Västernorrlands museums nya konstsatsning

Novemberkväll, konstprojektet Konsthall323 är på besök i Sollefteå.

Publiken är bjuden att samlas på ICA Kvantums parkering en måndagskväll klockan fem. I novembermörkret under neonskenet står en ljusgrå bil, den mobila institutionen Konsthall323 som drivs av de två närvarande konstnärerna Frida Krohn och Ylva Trapp. På plats är även Apotekshusets utställningsansvarig, Anneli Nowén och Karolina Aastrup, Västernorrlands museums nya projektledare och curator för samtidskonst. Det bjuds på varm blåbärssoppa och havrekakor. På matbutikens ena vägg och på marken, projicerar Konsthall323 olika delar av konstnären Anton Linds filmserie ”Crypsis”.

Konsthall323, som grundades 2010, är baserad i Stockholm men dyker upp där den behövs runt om i Sverige och utomlands. ”Vi startade i en ljusblå Mazda 323, men 2013 byggde vi ut lokalerna och flyttade in i en Golf Variant. Vi är chefer, direktörer, curatorer, konstnärer. Vi är redaktörer, chaufförer, tekniker och grafiska designers. Vi är servicepersonal och vaktmästare. Vi är institutionen.” - Frida Krohn och Ylva Trapp, Konsthall323. 

Efter en halvtimme, börjar Konsthall323 förflytta sig runt parkeringen. Projiceringen sker först i en kundvagnskur, sedan mot en stationerad vit lastbil, en gråtonad ICA vägg som lämnats utan belysning, en vit skärm. Oväntade färgkombinationer, hypnotiserande strukturer skapas när Anton Linds målade mönster upprepas i syfte att personen som målar ska bli ett med måleriet. ”Crypsis är det som växter och djur använder för att inte bli upptäckta av andra djur. Att en insekt liknar gräset där den lever för att undvika att bli uppäten eller för att kunna äta upp andra. Sakta smälta in i asfalten eller i frysdisken. Vardag i november, smälta in och smälta bort”, lanserar Konsthall323.

En tunn blötsnö har börjat falla på parkeringen. Klockan närmar sig sex och kylan börjar kännas. Jag blir erbjuden att sätta mig i bilen och styra projektorn medan Ylva Trapp håller den vita skärmen utanför, filmen projiceras genom bilrutan, den blöta snön som exploderar på rutan, skapar ett mönster, ännu ett lager som bidrar till det urbana kamouflaget.

“Genom att flytta konstupplevelsen ut ur museet och in i människors vardagsliv hoppas vi att fler ska få upp ögonen för samtidskonsten. Inte som något främmande som tillhör en annan värld, utan som en kraft att hämta inspiration och glädje ur när som helst, var som helst. Konsthall323 är ett lysande exempel på hur konstnärer tänjer på våra idéer om vad som är möjligt”, kan man läsa i Karolina Aastrups pressrelease.

Konsthall323 är den första i en rad projekt i länet under 2022 och 2023. Ett ambitiöst och spännande konstprojekt, som lämnade mig som publik, både berörd och fascinerad, ställde frågor kring konsten i det offentliga rummet, och då ingen stannade just den kvällen, tydde på hur svårbegriplig samtidskonst är eller kan vara för många, hur ett motstånd kan uppstå hos en publik. Kanske det behövs fler oväntade aktiviteter, tillfällen, platser, för att projekt inom samtidskonsten ska uppmärksammas, mötas på ett öppet sätt, beröra vardagen?

”Crypsis”, del av filmserien, Anton Lind.

En vecka senare möter jag Karolina Aastrup på Teams. Hon har ganska nyligen intagit sin plats som projektledare och curator för samtidskonst på Västernorrlands museum. Hon är från Stockholm, bor delvis fortfarande där då hennes två barn går i skolan, men förklarar att hennes familj har rötter i Sundsvall, Örnsköldsvik, Östersund, att hennes mamma bor sedan tjugo år tillbaka söder om Sundsvall och att befinna sig norröver, känns hemtamt, åt rätt håll i landet.

Västernorrlands konstsatsning för 2022–2023

Uppdraget från Region Västernorrland till Västernorrlands museum går ut på att ”initiera och etablera en plattform för samtidskonst”, ett koncept som enligt Karolina Aastrup innebär att klura ut ett bra sätt att arbeta med samtidskonst, att aktivera hela regionen, genom egna projekt, men också genom att ta del av befintliga aktiviteter och samarbeten med lokala konstnärer; titta på vad som redan finns och hur museet skulle kunna komplettera detta.

Jag tänker att detta arbete och denna roll kanske redan uppfylls av regionens konsthallar, som året runt visar samtidskonst, stöttar lokala konstnärer och skapar ett aktivt kulturellt liv i länets kommuner. Karolina Aastrup menar att museet och de regionala konsthallarna ska hjälpas åt, att den ena inte står mot den andra, tvärtom. Genom samarbete kan de nå ut till mer folk, för det är det som är det viktigaste. Men inte enbart. Ett museum har dessutom större resurser, lokaler, personal, en samling, ett arv, ett ansvar. Ens roll är att stötta konstnärer, genom att genomföra projekt som de mindre aktörerna inte kan. Då möjligheterna är större, är också ansvaret det, målbilden. Karolina Aastrup vill sätta Västernorrland på samtidskonstens karta, konstupplevelsen ska vara kompetenshöjande och kvalitativ, både för konstnärerna och publiken. Ett uppdrag som enligt henne inte underlättas av en kulturell situation där ingen självklar ny generation utbildas, då länet saknar en egen konsthögskola.

Uppdraget är alltså en kalkylerad balansgång mellan att värna om det lokala och genom att bjuda in nationella och internationella konstnärer, skapa nya upplevelser och erbjuda relevanta teman för publiken. Och här har museet en stor roll att spela. Karolina Aastrup påminner om att uppgiften, i nuläget, inte är permanentat, men regionen har en ambition att bild- och formuppdraget till Västernorrlands museum, ska vara långsiktigt. Ta ett steg i taget, hitta ett koncept som fungerar och ett format som engagerar, innanför och utanför museets väggar, med publiken i fokus.

Olika projekt

Efter att Västernorrlands museum i samarbete med Apotekshuset Konst och Kultur bjudit in till filmvisning i november, öppnas i december på Sundsvalls museum, tillsammans med Centrum för fotografi (CFF), en portfoliovisning för yrkesverksamma fotografer med möjligheten att träffa Lejla Porovic (intendent, Sundsvalls museum) och Mia Bengtsson Plynning (nationell samordnare, CFF). Det är första gången som Centrum för fotografi kommer norröver, påpekar Karolina Aastrup, och tillägger att utöver denna tillfällighet, hur värdefullt det är för konstnärer och fotografer att kunna skapa ett nätverk, träffa potentiella arbetsgivare, ha tillgång till kompetensutvecklare, genom att bolla idéer, få feedback och professionell input.

I februari 2023 kommer publiken att kunna ta del av den finsksamiske konstnären Matti Aikios separatutställning på länsmuseet. Ett verk på kommission, baserad på museets egna samlingar. Detta projekt som fått stöd av Kulturfonden Sverige Finland, beskrivs av Karolina Aastrup, som den första riktiga satsningen. Hon förklarar att projektet är stort för att den tittar med nya ögon på institutionens funktion, ifrågasätter och aktiverar en samling, förenar museets kulturarv och samtidskonsten. Den bjuder in till andra perspektiv, öppnar en dialog, konfronterar museet som auktoritet för en nation, vid en viss period, för en viss människogrupp. Att skapa en ny agenda, att med samtidskonstens ögon titta på en flera hundra år gammal samling, diskvalificerar inte det som man betraktade som viktigt att samla på då. Syftet är att lyfta fram olika berättelser, beroende på vem som återger, att inte begränsa en samling till sin kulturhistoriska funktion, en vittnesbörd om sin tid.

Konstprojektet ”Gråt inte över spilld mjölk”, som ursprungligen skulle visas i Stockholm, följde i stället med Karolina Aastrup, då det hade hittat finansiering, och är nu planerad på Västernorrlands Museum, i slutet av april. I samarbete med Susanne Fagerlund, och med stöd av Kulturrådet, visas grupputställningen som sammanför sex nyexaminerade konstnärer (från HDK, KHK, Konstfack) och deras arbete kring mötet mellan människa, teknik och natur, somliga i samarbete med AI. Högaktuella frågor och problematik, som konspirationsteorier, artificiell natur, AI genererade naturbilder, monoplantage av skog, förgörande eller livsgivande skogsbränder, Soft resistance (SEART) samsas i en resolut samtidsinriktad utställning.

Under juni månad agerar Karolina Aastrup som co-curator till Helena Byström (verksamhetsledare, Konstfrämjandet Västernorrland) för en grupputställning i Örnsköldsvik. Projektet är inte en del av länets konstsatsning eller ett initiativ av museet, utan ett samarbete mellan henne och Kulturrådet, samt Konstfrämjandet Västernorrland. Sex inbjudna konstnärer kommer att skapa in situ-verk, inom ljud och performance, installationer och skulpturer, längs en 2,2 km lång slinga, med Varvsberget som första etapp. En nystartad och stadsnära vandringsled som ska förena olika intressen och folk, friluftsliv, som är en stor del av vardagen i Västernorrland och samtidskonst, konstnärer utan anknytning till länet och lokala konstaktörer, som på ett öppet och relevant sätt kommer att samarbeta och förra ut regionen i landet genom natur- och konstupplevelser.

Konsten har friheten och kapaciteten att lyfta fram frågor och beröra viktiga ämnen utan att döma, ge direktiv eller färdiga, konkreta svar. Syftet med de olika projekten är att försöka få en inblick i dagsaktuella frågor, att uppmuntra till funderingar och konfrontera oss med de svårigheter vi står inför, i ett brett perspektiv, på ett pedagogiskt sätt. Ingen kritik, men så ska museum arbeta, menar Karolina Aastrup, genom att utmana till tankar som inte tidigare varit möjliga.

Balansgången

Karolina Aastrup är medveten om att alla konstprojekt inte kan tilltala alla. Hon menar att det finns en risk i att vilja rikta sig till för många, att projektet inte blir tillräckligt intressant och spetsigt. Men på samma gång känns det viktigt för henne att alla känner att någonting finns för alla. Genom att till exempel fundera kring nya tekniker i utställningen ”Gråt inte över spilld mjölk”, hoppas Karolina Aastrup intressera unga vuxna. Hon undrar om ett projekt, genom att prata om andra saker, på ett annat sätt, kan attrahera och nå ut till en annan publik. Hon vill inte påstå att satsningen kommer att ge ett fullständigt svar, men kanske en ledtråd.

Det är svårt att förstå en konstscen. Karolina Aastrup har tittat på vad som har hänt de senaste åren på gallerier, konsthallar, museum i Västernorrland. En rapport var skriven innan hon kom och den har hon använt som underlag till det arbete hon gör nu. Hon vill samarbeta, ta intryck och lyssna till vad andra tycker, höra vad som behövs. Utan att låta sig helt styras. En balansgång. Hon har inte en heltäckande bild ännu men ser gärna att ett vitalt regionalt konstliv stärks, hon tänker arbeta med aktuella och relevanta teman och med konstnärer som inte setts tidigare, det är ett prioriterat område.

Publik i Västernorrland förtjänar större utställningar, säger Karolina Aastrup och påminner att hon vill sätta publiken i första rummet. Men att hitta fram till publiken är en svår väg, som kräver ekonomiska insatser, mycket arbete och tid, tillägger hon. Hon tror på ihärdighet och hoppas kunna fortsätta och förlänga Västernorrlands konstsatsning. Att bevara och permanenta den. Västernorrlands museums nya projektledare och curator för samtidskonst avslutar vårt möte genom att specificera att alla dessa projekt är finansierade, att de blir av. Och att mer finns kanske att komma…

Text och foto: Kerstin Paillard

Volym 2022-12-12

Länk till artikel

Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996-1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000-2005). Arbetar med måleri, objekt och installationer. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida.