Transkribering - Avsnitt 4: Så stärker Sollefteå primärvården

Lyssna på poddavsnitt Vården i förändring – Avsnitt 4: Så stärker Sollefteå primärvården

Roger:

Ja, hej och välkommen till Vården i förändring. Idag, och det är den 19 augusti idag, så har jag tagit mig till Sollefteå hälsocentral. Jag sitter här tillsammans med Joel Hellgren som är enhetschef och Sophie Eklund som är chefsstöd. Trevligt att träffas hörni!

Joel:

Trevligt att ha er här. Välkommen!

Roger:

Tack! Idag tänker jag att vi ska prata en hel del kring tillgänglighet och kopplingen mot Sollefteå. Naturligtvis går det ju inte att inte prata om det som finns i oro i form av strukturförändring och så vidare. Det behöver vi ta på största allvar. Vi har ju också stora utmaningar som ju ligger till del i de här strukturförändringarna. Vi blir fler äldre, precis som vi pratade om Joel, tillsammans med hälso- och sjukvårdsministern som vi träffade tidigare idag.

Vi blir fler äldre, vi har en vikande befolkning i länet, vi blir färre som faktiskt kan bidra i välfärdstjänsterna. Och den här utmaningen är ju stor. Hur upplever ni det? Delar ni min bild av att det finns en stor oro där ute i befolkningen?

Joel:

Ja, men det skulle jag nog säga att vi kan uppleva. Jag minns inte exakt när det var, men det var ett par år sedan och det kom information om strukturförändring och då såg vi ganska omedelbart ett ökat söktryck. Många patienter tänkte att det kanske är sista chansen nu, jag måste få träffa primärvården och få en remiss till sjukhuset och så där.

Sen som Sollefteåbo så märker man ju av ute i befolkningen också att det finns en oro kring förändringen.

Roger:

Jag förstår det. Vad är det folk säger?

Joel:

Närhet till akut, avancerad sjukvård, stroke, när det blir allvarliga händelser, att det skulle kännas långt. Mycket det, oro över att åka, resväg.

Roger:

Känner ni att ni kan bemöta den här oron?

Joel:

Till viss del i alla fall. Försök att vara transparent och information som är i ledet tycker jag är bra. Det kommer mycket information när det kommer någonting nytt.

Men det är nog mycket rädsla ändå. För det blir kanske snack på byn ”och hur det blir, och så läggs akuten i och då finns det ingen hjälp att få… ”

Sophie:

Det är mycket det, det är många som är oroliga att akuten ska läggas ner helt, att det inte ska finnas någon hjälp att få över huvud taget.

Joel:

Lite så.

Roger:

Hur påverkar det här er, och inte bara er två utan er verksamhet, Att möta det här hela tiden nu. Oro och rädsla för vad som ska finnas kvar och hur blir det sen? Vad gör det med er i verksamheten?

Joel:

Just den här oron och åka, att det finns kanske en oro hos vårdpersonalen att det finns patienter som avstår vård på grund av avstånd, där vi känner en form av etiskt ansvar gentemot patienten att ändå försöka trygga och hjälpa, fortsätt hos oss så långt det är möjligt. Det finns nog en farhåga kring det, att folk kommer välja att inte ta emot sin vård då det blir för långt att åka. En farhåga kring det i alla fall.

Roger:

Ja, vad tänker du Sophie?

Sophie:

Nej, men jag tänker lite samma. Det är väl det som man har hört. Annars så tror jag att det har gått en tid nu och de flesta har börjat bli lite mer att, vi väntar och ser.

Roger:

Jag förstår det. Och nu tog vi beslutet här precis innan sommaren om en fördjupad utredning och att titta vidare på kompetensmixen inne på akutmottagningen och att också styra den medicinska selekteringen, som vi kallar det, styrningen av patientflöden, så att de kan bli lite annorlunda, och behålla fler patienter på sjukhuset. Det, det tror jag är rätt väg att gå. Jag uppfattar också att det har tagits emot ganska väl i alla fall av de jag har pratat med. Men det här bygger också på att primärvården finns där. Vi pratade lite tillgänglighet tidigare idag. Ni har ju ändå ganska god tillgänglighet Joel.

Joel:

Ja, vi har väl jobbat till oss en rätt bra tillgänglighet. Dag noll och dag tre som vi kallar det då, utifrån vårt uppdrag, att folk som ringer oss får svar i högre grad än förut, och vi kan erbjuda tider i högre utsträckning än förut för de som behöver få en bedömning. Så den tillgängligheten har ändå blivit betydligt bättre på sista åren.

Roger:

Imponerande, för ni har ju fortfarande kompetensförsörjningsproblem.

Men vad är det som gjort att ni har lyckats ändå?

Joel:

Ja, jag tänker så här. Vi har ju gjort ganska mycket. Vi har provat oss fram lite grann genom åren.

Det är flera faktorer som spelar in i tillgänglighetsarbetet tänker jag. Det är inte bara en enskild faktor som en bedömningsmottagning eller så, utan det är flera delar. Men bedömningsmottagningen som vi startade upp för lite drygt ett och ett halvt, två år sedan, den har gjort jättebra effekt, i möjlighet att kunna få in ett patientflöde för de här lite enklare, snabbare ärendena.

Det blir mindre omringning i telefon som kostar mycket resurstid, utan vi kan erbjuda en tid på ett bättre sätt. Sen är det schemaplanering, statistikuppföljning liksom, den biten, och faktiskt räkna hur många samtal in ha vi i snitt på en måndag. Hur mycket TeleQ-resurser behöver vi ha? Vi försöker vara stringent i schemaplaneringen för det, och det ger resultat också.

Sen var det mycket förarbete. Vi har varit runt och omvärldsbevakat lite grann, tittat runt i andra regioner, försökt och tagit lärdomar. Hur ser det ut på olika ställen? Vi har valt att kalla det bedömningsmottagning, men det är liknande närakut eller lättakut eller… Kärt barn har många namn, men vi har valt att kalla det för bedömningsmottagning. Vi har plockat lite grand russinen ur kakan av det man har sett på olika ställen.

Sophie:

Anpassa det till att skulle passa oss.

Joel:

Ja och anpassa sig efter våra lokala förutsättningar och vad vi har bedömt har varit våra behov, så har vi testa oss fram, gjort riskanalyser, täta uppföljningar och utvärderingar. Jobbat med involvering av personal och delaktighet. Vi har de här avstämningarna och ta in deras också, reflektioner och synpunkter och försök att skruva i det här löpande.

Roger:

Bra jobbat skulle jag säga. Jag antar att den här väldigt goda idén måste ha kommit från högsta ledningen.

Joel:

Ja, men vi har väl provat, det är klart att det har funnits idéer från ledningen också, att det skulle vara bra med en bedömningsmottagning, men jag tror också att våra medarbetare har sett att det finns ett behov att hitta ett annat flöde för det här patientklientelet, vi behöver kunna få en patient. Vi behöver hitta nya arbetssätt för det.

Roger:

Ni förstod att jag var ironisk. Kul att höra och det tycker jag är jätteviktigt. Jag har pratat om det tidigare, att om vi ska få till den här typen av utveckling så behöver det initiativen och utvecklingsdrivet komma från våra medarbetare. Jag tror inte på att vi i högsta ledningen sitter och kläcker bra idéer och berättar nu ska ni göra så här, utan vi måste skapa en kultur i organisationen där det här får tillstånd att växa och drivas. Jag pratar mycket om att det är okej att göra fel. Vi ska komma tillbaka till det, men det här är ett lysande exempel. Så att ni har tydligen redan den kulturen i ert verksamhetsområde, eller om det är område väster, vilket jag gör mig jätteglad.

Joel:

Ja, men jag skulle nog ändå säga att vi är ganska modiga och vågar testa nya saker. Klart att det blir dikeskörningar ibland och då får man backa ur och ta omtag. Men sen, som du säger med idéer från ledningen, ibland kan det vara att det finns, det här skulle vi behövt få ett resultat på. Sen är medarbetarna och vi operativa chefer närmast golvet med och jobbar fram huret tillsammans med medarbetarna.

Något jag också tänker kring huret, det är så olika, det finns nog ingen liksom superlösning som passar alla, utan det behöver finnas de här lokala anpassningarna och alla ställen är unikt. Det finns lite olika förutsättningar, erfarenheter, kulturer så det behöver ändå byggas lokalt och då behöver medarbetarna vara med på tåget. Annars funkar det inte. Så när vi ska köra igång det här så sa vi att, vi får ändå skynda ganska långsamt. Det går inte att forcera igenom på något sätt, utan här måste medarbetarna få vara med och gnugga idéer och förslag på hur vi ska göra.

Sophie:

Vi har ju provat det här förut med lite snabbare införande och då har vi kört i diket, så den här gången fick det gå...

Joel:

Det var det lite mer fort och fel tidigare.

Sophie:

Nu har vi ändå haft tålamod och gjort det långsamt för att det ska vara välgrundat.

Roger:

Bra jobbat! Verkligen. Jag tror, precis som du är inne på Joel, att när det kan mötas liksom, initiativen till förändring från medarbetare, från chefsnivåer, oavsett vilken chefsnivå, när de där möts och samverkar mot samma mål och vi kan stödja varandra och vi som chefer är förutsättningsskapande och inte tvärtom bromsar. Det är då det kommer hända saker och så behöver det få köra i diket ibland. För alla idéer är, det kan ju låta jättebra på pappret, men när vi väl provar dem så visar det sig att det var inte så himla bra. Jag sa ju lite kort där, om man ska ge ett exempel, den här bassängfrågan som har varit i media de sista dagarna, där det togs ett beslut om att man skulle stänga en bassäng och så vart det inte riktigt politiskt gångbart. Och nu fick vi chansen att visa att vi faktiskt menar allvar med, men det är okej att ta beslut. Och när det visar sig att nej, det var inte helt rätt, då kan vi backa det, ta om. Och det är inget farligt, det är okej. Det blir så himla, vi blir så rädd att ta beslut om vi måste vara helt säker på att vi har hundra rätt hela tiden. Jag tror att vi allihop kan sänka axlarna lite grann om vi känner att det är okej att ta beslut och faktiskt ändra dem, om det visar sig att det blev inget bra.

Joel:

Jag tänker när man inför ett nytt arbetssätt så är det ju svårt att veta liksom hur ska vi göra? Hur ska vi dimensionera? Hur kommer flödet se ut? Hur många resurser behöver det vara? Hur behöver vi ha lokaler? Det är så många saker så man måste också våga skruva med tiden.

Jag tänker med förändrade arbetssätt, så förändras ju saker hela tiden i vår omgivning och vi behöver också förändras. Skulle man hitta det perfekta arbetssättet som funkar super super just nu så funkar det förmodligen inte om tre år. Vi måste ändå hela tiden förändras. Sen får man, det har vi resonera om också, det har ju varit, det är åtminstone min upplevelse sista åren, om man tänker fem sex år tillbaka har det hänt ganska mycket. Det har varit en pandemi och det har varit mycket nya riktlinjer och nya arbetssätt och så där, så att det kostar lite energi också att förändras. Så vi sa det, att vi försöker att skynda långsamt och med någon form av lugn i att ta det lite varligt och sen att justera med tiden så där. Det tror vi också har varit en framgångsfaktor att inte forcera.

Roger:

Det tror jag också. Och jag tror att framgångsfaktorn är när vi kan växla tempo. Ibland behöver det gå fort och ibland behöver det få ta sin tid. Och att vi ska kunna göra både och. Ja, det tror jag är viktigt.

Som jag sa, ni har lyckats med tillgänglighet. Ni har svårt med kompetensförsörjning precis som vi har i många delar. Ni har beskrivit ungefär hur ni har lyckats med det. Men om ni tittar framåt nu då? Kompetensförsörjningsmässigt, hur ska vi lyckas locka nya medarbetare? Ett, vi ska få medarbetarna att stanna, det är viktigt, så jag menar inte att bara snabba förbi det, men hur lyckas vi locka nya? Nu är ju Sollefteå Norrlands inland, som vi pratade om tidigare idag, det är glesbygd, och det sätter sina utmaningar och sen såklart när man är under förändringsarbete. Vi vet inte riktigt hur det ska bli då det är ännu svårare. Men hur ska vi lyckas?

Joel:

Det är väl knäckfrågan och vi har resonerat en del. Det är utmaningar att rekrytera, läkare framför allt, men det kan ju också vara andra legitimerade yrkesgrupper som är svårrekryterade Norrlands inland. Jag tror att vi behöver, det är en kombination av många saker som behöver komma till för att locka personal att vilja jobba i Norrlands inland: Att finns en arbetsplats som är attraktiv med bra arbetsmiljö, bra arbetsvillkor, att det finns en kreativ miljö där man kan få utvecklas, konkurrenskraftiga löner givetvis. Så flera faktorer, men också kanske nischa på något sätt, att det finns, om det finns något specialintresse, att man får utvecklas inom det. Det skulle kunna vara någonting också, att det finns utrymme för det.

Men ja, det är klart det är utmaningar.

Sophie:

Ja, sen behöver vi kanske utbilda mer, mer St-läkare liksom bygga nerifrån från grunden, det skulle behövas. Men det ser vi också svårigheter med.

Joel:

Lite farhågor såklart eller mycket farhågor gällande det med AT, ST-rekrytering.

Roger:

Den blir helt avgörande. Ja, den är ju jätteviktig för framtidsrekrytering på läkarsidan.

Joel:

Sen försöker vi, vi har genom åren kompetensutbildat sköterskor som fått utbilda sig till distriktssköterskor till exempel. Det har varit bra.

Roger:

Vi pratar om kompetensförsörjning och vad tänker ni är det viktigaste för att kunna locka nya medarbetare till Sollefteå området?

Joel:

En bra arbetsmiljö är ju A och O med bra arbetsvillkor.

Kreativ arbetsplats där vi kan utvecklas, kompetensutveckling, gå utbildning, få en trygg och bra AT ST för läkarsidan, superviktigt, med bra handledningsförutsättningar så att det blir attraktivt.

Och även för andra professioner, särskilt legitimerade yrkesgrupper, att få kompetensutvecklas. Där har vi gjort lite insatser inom åren med sköterskor som har fått utbilda sig till distriktssköterskor till exempel, för vi har haft distriktssköterskebrist. Så det har ju varit bra.

Men det vi kan göra lokalt hos oss är att försöka jobba med bra arbetsmiljö där man trivs på jobbet, där man får chans att utvecklas och komma till tals, där man kan få vara med och utveckla både sig själv och verksamheten och skapa attraktivitet därigenom.  Det finns nog inga enkla, snabba lösningar, utan det är ett stort jobb med att lyckas med rekrytering.

Roger:

Verkligen. Vad tänker du, Sophie?

Sophie:

Nej, men vi ser väl vissa farhågor med just utbildning av läkare AT-läkare, ST-läkare i framtiden här. Just i och med att det blir färre placeringar i Sollefteå för dem.

Roger:

Du tänker på BT istället för AT?

Sophie:

Ja eller ST, när de ska randa.

Roger:

Du tänker att det blir färre möjligheter, nu förstår jag menar. Ja precis. Det har du rätt i.

Sophie:

Det blir inte så attraktivt att komma till Sollefteå och göra sin placering när man inte får göra hela placeringen på orten.

Roger:

Nej, det är klart, det kommer ju vara en försvårande faktor. Det behöver vi också fundera på hur vi ska möta. Och precis som du var inne på Joel, det blir också i förändringar, så behöver vi också hela tiden vara beredda att skruva. När vi ser att nu blev det det här och den effekten, då behöver vi skruva på det. Och det här skulle vi kunna prata om hur länge som helst. Hur lyckas vi med kompetensförsörjning? Och det sa vi faktiskt inte till ministern idag, men vi har ju lyckats med kompetensförsörjning. Och nu pratar jag länet som helhet. Sjuksköterskorna är vi ju hundra fler på ett och ett halvt år än vad vi var tidigare. Det är jättebra. Fantastiskt. Men det betyder inte att vi är i hamn eller att vi lyckats överallt. Det finns mycket kvar att göra. Men vi måste också ibland klappa oss på axeln och kolla. Vi har faktiskt lyckats också med.

Joel:

Ja, absolut.

Roger:

100 nya sköterskor i verksamheten är ju fantastiskt. En annan grej jag tänkte jag skulle bara få höra er bild av, ni kanske har lyssnat på förra avsnittet när vi var och träffade medarbetare på akutmottagningen, och där kunde man ju ana lite grann emellan raderna eller vad som sades, att de tyckte att primärvården kanske skulle göra sitt jobb lite mer. Då skulle trycket på akuten minska. Jag vet inte om ni tolkade det på samma sätt, eller vad tänker ni? Det är chans att ge tillbaka.

Joel:

Ja, jag tror inte att det är våra tillkortakommanden här som påverkar akuten i Sundsvall särskilt mycket. Men akuten här i Sollefteå givetvis. Den här dialogen och diskussionen finns absolut och har funnits genom åren och det blir ju en direkt effekt att om inte primärvården klarar av sina tillgänglighetskrav och inte kan trygga våra medborgare, då går de på akuten, vilket egentligen är fel vårdnivå till mångt och mycket. Så vi vill lyckas ta hand om våra patienter i högre grad. Det ser vi effekter på idag är min bild. Utifrån det arbete ni har gjort med utifrån det tillgänglighetslyft vi har gjort hos oss, att fler patienter kommer till oss och färre patienter som är primärvårdspatienter går på akuten. Sen har vi också etablerat, vi har jättebra dialoger mellan akutmottagningen på Sollefteå sjukhus och Sollefteå hälsocentral, där vi har återkommande möten och pratar om de här sakerna. Men vi har också etablerat samarbete så vi har kontaktvägar mellan varandra så att vi smidigare kan slussa patienter och så. Och det har varit framgångsrikt. Så vi känner absolut igen dialogen. Och primärvården, vi liksom alla andra primärvårdsenheter i regionen, tror jag gör sitt allra, allra yttersta och många gånger går det bra, ibland kanske det går tyngre och det påverkar andra enheter. Så dialogen känns igen. Jag har ingen comeback till akuten. Om de hade gjort sitt så hade vi haft guld och gröna skogar på hälsocentralen, nä. Nej, men förståelse för varandras verksamheter och utmaningar också. Går det tungt, det är höga söktryck? Det är kanske inte alltid det går att ställa om från ena dagen till den andra, liksom det kan vara vakanser eller sjukdomar eller så som påverkar. Jag tror att det är viktigt att man har en förståelse för varandras utmaningar och försöka att respektera dem. Och primärvården ska absolut göra sitt yttersta för att ta hand om sitt uppdrag.

Roger:

Det är helt säker på att ni gör så gott ni kan med de förutsättningar ni har. Och jag tycker det du beskriver eller det ni beskriver, är ett fantastiskt exempel på att det går att tänka annorlunda. Nya sätt att möta patienten, att ta hand om patienterna, möta deras behov kan göra att med samma resurser så får vi ett annat resultat. Och det tror jag är nyckeln till att lyckas med många delar i hälso- och sjukvården.

Joel:

Som jag var inne på från början också, tillgänglighetsarbete, så handlar det inte bara om en superbra schemaplanering och bedömningsmottagning, det är andra flöden också. Vi hanterar jättemycket mottagningsbesök och patientärenden i primärvården varje dag. Allt från remisser och återbesökslistor till övriga ärenden som inte matchar in i en bedömningsmottagning som också ska hanteras, kroniker och så vidare.

Sophie:

Vi har ju också digitala besök.

Joel:

Ja, exakt så det är flera delar som leder fram till en bättre tillgänglighet.

Roger:

Ja, det är det verkligen.

Nu har vi pratat mycket om vad ni gör, men allt ansvar ligger inte hos er.

Jag sitter ju också på en del ansvar naturligtvis, och för mig är det ju ganska lätt att sitta här och tycka och tänka massa om förändring och utveckling. Jag ser mitt jobb och många av cheferna i de olika chefsnivåernas roll som förutsättningsskapande för framför allt er där medarbetare, första linjens chefer, det är där det händer, i mötet med patienten. Det är där det händer. Vi andra är bara en förutsättning för att ni ska kunna göra så gott jobb som möjligt. Så då är min fråga har jag eller vi gett er tillräckligt bra förutsättningar?

Joel:

Ja, alltså jag skulle ändå säga det verkar ju satsas på primärvården och vi känner av… Det har ju varit en särskild satsning mot primärvården i väster. Den har ju varit jätteviktig för oss. Absolut. Det har varit en framgångsfaktor också. Sen tror jag att det är viktigt med tålamod i förändring även från högsta ledning. Omställningar görs inte från ett år till det andra, utan vi behöver känna tryggheten i långsiktigheten att det finns ett tålamod även i översta ledningen. Det tycker jag ändå att vi gör till stor del.

Sophie:

Ja, jag måste säga att jag tycker vi har fått väldigt mycket bättre förutsättningar sista åren.

Joel:

Ja, absolut.

Roger:

Skönt att höra. Men om det var någonting ni fick önska att om ni tänkte så här, om Roger bara förstod det här om Sollefteå, då. Så vad tänker ni att jag behöver fatta bättre?

Joel:

Kan vi ändå gå tillbaka till det med tillgängligheten? En anledning till varför vi har en rätt skaplig tillgänglighet vad gäller dag tre. Det är för att vi prioriterar tillgängligheten väldigt högt. Tillgänglighetsarbete är inte bara primärvårdens uppdrag. Vi har ju också våra kroniker, årskontroller, astma, kol, demens, hypertoni, diabetes och så vidare. Så där har vi inte nått så långt som jag skulle önska för att vi har prioriterat så pass hårt på tillgänglighet.

Vår dröm är att vi ska kunna bedriva en väldigt tillgänglig och bra vård, men också kunna erbjuda kontinuitet till våra patienter och kunna erbjuda även våra kroniker trygg och säker vård med bra kontinuitet. Så där har vi absolut en bit kvar. Men tålamod i det här omställningsarbetet tänker jag att vi har förhoppningar på er i översta ledning.

Roger:

Fatta vad du menar! Och jag kan bekräfta att jag förstår bilden genom att säga när. Nu tänker jag inte kanske specifikt på Västernorrland, men man pratar med stora organisationer så tar man ett beslut och så ska det kommuniceras och så ska det komma till den som faktiskt ska göra jobbet, medarbetaren. Då har den passerat en massa chefsnivåer och kanske också skruvats lite på.

Och så sitter man där och väntar. Varför ser vi inga resultat för? Då får vi ta ett annat beslut. Och då kan det ju kanske inte ens ha kommit hela vägen till medarbetaren, som ska göra det.

Joel:

Exakt. Och det tror jag kan vara en ganska vanlig uppfattning hos medarbetarna. Det kan svänga lite. Vi har knappt hunnit börja och nu vart det något nytt? Så tålamod i processerna. Nu har vi det här inriktningsbeslutet, men då får vi bena på med det för det tar lite tid att komma framåt.

Och jag tänker också på det här med medarbetarna, det vill jag också passa på faktiskt i det här sammanhanget att lyfta dem. Det är till syvende och sist de som gör jobbet.  Det är där det händer. Det är där det ska ställas om. Det är de som har alla de här tusentals telefonsamtalen med patienterna och tar hand om alla mottagningsbesök och ska rätta sig efter alla nya direktiv och ställa, lära sig nya saker och så. Så där har vi en tålmodig och engagerad personalgrupp som gör ett fantastiskt jobb varje dag.

Och de ska vi vara rädda om också för att kunna ha det här tålamodet så att drivet hos dem fortsätter finnas.

Roger:

 Jag håller med helt och du har det. Jag tycker du och ni sätter huvudet på spiken. Det vill säga jag behöver se till att ni får rätt förutsättningar i form av tålamod. Och jag ska göra vad jag kan för att se till att vår kultur blir så transparent och öppen och där ni känner att jag vågar ta beslut, jag har hört att det är okej att ta beslut och att det inte blir rätt jämt. Och sen att vi har tålamod att faktiskt få se resultaten istället för att bara byta och komma med nästa idé. Och sen tror jag att det är viktigt, och det blir ju också er roll, att medarbetarna känner att jag får komma med idéerna, det förväntas till och med att vi att jag som medarbetare kommer med lite nya idéer och ser att om vi ändrar på det här då blir det där bättre. Bra, gör det bara, så tror jag vi kommer att komma ganska långt.

Joel:

Det tror jag också.

Roger:

Skönt. Tiden går fort så vi ska. Vi ska ta runda av. Vi började lite grann i att det var förändringar som stundar. Vi pratade tillgänglighet och oro. Vi pratade om vad ni får möta i form av oro. Men om vi ändå tittar framåt. Vi vet ju att det kommer att bli förändringar. Vi försöker göra dem så bra det någonsin går. Men om ni tittar framåt, finns det någonting som ändå gör er lite hoppfulla?

Sophie:

Vi upplever att man satsar primärvård nu, och för oss är det hoppfullt att vi ska kunna ta större ansvar för våra patienter.

Joel:

Ja, men instämmer i det också. Absolut. Den här omställningen, primärvården behöver stärkas-idén, den, nu är man så klart partisk om man jobbar inom primärvården själv, men jag tror att det är en klok väg att gå, men sen behöver vi våra grannar också. Både kommunen och vi behöver sjukhuset eller sjukhusen, specialistvård och slutenvård. Absolut.

Men vi känner ändå av att det pratas mer primärvård än vad det har gjorts tidigare år. Vi känner av att det ändå satsas lite på primärvård och det känns hoppfullt.

Roger:

Skönt att höra. Jag tar med mig en sak som du sa Joel också. Du pratar lite grann om det här med kontaktvägar. Att du har kontaktvägar till akutmottagning eller till sjukhuset och kanske, förmodligen också till kommunen.

Och det där tror jag är superviktigt. Att man har de där relationerna till de andra. De som ska göra just det där du sa nu, kommunen till sjukhuset och det är enkelt att lyfta luren och ringa och lösa ett problem. Det där tror jag är superviktigt.

Joel:

Det tror jag är en styrka för vårt närsjukvårdsområde. Vi har våra tre närsjukvårdsområden. Jag föreställer mig att väster är minst i sammanhanget och det kan ha nackdelar givetvis, men det kan också ha vissa fördelar med litenheten. Vi har nära samarbete mellan hälsocentralerna. Nära samarbeten med sjukhuset skulle jag säga. Med kommunerna som är i vårt område, så att det blir lite mindre, man känner varandra, det blir inte lika stora trösklar, man vet vilka vi är och så där, så att det finns samarbetsvinster i det. Där har vi nog kommit en bit. Men såklart kan det bli ännu bättre, men det tror jag ändå är en styrka.

Roger:

Ja, jag håller med dig och det är klart att det blir något lättare kanske när det är något färre personer eller mindre organisation. Jag tänker att det går lika bra att göra i de olika delarna. Det blir lite mer bara att skapa de där relationerna. Bygga kontaktvägar. Men de är helt, helt centrala för att vi ska lyckas.

Och det tar jag med mig nu. Jag tycker ni utstrålar en viss trygghet kring hur ni har lyckats i Sollefteåområdet med primärvården, även om, det betyder inte att det inte finns utmaningar, det är inte det jag säger. Men jag tar med mig den trygghet ni utstrålar och ni är väldigt tydliga med att det handlar om att människorna ska få vård i rätt tid, på rätt plats och av rätt kompetens.

För att lyckas med det här så behöver vi fortsätta utveckla primärvården. Vi behöver se till att ni har rätt resurser och rätt uppdrag kopplat till det. Och så behöver vi hitta nya sätt att möta patienternas behov. Det kanske är den stora förändringen egentligen. Hur ska vi göra annorlunda? Ni är ju ett lysande exempel på det.

Så, stort tack Joel och Sophie för det här samtalet.

Det är för mig viktigt och jag tror, hoppas, att det är också för de som lyssnar kan vara värdeskapande att höra hur ni har resonerat och hur vi resonerar tillsammans.

Vi kommer att leta upp fler verksamheter att prata med. För mig är det viktigt att få höra hur det funkar hos er, och ni får chansen att ge den syn. Nu har ni varit väldigt snälla och det var de på akuten sist också. Jag tänker att ni får ju chansen att ge på mig lite grann också. Nu får du ordna det här annars.

Joel:

Ja. Det jag skulle säga ändå är vår största, största utmaning och det jag tror vi alla önskar är att vi kan erbjuda våra patienter kontinuitet. Och det är det som är vår största utmaning just nu. Så någonstans där göra ett jobb tillsammans i regionen och övriga närsjukvårdsområdet och fundera tillsammans med kompetensförsörjning över tid för att kompetensförsörja även vårt område med bland annat läkare men även andra yrkesprofession. Det tror jag kan vara en viktig framtidssak att fundera på. Men annars tror jag vi har det, vi gillar vårt jobb. Det finns ju utmaningar men det skitroligt att jobba i primärvård. Jätteroligt att jobba med de medarbetare vi har, den ledningsgrupp vi har, det samarbete vi har med våra vårdgrannar. Primärvård är roligt.

Roger:

Vi tar det som avslutningsord. Tack Joel, tack Sophie och tack till er som lyssnar. Vi hörs ganska snart i nästa avsnitt.

Joel:

Tack så mycket!

Sophie:

Tack!