Sara Kulturhus: när växt blir till-växt

En så mångfacetterad juvel som Sara Lidman är sällsynt. Oöverträffad språkkonstnär, virtuos talare, offentligt samvete, bitande polemiker, bötfälld trädkramare, lokalpatriotisk västerbottning, är några av epiteten som Birgitta Holm tilldelar henne i biografin Sara – i liv och text. Inte konstigt att Skellefteå kommun vill knyta hennes goda namn till den storslagna satsningen på ett nytt kulturhus. Och själva byggningen, så märkvärdig, den högsta i världen med stomme av gran. Just granskogen var ju Saras biotop; där kände hon sig som en del av det hela. Så bra det skulle bli, en sjudande plats, en mångfald av konst och teater, gnistrande och förargelseväckande, som Sara själv, enligt Sara Lidman-sällskapets vision. En kongruent samstämmighet mellan vision och konstruktion, mellan form och innehåll.

Vi är många som bär Sara Lidmans röst inom oss, som läst hennes texter och lyssnat på hennes tal. Den rösten bär. Vem annan än Sara hade fått snön att brinna, så att vi kan tänka det omöjliga och flytta våra gränser!

En bild kommer för mig när jag tar del av debatten om Sara Kulturhus. Där står hon. Som ett väsen med blåaste blick och silverhår, inne i det ofärdiga bygget, mitt i, med sin lyhördhet och sitt inkännande. Hon undrar hur granarna kunnat växa sig så höga? 80 meter! Tänka sig! Hur är det möjligt? Kan det vara genmodifiering? Limträbalkar förstås! Många plankor som limmats samman och bildar en hållbar konstruktion. En solidarisk handling, att som individ uppgå i något större och samhällsnyttigt! Hon får till det! Hon lyssnar, får kontakt med kärnvirkets minnen, lagrade längst in i cellulosan och ligninet; vindens sus i grantopparna och frösläpp från kottarna om vårvintern.

Som en sorgsen bordun ligger besvikelsen och tonar i byggnadsverket till skärande ackord och skavande missljud som uppstått mellan vision och verklighet, mellan växt och tillväxt, mellan konstens och kulturens kapital och penningens lockelse. I ur-sinne och med ur-kraft upphäver Sara sin stämma. Den genljuder mellan limträbalkarna så hela byggnadskroppen rister i ett gemensamt sorgekväde.

Saras budskap, hennes röst och kropp var ett och samma. Hon stod upp emot orättvisor; i Svappavaara, i Sydafrika, i Vietnam. Tog ställning för de förtryckta och de som saknade röst. Solidaritet var hennes ledord. Världen var hennes arena. Hon såg inget öst eller väst, inget vi eller dom. Hon såg det gemensamma i människor och i allt annat som lever.

2014 när Umeå var Europas kulturhuvudstad, genomförde jag projektet ”Convoy” med sexton vita barnvagnar med växande gräs, en hyllning till allt som lever. Gräset som vi måste värna lika ömsint som vi värnar ett litet barn. Vid invigningen på Valborgsmässoafton knöt vi an till Sara med en stilla stund vid Sara Lidman-tunneln. Vi stod helt stilla och lät uppdraget växa i oss, samlade kraft. Så hälsade vi Sara unisont med ordet LEV, hennes egen tillskrift i sina böcker. Så vandrade vi i en långsam och värdig procession genom stan. På torget läste jag ett manifest om allas ansvar för jordens framtid. 

Gunilla Samberg, ”Convoy”. Dokumentation av performance, Umeå 2014. ©Gunilla Samberg/Bildupphovsrätt 2021. Foto: Sara Lindqvist. 

Året 2003. Världen över samlades demonstranter för att uttrycka protest mot USA:s invasion i Irak. I Umeå samlades 2000 personer. Sara Lidman var huvudtalare. Jag hade förberett en konstnärlig aktion, en gruppmålning på Rådhustorget i Umeå med titel ”Guernica – Bagdad”. Tillkännagivandet av USA:s invasion hade ägt rum i FN-skrapan i New York av utrikesminister Colin Powell, framför Picassos verk ”Guernica” som då hade täckts över. Målningen hyllar offren för bombningarna i staden Guernica 1938 och gestaltar avsky för kriget. Sara håller ett tal som glöder och avslutar: ”I USA täcker man över fredsmålningen, här i Umeå avtäcker vi den”. Vi låter skynket falla. Sara eldar på vår vrede mot krigshandlingarna i ett gemensamt avgrundsvrål som ekar över torget mellan tegelväggarna på Domus och Åhléns. Det blev Sara Lidmans sista offentliga framträdande.

Just så fungerar det. Konst lever av konst. Vi alla behöver konsternas uttryck för att bättre orientera oss i en snabbt föränderlig värld. Den professionella konsten som får uttrycka sig fritt, som söker i det okända, banar väg. Vi blir modiga och starka när vi tar del av konst, litteratur och teater som är angelägen, modig och stark. Det var så här det skulle fungera i Sara Kulturhus; ett växthus med ett utbud där vi alla kunde hämta rikhaltig näring. Inte ett tillväxt-hus, som det nu blev, där penningens villkor övertrumfar konsternas språk och anspråk.

Text: Gunilla Samberg
Foto: Gunilla Samberg, Sara Lindqvist

Fakta om bygget av Kulturhuset Sara:
Skellefteå kommun bygger Sara Kulturhus som öppnar 8 september 2021.
Det drivs av det Kulturhusbolaget AB som ägs av Skellefteå kommun. De två konstinstitutionerna, Skellefteå Konsthall och Museum Anna Nordlander, högt rankade i konst-Sverige, får nu se sina verksamheter nedbantade till en tredjedel. Deras 24 utställningsmånader i varsina lokaler, blir nu åtta, alltså fyra var i en gemensam konsthall. Västerbottensteaterns lokalbehov har inte beaktats.
KRO Västerbotten har gått in med en skrivelse som protest.

Volym 2021-04-20

Länk till artikel

Presentation av skribent: Gunilla Samberg, Umeå, har en fil. kand. i naturvetenskapliga ämnen 1972 med påbörjad forskarutbildning i biokemi. Konstvetenskap, A, B samt estetik A, B och C-nivå, 2010 vid Umeå Universitet/Konsthögskolan i Umeå. Arbetar konceptuellt, ofta textbaserat, med utställningar, performance och offentlig gestaltning. Nu pågående uppdrag för Uppsala kommun, det nya stadshuset. Bok, Convoy och andra räddningar 2015 på eget förlag (ISBN 978-91-639-3042-3).
Se vidare på Gunilla Sambergs webbsida.