Rapport från BRAK 2022

Inledning

Den 12–13 oktober arrangeras för fjärde gången BRAK – Branschdagarna för konst i norr – denna gång i Östersund. Temat var Gränslöst – konst över alla gränser. Vilka är möjligheterna och svårigheterna i att leva i en delvis gränslös värld? Vad innebär de fysiska gränser som faktiskt finns? När har gränsen nåtts? Ekonomiskt, fysiskt, mentalt, ekologiskt? Under två dagar fick frågor som dessa stå i centrum för konstnärspresentationer, föredrag och panelsamtal.

I skrivande stund har en ny regering tillträtt och det kulturella läget ser markant annorlunda ut. Den Moderatledda regeringen har lagt fram en politisk överenskommelse – Tidöavtalet – som bland annat har som mål att offentliga medel ska fördelas ”på ett sådant sätt att de inte går till extremism och rena vanföreställningar.” Partierna vill även vidta åtgärder för att minska den politiska styrningen av kulturens innehåll samtidigt som de har beslutat att en svensk kulturkanon ska tas fram.

Det är utifrån det nya kulturpolitiska läget jag nu tänker tillbaka på BRAK i Östersund och upplever hur dagar som genomsyrats av konstnärlig kraft och gemensamma ansträngningar kolliderar med en kulturpolitik som, om än inte uttalat, arbetar för minskad mångfald och inkludering. Gränsen får inte vara nådd. Det är vid dessa skiften konstnärerna och kulturen är som allra viktigast.

BRAK 2022

Regionrådet Karin Thomasson (Mp) beskriver i sina inledande ord Region Jämtland-Härjedalen som gränslöst, hur exempelvis Sápmi inte har gränser. Sedan finns nya gränser som tillkommit i och med pandemin och därtill de politiska gränserna. Vi måste se till att gränserna hålls öppna, uppmanar Karin Thomasson. Efter denna introduktion följer konstnärspresentationer där bland andra Malin Ståhl låter oss smaka på tystnaden, hon får oss att höra tiden i tystnaden. Anna Erlandsson tar vid och berättar om konsten att aldrig sluta misslyckas. Hon berättar om konstprojekt som hon tvingats avsluta på grund av olyckor och pandemier, om nya idéer som uppstår i misslyckandets spår och om skidåkningen som den bästa arbetstiden där nya idéer formas. Denna tråd visar sig återkomma under dagarna, hur misslyckandet och försöken, hur letandet och inte själva målen, utgör kärnan i det konstnärliga arbetet.

Konstnären Sara Edström avslöjar exempelvis sin starka inspirationskälla: Guerilla Girls ”Guide to behaving badly”. Hon ger oss exempel från verket, där just misslyckanden inte är något att rädas:

Be impatient. Don't wait for a stamp of approval from the system. … In other words, Be the artworld you want to take part in.
Lead a double life. … Be two, three, four, five artists in one body … Be a hybrid.
Use the F word. Be a feminist. And guys, that means you, too.
Be a loser. The world of art and design doesn’t have to be an Olympics where a few win and everyone else is forgotten. … There’s also a world out there of artistic cooperation and collaboration that’s not about raging egos. That’s the one we joined, and the one you can join, too.
And don't forget to have some serious fun along the way!!!!

Likheten mellan hittills nämna konstnärskap är att det handlar om förhållningssätt som med stor sannolikhet motsätter sig idén om en svensk kulturkanon. Detta blir även tydligt i Mats Caldeborgs presentation ”Så tänker vi inte att vi kan tänka” där han genom exempel lyfter ovetskapen som vårt viktigaste redskap och hur politiken ofta saknar viljan att förstå den konst som inte bär sig själv. Det är frågorna som är viktiga, och deras möjliga svar, berättar Mats Caldeborg. Och det viktiga är att frågorna formuleras så långt ifrån de möjliga svaren som möjligt. Vi måste försvara de fria pengarna, förklarar han, de som exempelvis Kulturbryggan tillhandahåller. Enbart så kan ett projekt som Mats Caldeborgs och Katrin Zakrisson Caldeborgs "Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar" få chans att utvecklas.

Ordet lämnas sedan över till Östersunds första fristadsförfattare Suzanne Ibrahim från Syrien. Hon frågar sig vad ”homeland” är. Är det en geografisk plats, en geopolitisk plats? Det kan vara det, menar hon, men för henne är det inte det. Syrien, det som skulle beskrivas som författarens hemland, är för Suzanne Ibrahim ett fängelse. Det är utanför Syriens gränser hon är fri. Är hennes liv i Östersund ett liv i exil? Nej, klargör hon. Istället beskriver hon livet i Östersund som början på en ny fas, en ny möjlighet. Hur platsar hennes rättigheter i Sverige in i den politik som nu håller på att formas?

Serieskaparen Mats Jonsson delar med sig av det självbiografiska berättandets möjligheter och faror. Hela sitt liv har han skildrat i serieform. Som barn i Stensätter var han inte enbart enda barnet i familjen, han var enda barnet i hela byn. På så vis kände han sig utvald, han var trots allt byns nästa generation. Som mobbad 14-åring blev serierna ett sätt att få kontrollen över livet och när han upptäckte GALAGO på Kramfors bibliotek insåg han att serier kunde handla om vad som helst. Serieromanen ”När vi var samer” har som utgångspunkt Mats Jonssons farfars hemlighet, den han bar med sig in i graven – det skulle visa sig att han varit renskötande skogssame från Malå. Varför har det varit hemligt? Varför slutade de vara samer?

Den samiska konstnären Tomas Colbengtson berättar om Sápmi Salasta, ett internationellt residensprogram för samtida urfolkskonstnärer. Genom starka och skrämmande exempel redogör han för behovet av ett residens där urfolkskonstnärer kan samlas och inspireras av varandra. De senaste åren har strukturerna stärkts i Sápmi där även Aejlies, ett samiskt kultur- och resurscentrum i Tärnaby, fått fastare form. Men med den nya regeringens förslag om minskad politisk målstyrning på statlig, regional och kommunal nivå, är oron befogad för hur en fortsatt inkludering av den samiska kulturen ska vidhållas.

Tomas Colbengtson sitter även med i ett publikt samtal tillsammans med regionrådet Karin Thomasson (Mp) och Sara Edström, denna gång i rollen av ordförande för Konstnärernas Riksorganisation. Moderator är Catarina Lundström och samtalet rör sig kring utredningen ”Så fri är konsten?” som Myndigheten för kulturanalys presenterade förra året. Utredningen var ett regeringsuppdrag som undersökte hur den kulturpolitiska styrningen – statlig, regional och kommunal – påverkar den konstnärliga friheten. Här framgår att särskilt Kulturrådet har en målstyrning som kan påverka den fria konsten. Tomas Colbengtson menar att det behövs viss styrning för att den samiska konsten ska ha möjlighet att ta plats. Så länge det finns ett uppenbart glapp, behövs det även styrning för att bidra till inkludering, berättar han. Karin Thomasson frågar sig var gränsen går, om hon efterfrågar ett bredare inköp av konst av samiska konstnärer, har gränsen överskridits då? För Tomas Colbengtson är svaret nej, då han anser ett det är kritiskt att prioritera det samiska, för hur länge har det inte varit det motsatta? Samtidigt undrar Sara Edström hur det kommer att se ut när det blir en ny mandatperiod. Hur blir styrningen då? Vi kan inte lita på att styrningen alltid är av god vilja.

Panelsamtal under BRAK. Från vänster: Tomas Colbengtson, Sara Edström, Karin Thomasson. Längst till höger: moderator Catarina Lundström.

Ett fantastiskt inslag i ett fullspäckat program är Ingela Nilssons föreläsning om den naivistiska Frösö-målaren Primus Mortimer Pettersson, som sedan följs av Teater Bardas starka framträdande på scenen. Teater Barda är en scenkonstgrupp, verksam sedan 2007, där skådespelarna består av personer med varierande funktionshinder. Verket ”Havet ropar”, i koreografi av Camilla Edfalk, är en värmande upplevelse jag bär med mig in i det annalkande novembermörkret.

Det som kom sedan

Dagarna i Östersund har avslutats och vi står med en ny regering. I en intervju väljer kulturminister Parisa Liljestrand (M) att lyfta vår nya statsminister Ulf Kristerssons (M) regeringsförklaring där han säger att Sverige ska vara ett land som enar och inte delar och kulturen är en viktig del i enandet. Vi arbetar för alla som vill ena, menar Parisa Liljestrand.

Jag har svårt att ringa in vad detta ”enande” innebär då Sverigedemokraterna är en drivande kraft i den kulturpolitik som presenteras. I intervjun med Parisa Liljestrand lyfts även frågan kring motivet bakom den kulturkanon som ska tas fram. Hon vet hur kulturen har kraften att forma ett liv, förklarar hon, att med gemensamma referensramar kan vi börja förstå oss själva och varandra. Själv får jag mardrömmar. Det blir med ens tydligt hur en utredning som ”Så fri är konsten” kan användas för att krympa kulturens möjlighet att vara ”en dynamisk, utmanande och obunden kraft” och istället blir kulturutövandet enbart möjlig för den som har en vilja ”att ena Sverige”. Därmed har kulturen blivit ett politiskt verktyg.

Med en utbildning inom fri konst likväl som konstvetenskap så har jag förstått att frågan om vår kanon är viktig, främst eftersom vi ibland behöver rättesnören för att begripa en överväldigande existens. Men just därför är den även ytterst problematisk. Det är intressant att blicka tillbaka på vår kanon för att greppa vår historia som linjär, med logiska följder där de starkaste överlever, men det är så klart inte så verkligheten ser ut. Allt det som gjorts utanför, den borttvingade och aldrig erkända konsten, den som inte passat in i tiden, det är den vi måste lära oss att se. Det är deprimerande att ny kulturell kanon ska upprättas med ambitionen att alla ska få ”samma kulturella och språkliga grund”. Vilken trist framtidsutsikt, vilken sorg att våra barn ska gå på skolor som odlar detta tunnelseende. Själv är jag därtill oroad att denna kanon kan bli ett rättesnöre för framtida statliga stöd. Det skulle innebära att den kulturella bredden helt försvinner. En kanon är ett redskap för uteslutning. Syretillförseln för ett myllrande kulturliv stryps. Och sedan paketeras detta på ett sätt som får politikerna att låta som riddare som värnar den fria konsten. Gunnar Nirstedt skriver i Dagens Nyheter (20221021) ”För mig är det tydligt: en kanon kräver bara den som har gett upp tanken på ett levande samhälle – eller inte vill ha ett levande samhälle.” Jag håller med.

Den nya regeringen slår upp murar och gränser och med visst hopp tänker jag tillbaka på dagarna i Östersund och känner att vi tack och lov har konstnärerna. Konstnärerna som kämpar och strider, som river ner gränser och ser möjligheter, som har visioner när våra styrande politiker tycks tro att ingen längre orkar tänka själv. Men det är också sorgligt. För någonstans är gränsen nådd. Vid en viss tidpunkt tar orken slut. Men inte ännu. Just nu ska vi samla oss. Vi ska slåss för det vi tror på, för det är nu den fria och utmanande kulturen behövs som allra mest. Och även om politikerna byts ut så finns tjänstepersonerna kvar. Under dagarna har det blivit tydligt hur viktigt det är att ha tjänstepersoner i våra kommuner och regioner som brinner för kulturen.

Text och foto: Ida Rödén

Volym 2022-10-31

Länk till artikel

Ida Rödén, Stockholm. Född 1981, Härnösand, yrkesverksam konstnär och redaktör för Volym. Hon tog sin kandidatexamen i fri konst vid Umeå Konsthögskola 2009 och magisterexamen vid California College of the Arts i San Francisco 2011. Sedan 2008 har hon även en master i konstvetenskap vid Stockholms Universitet. Ida Rödén har skrivit för Volym sedan 2008. Utöver sitt uppdrag för Volym har hon skrivit essäer för Omkonst, Tidningen Kulturen och Hjärnstorm. Hon bor sedan 2013 i Stockholm.
Se vidare på Ida Rödéns webbsida.