Essä: Om platsens betydelse för ett konstnärskap
2021-05-28 14:44
Mia Rogersdotter Gran: Att vara på en och samma plats
Jag ställer min kamera på ett stativ i min trädgård.
Det är april 2020.
Jag lämnar sedan kameran utomhus medans jag själv går in. Jag sitter i mitt arbetsrum som ligger på vinden, där har jag videosamtal efter videosamtal. Min partner är föräldraledig. Så varje morgon släpper vi ut våra hönor att gå fria i trädgården. Det gör vi bara när vi är hemma. Just nu är vi hemma hela tiden.
Hönorna rör sig individuellt men samtidigt hela tiden i en grupp. Jag antar att de håller ihop som skydd åt varandra.
Här beskriver jag verket ”Time Never Repeat itself”. Det är en videoinstallation där min trädgård och hönorna i den är i fokus. Verket kom till under pandemins början. Jag hade nyligen börjat studera en master i konstnärligt fotografi och min utbildning blev över en natt omvandlad till en distansutbildning. Alla mina planer var plötsligt inställda.
Det var en orolig tid men det var också en tid av lugn. Utanför köksfönstret gick våra hönor och pickade och grävde i marken, allt var precis som vanligt i deras liv. Och våren kom, med den löven och fåglarna.
Videoinstallationen från min trädgård blev ett meditativt lugnt rum. Två av tre videoprojektioner är 10 minuter långa. Den tredje är lite kortare, så varje loop i rummet är därmed annorlunda. Ljudet är en blandning av fåglarnas vårsång, barn som leker, ved som sågas och bilar från motorvägen en bit bort. Loopen är en reflektion kring livets ständiga repetition.
Till vänster: Mia Rogersdotter Gran, installationsvy från videoinstallationen “Time Never Repeat Itself”. Till höger: Bild från arbetsprocessen av verket.
©Mia Rogersdotter Gran.
Under en tid av social distansering, under en tid av väldigt lite miljöombyte, tycks det som att allt går i just en loop. Precis som att hönornas liv består av en och samma sysselsättning varje dag så pågick mitt eget liv i en konstant upprepning. Och även om tristessen kom, även om jag är en rastlös själ, så fanns det något tröstande i förutsägbarheten. Och i den uppstod även ett kreativt frirum. Jag visste hur varje dag skulle se ut och jag visste att jag inte skulle behöva göra några större uppbrott i mina tankar. Jag kunde mala samma saker om och om igen. Och om jag tog samma promenad varje dag skulle jag se samma saker varje dag. Men om jag tog samma promenad varje dag skulle jag ändå inte se samma saker varje dag. Platserna omkring mig förändrades långsamt och jag med dem. Gränsen mellan verklighet och fiktion blev suddig. Nutid och dåtid klev in och ur varandra. Igår, idag och imorgon var liksom obetydliga kategoriseringar. Jag kom närmare mig själv samtidigt som jag närmade mig trädgården.
Trädgården.
Verket är inte en presentation av min trädgård. Det är ett rum som konserverar en tid som var där och då. Detta rum, denna trädgård, uppkom just eftersom jag tvingades till att vara på samma plats, dag ut och dag in. Inte som någonting negativt (även om det så klart också hade sina baksidor). Att koncentrerat fundera kring min egen livsstil, mina egna livsval och min egen vardag skapade nya insikter om hur vårt jordbruk förändras i takt med vårt resande. Hur odling, djurhållning och självhushållning kräver att vi stannar på en och samma plats. Min trädgård blev en grogrund för ett nytt förhållningssätt mot omvärlden, mot min konstnärliga praktik.
Text och foto: Mia Rogersdotter Gran
Volym 2021-05-28
Mia Rogersdotter Gran (född 1987 i Luleå) är bildkonstnär verksam i Umeå. Hon har en kandidat i konst från Konstfack (2012-2015) och en master i fotografi från HDK-Valand (2019-2021). Hon arbetar ofta med att kombinera video, text och fotografi i installationer eller i publikationer. 2020 gav hon ut sin första fotobok Ädno / Älven / The River och är sedan 2018 bildredaktör för tidskriften Provins.