Essä: Om platsens betydelse för ett konstnärskap

Ja, det är under märkliga år vi lever även om ljusets strimma syns mellan trädtopparna. Jag tycker själv att tiden har varit lång. Planering som begrepp har blivit abstrakt. Allt började som isolering i de fjällstugor som jag flydde till. Den ena ligger i det mäktiga Borgafjäll, Västerbottens län. Platsen var en återkommande familjär vila från skolan under uppväxten och som jag idag nyttjar alltmer. Den andra stugan ligger i Ottsjö, Jämtlands län där jag har vistats mycket som vuxen. Där har jag en ateljé att skapa i, måla, arbeta med grafik, objekt och projektarbeten. Ottsjö är en strålande vacker by mitt i fjällnära mark. Under mina dagar i stugorna fick tanken en undangömd plattform för konstnärlighet och ny lust. Jag längtade ut. Jag ville utröna nya corona-fria vidder, och så blev det.

Idén att söka upp specifika snölegor fick jag efter ett spännande samtal med en forskare från Artdatabanken, SLU. Jag bestämde mig för att lära mig mer om dess betydelse för ekosystemet och för människor, både då och nu. Jag började att skapa ett nätverk av expertis och forskare, både lokala och ute i landet. Jag lär mig nu om samer och äldre bosättningar, jag lär mig om växter och djur. Allt blir till en fröjd som trotsar klimatets spår i min väg. Fast det är ju förstås klimatets påverkan på snölegan som allt handlar om. Projektet ”Rödlistad”:

• ett konceptuellt flöde

• en installation på fjällets sluttning

• att både själv göra och att följa med (på inventeringar och exkursioner)

• där snölegan lyfts ur flera perspektiv och att en dag få se den från luften

Dokumentation från exkursion.
Till vänster: foto av Håkan Laaksonen. Till höger: foto av Mari Vedin Laaksonen. ©Mari Vedin Laaksonen/Bildupphovsrätt 2021.

Min älskade pappa gick bort för en kort tid sedan. Han var uppvuxen på en gård i Västerbotten och hans mor och far ägde ett lantbruk och lite skog. Pappa fick vara med och bruka jorden och skogen och fick ett fint förhållande till naturen. Jag märkte hur glad han blev när jag berättade om ”Rödlistad”. Han plockade fram ett häfte som heter: ”Nyckelbiotoper i skogen från 1994 (Skogsstyrelsen)” som han sparat under alla år. Det var precis vad jag behövde för att få en första inblick i nya begrepp och förhållningssätt. Mamma har varit den som visat mig växterna på fjället sedan jag var liten. De vackra små blommor som jag nu försöker lära mina barnbarn att se.

Det här projektet känns som en fortsättning av mig själv och livet som jag vill leva det.

Denna vår blev kall och sträv, både själsligt och vädermässigt men några fina dagar lyckades jag pricka in. Snön har legat kvar länge och jag har under sen vår kunnat färdas på skidor. Det har varit oerhört spännande att ta sig upp på fjällen och upptäcka okänd terräng i det kända. Jag vet nu hur långt borta snölegorna ligger, på vilken höjd och hur brant. Så brant var den, att jag inte vågade röra mig på hård halkig snö ända fram till snölegans område i Borga. Inte i år i alla fall.

Hör vad fint, vem kan låta bli att försöka se och uppleva; Namnen på samiska är ett försök till beskrivning av det fjällmassiv jag vill undersöka:

”Jengegietje (Jiengegietjie) är namnet på den högsta toppen i området, det avslutande stora berget mot öster. Med betydelsen av de två leden skulle namnet kunna tolkas som Slutet på berget med de långvariga snöfälten.
Jengejetneme (Jiengejietneme) väster om det föregående, med samma förled jenge (jienge, ´is´) har efterleden jetneme (jietneme), som kan härledas till snö som ligger kvar länge. På nordsidan mellan topparna ligger en stor snödriva, som alltid funnits där. Namnet skulle då kunna betyda Fjället med den stora snön som ligger kvar år efter år”.
(Ur ”Okända fjäll” av Tore Abrahamsson, Svenska turistföreningen 1992. Kapitel: Vad namnen berättar, sidan 130.)

Nu stiger värmen och snön har med hast lämnat fjällbranter och åkermark. Med värmen kommer djuren, de små, som bits. Men jag får väl också bita ihop och planera mina små expeditioner. Det ska bli spännande och roligt! Jag har rustat mig för att sova över en till två nätter på varje ställe som jag har sett ut. (Tar med mig min man Håkan ifall björnen kommer. Vi har nämligen upplevt det.) Möjligen går jag till två ställen i Borgafjäll, men ett bara för att jag är nyfiken på att se den lega som i folkmun kallas ”glaciären”. Det finns ingen ”riktig” glaciär i Borgafjäll. Men man kan se den från byn, sägs det. Det ryktas om att den smälter.

Text: Mari Vedin Laaksonen 
Foto: Mari Vedin Laaksonen, Håkan Laaksonen

Volym 2021-06-17

Länk till artikel

Mari Vedin Laaksonen (född i Sidensjö 1957) arbetar som bildkonstnär och bor i Östersund, Jämtland. Mari har ett stort antal nationella, och internationella publika framträdande inom konstområdet. Måleri och grafik är och har varit hennes bärande komponenter men har dragits till samhällsengagerande projekt under nya samarbeten och uttrycksformer, ofta som både konstnär och projektledare. Erfarenheter från Norge, Finland, Estland, Ungern och Indien samt projekt som ”Hållbar framtid”, ”Från andra sidan havet", "Behövs Du?", "Identiteter", "Vägar ut i Norden” och ”Free of time”. Se även Mari Vedin Laaksonens webbsida.