Svartvit termoutskrift som visar interiören i ett övergivet hus.

Essä: Om platsens betydelse för ett konstnärskap

2021-07-07 17:38

Lisa W Carlson: Ingen kan någonsin plåna det ur sitt minne

Platsen jag växte upp på var en del av ett kvarter i centrala Katrineholm. Tiden var 1949–56. På gården fanns fastigheter med affärer och lägenheter. En skrothandel med uthus och stall. Metallavfall, rostiga bilar, och innerslangar. Stora däck fyllda med mörkt vatten och svajande växter. I stallets dammfyllda dunkel hängde vida kjolar och skor som blänkte som silver och guld. Det fanns inga rum som var förbjudna att vara i.

När jag skulle somna på kvällarna dunkade jag huvudet i kudden. Regelbundet dunkade jag pannan mot händerna och ljudade i takt med rytmen. En ceremoni som pågick varje kväll långt upp i åldern. Hela kroppen vibrerade av rösten. Försvann in i mig själv och stängde ute det som pågick runt om.

När jag i dag arbetar med röst och ljud är det vissa välbekanta sekvenser som för mig tillbaka till ett tillstånd där jag är ensam och fokuserad. Omgivningen existerar inte. Platsen är där jag befinner mig. Att vara närvarande i en handling och ha tillit till det som uppstår, tillvägagångssättet och stämningen placerar mig åter i barndomens säng och det tvångsmässiga och trygga dunkandet. En mångtydig drivkraft som är både störande och harmonisk.

På 90-talet fick jag tillgång till mina egna röntgenbilder. Jag såg in i kroppens tomrum med vetskap om att vi består av 60–70% vatten. Men var i kroppen bor rösten? Jag närmar mig frågan med rösten som redskap och konstnärligt uttryck. Under ett utbyte med den estniska konstnären Kersti Rattus berättade hon om sin relation med vatten:

”Att stå och se ut över bukten fick man inte göra hur som helst men man vande sig. Nu har människan vant sig vid nya tankar, att havet är frihet, arbete och en länk till andra länder. Ingen i Estland tänker längre på att havet en gång var en gräns, ett hinder. Nu kan man stå på stranden så länge man önskar.”

Det som började med röntgenplåtar blev så småningom ett 7-årigt konstnärligt utforskande av förenande och separerande krafter där jag samlade människors tankar om vattnets betydelse. Insamlingen skedde genom att jag simmade under fasta tider över en kanal i Härnösand och över Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm 1996–98 och ställde frågan offentligt via olika medier. Det resulterade i en video, katalog och utställningen ”människa-vatten”.

20 år senare lyssnar jag efter spåren i ett övergivet nedbrunnet hus på det Öländska Alvaret. Jag fångar upp ljud från obduktionsbädden i mortuarium vid Österåsen. Det är fältinspelningar på platser som har en specifik karaktär. Jag blickar även nedåt, mot marken där jag står, och med rösten uttrycker jag maskarnas spår, färgade av livsbetingelser, där luften är reducerad. Följer rötternas väg, letar fickor av syre och tolkar meddelanden från andra som befinner eller befunnit sig där. Är det möjligt att överleva under jorden?

Åter till vattnet. Sänker hydrofonmikrofonen vid kajen. Den sjunker så långt som sladden når. Blåsten är kraftig, böljar fram i periodiska omgångar. Lyssnar i lurar, 3 meter under ytan hörs kluckande vågrörelser, spröda metalliska temporära ljud och motorer. Ett eko från tillståndet vi befinner oss i, marken vi går på, vindens slit i trädkronorna och ljudfrekvenser som pulserar under ytan från en underjordisk civilisation.

Jag dokumenterar en kaktus, ett arv från en nära vän. Ser att den inte mår bra, processen är långsam men snart kan jag inte förtränga att den faktiskt håller på att dö. Nål med kontaktmikrofon fångar ett stilla knaster som blir del av ett ljudverk. Fotograferar den in i evigheten. Överför fotografierna till fyrfärgsseparationer och vidare till screentryck. Ljuden från plantan blir svagare och efter några månader helt tyst. Jag lyssnar efter ljud som inte hörs. Filmar och spelar gamla stenkakor med en tagg från en kaktus som nål. Hittar en bok, utgiven 1898, med fotografier från Jordens platser. ”Ingen kan någonsin plåna den ur sitt minne” är en mening ur bildverket som sätter sig i mig. 

Stillbild ur videoverket ”Avsked”, visar ett ansikte som tonar ut och övergår i ett äldre fotografi från en strand och över detta ligger en transparent bild av en stenkaka som spelas upp med hjälp av en kaktustagg.
Lisa W Carlson, stillbild ur videoverket ”Avsked”.
©Lisa W Carlson/Bildupphovsrätt 2021. 


Undersökningen av den döende plantan resulterar i ”Avsked”, ett ljud och videoverk. Bilder från boken, tillsammans med egna fotografier och screentryck, blir drömska sekvenser där kaktusen sakta dansar till ljudet från stenkakan. En episk resa mellan själsliga tillstånd och röntgenbilder vävs samman med ljud från den döende växten, maskarnas rörelser och min egen rösts pulserande. Mer än någonting annat är jag platsen som fysisk och mental kropp att utforska. I ”Avsked” förenas längtan och saknad.


Text, videostill och foto: Lisa W Carlson 

Volym 2021-07-07

Länk till artikel

Presentation: Lisa W Carlson, född 1949 Katrineholm, bildkonstnär verksam i Härnösand. Utbildad på Konstfack på 70-talet. Har sedan 1995 performance som en del av sin praktik. Deltagit i workshops anordnade av TWIS i Berlin och går nu tredje året på Ljudkonst på distans på Hola Folkhögskola. Inbjuden till performancefestivalen / Okupera i Sundsvall 2017 och Rum för performance / Skiften på Bildmuseet 2018. Västernorrlands Museum 2019 med verket ”Searching for it”. Medlem i konstnärsgruppen Norra Orienten. Del av konstnärsduon @thinktankimbalance som finns på Instagram. Se även Lisa W Carlsons webbsida.


Tillbaka till toppen