e internationella textilbiennalen i Lausanne i Schweiz. Ett verk, som kommit till på en perifer plats i norr blir synligt ute i världen. Transporten över Alperna sker i en plywoodlåda tillverkad i Kramfors. 

”Skogsarbete”, textil skulptur av björksly och björkrötter.
©Margareta Klingberg/Bildupphovsrätt 2021. 

1997 är ett fantastiskt bärår. Jag fortsätter väga bär och imponeras av en grupp plockare, som varje kväll levererar ett ton vackra blåbär. De har tagit sig hit från regionen Lviv i västra Ukraina. De har semester från sin anställning på en möbelfabrik. Här och nu behöver de husrum. De får hyra ett hus och blir mina grannar. Jag ber att få fotografera dem en morgon innan de ger sig ut i skogen. Jag börjar tro att bärplockarnas platsrelaterade praktik kan vara ett ämne för bildkonst. Jag är ännu ovetande om Hal Fosters text "The Artist as Etnographer", som publicerats året innan. Under de kommande åren fortsätter jag följa plockare jag lärt känna till deras arbetsplatser i bärmarkerna. Jag fotograferar mot arbetsdagens slut då de oftast är både nöjda och stolta där de står med sina dagsverken. Jag avbildar dem vid platser som Slättesmyrberget, Tjyvtjärnberget, Björnmyrberget, Stuguvattentjälen, Lövsjöhöjden, Svarthöjden, Sunnansjö, Salsjöhöjden.

Tallsjö, Åsele. Inför en utställning på Sundvalls museum knyter jag kontakt med thailändska bärplockare, som bor kring Fredrika och Åsele i Västerbotten. Några arbetslag tillåter att jag följer dem under arbetsdagar som börjar 4.00 på morgnarna. De är mycket målinriktade och vet vart de ska styra kosan. Varje dag avverkar de i rask takt tre, fyra bärställen. På platser i Västerbotten får jag en försmak av mat, musik och vanor i nordöstra Thailand, det kulturellt särpräglade Isan. Med tolkhjälp lyckas jag förklara att jag helst också vill fotografera dem i deras hemtrakter. De bilder jag dittills tagit i Ångermanland och Västerbotten inkluderas i utställningen Platsens politik på Bildmuseet i Umeå, som ägnas nyare, samtida landskapsfotografi. Ett projektbidrag från Bildkonstnärsfonden gör det möjligt att förverkliga den i början ovissa planen att uppsöka byar i Thailand.

Ban Kok Sung, Thailand. Under risskörden i november kommer jag till Ban Kok Sung i distriktet Chaiyaphum, hemby för bärplockare jag träffat i Västerbotten. Här är de alla risbönder. Jag blir genast introducerad i risskördens vedermödor och sociala begivenheter. Alla är mycket upptagna. Tröskningen är en höjdpunkt. När den är avklarad uppstår ett kortvarigt lugn då jag kan nysta upp det nätverk av bärplockare jag har mött i Sverige. Varje gruppbild från platser i bärmarkerna ger upphov till nya bilder i thailändska landskap. På ett internet-café nås jag av ett e-brev från Norge. Man söker bilder inför den nordiska konstfestivalen Momentum i Moss. I februari kan jag besvara frågan. När utställningen öppnar i juni bidrar jag med 17 fotografier. Bilderna från Åtjärnliden, Vällingberget, Bågaliden, Erik Persmyran och Storalskasjön visas jämsides med bilder av bärplockare i byar och på arbetsplatser i Ban Kok Sung, Ban Khwao, Ban Na Yaw, Kon Sawan, Ban Chaengtapma, Kaeng Khro. På byggen, vid tempel, på marknadsplatser, sockerrörsfält och eukalyptusodlingar.

Lviv, Ukraina. Till slut kommer jag också till Ukraina. Landets visumtvång gentemot europeiska länder avskaffas när sångerskan Ruslana segrar och landet blir värd för Eurovisionens schlagertävling 2004. Det underlättar mitt beslut att resa. Jag återser mina tidigare grannar i städerna Lviv och Sembir. I det självständiga Ukraina gör de nya karriärer. En av dem är nu skogvaktare i en bergstrakt nära gränsen mot Polen. Vi gör en utflykt dit. På nära håll får jag se det landskap jag en gång såg på avstånd från berget Tarnica.

EPILOG

Jon Zakrisväg, Junsele. Fjorton år senare ser jag en ny kategori bärplockare komma cyklande med tunga bördor om kvällarna. Vid en tvärgata möter jag en grupp vänliga och vackra kvinnor och deras barn. De bjuder på körsbär, som de hittat på buskar kring huset där de bor. De förklarar att de kommer från Afghanistan. De söker asyl i Sverige. Ibland plockar de bär.

Jag befinner mig på den plats där jag började min bana som konstnär. Med de asylsökande kommer ännu en av samtidens migrantströmmar i min väg. Afghanistan, Albanien, Burundi, Eritrea och Nigeria är länder de flytt ifrån. Nu har Migrationsverket placerat dem i Junsele.

Sven Edins väg, Junsele. Vid Ångermanälven och en gata uppkallad efter en lokal socialdemokratisk riksdagsman ligger fyra hyreslängor, som befunnits lämpliga som hem för asylsökande familjer. Två trebansfäder vägleder mig hit vid bärsäsongens slut 2018. I ett kök välkomnas jag av fyra kvinnor, som är upptagna av att baka. Innan dagen är slut har jag bevittnat inledningen av den shiamuslimska sorgehögtiden Ashura. I tio dagar samlas man till minne av profeten Muhammeds sonson Hussein, som led martyrdöden i slaget vid Karbala år 860. Jag lär känna den afghanska diaspora, som under de närmaste två åren, kommer att prägla och påverka det ångermanländska samhället.

Med nödvändighet gör jag livet vid Sven Edins väg till ett konstprojekt. Jag förstår att tillståndet är tillfälligt. I hem med få personliga ägodelar fotograferar jag alla, som vill vara med på bild. De som får uppehållstillstånd flyttar snart till andra kommuner. Men de som får avslag blir kvar. Ingen förälder reser frivilligt till Afghanistan med sina barn. De avvisade barnfamiljerna lever med överhängande hot om utvisning. Livet i hemmen vid Sven Edins väg ger ändå sken av normalitet. Barnen går i skolan och får daghemsplatser. Men Sverige sätter familjerna under press att lämna landet. Deras dagpenning sänks. Vuxna, som först haft rätt att arbeta blir av med denna möjlighet. 

"Norrskog". Fotografi. Från projektet "Sven Edins väg" 2018–21.
Afghanska asylsökande plockar blåbär. 
©Margareta Klingberg/Bildupphovsrätt 2021. 

Hösten 2020 organiserar sig de afghanska männen inför bärsäsongen. Kvinnor ses cykla till och från bärställen. De säljer blåbär, som de rensat vid köksborden. Det ser ut att gå bra. För tredje året firas sorgehögtiden Ashura av shiamuslimer i Junsele. Strax därefter förstår jag att sju familjer saknas. Omärkligt har de lämnat sina hem. Skolscheman, leksaker, vintermössor och husgeråd ligger kvar. Via telefon och Messenger får jag veta att de flytt från Sverige och nu söker uppehållstillstånd i Frankrike och Tyskland. Två dagar före julafton 2020 förflyttas alla asylsökande från Junsele. Migrationsverkets beslut är att de nu ska bo i lägenheter i Kramfors. Medan de ännu fanns i Junsele hann jag besöka asylsökande i trettiotre hem. 157 vuxna och barn har medverkat på de bilder som kommit till.

Text och foto: Margareta Klingberg

Volym 2021-12-09

Länk till artikel

Presentation av skribent: Margareta Klingberg (född 1942 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Röån, Junsele och i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack, Konstakademin i Warszawa och Kungliga Konsthögskolan. Fil. kand. i socialantropologi, estetik och miljöhistoria. Hon har arbetat i dagspress och medverkat i tidskrifterna Hemslöjden, Provins och Hjärnstorm. Pågående projekt: Sven Edins väg om asylsökande boende på denna adress i Junsele. Medverkar i Volym sedan 2003. Medlem i nätverket Fiber art Sweden