Mer om Åke Smedberg

Poet, dramatiker, romanförfattare, deckarförfattare, novellist. Ja, framför allt novellist. Kortprosan är hans bästa gren. Det påstår i alla fall Anders Sundelin i Konsten att berätta en historia: ”Jag vet ingen som för tillfället skriver bättre noveller i det här landet.” Smedbergs litterära förebilder är Hemingways, Faulkners och Fords hårdkokta prosa. ”Less is more”. Några av novellerna är översatta och ingår i engelska och franska antologier.

Denne mångsidige författare ville egentligen bli journalist; och det blev han också. Han har bland annat frilansat i Expressen.

Att försörja sig på skrivande är bara några få förunnat. Åke Smedberg har för brödfödans skull tillfälligt och mera varaktigt prövat på många yrken, till exempel brevbärare, städare, industrijobbare och så det yrke där han stannat kvar längst: vården. Sedan han började skriva deckare behöver han inte längre inkomsterna från något bredvidarbete.
”Smedberg vann läsarna – men tappade kritikerna” blev Göteborgs-Postens kortfattade analys av Smedbergs litterära kursändring då han kom ut med sin första deckare Försvinnanden (2001) – som utöver ett förmånligt utlandskontrakt åt författaren också belönades med Svenska deckarakademiens debutantpris. Smedberg har hittills skrivit tre kriminalromaner med John Nielsen som utredande journalist i huvudrollen.
De är översatta till bland annat tyska, franska, holländska och italienska.

Men genrerna möts i varandra. Smedbergs senaste roman Jag är inte den du ser (2008) är en bladvändare så god som en deckare. Fem mer eller mindre psykiskt instabila personer lever i ett litet samhälle någonstans i ”Ljungandalen”. Dessa borderline-människor är insnärjda i lögner, arbetslöshet och alkoholmissbruk på gränsen till undergång.

Smedbergs språk är lysande, laddat med innebörd. Romanens öppna slut i ett symboliskt gryningsljus antyder att där ändå kan finnas hopp för några av romanens människor trots textens för övrigt mörka scenografi.

Det är ofta höst i Åke Smedbergs texter har någon påpekat:
Slutet av oktober, men ännu ingen riktig kyla. Däremot regn, det hade strilat på i ett och ett halvt dygn, nästan utan avbrott, timme efter timme. Nu tycktes molntäcket på väg att brytas upp. En blek, halväten måne slymtade bakom molnsjoken. Frånvarande stirrade han upp mot den matta skivan. Vad gjorde han härute egentligen? Vad tittade han efter? Han vred på huvudet, såg neråt Ede, mot ljusbågen från själva samhället och från påfarterna till E14. Billjud därnerifrån, men jämna mellanrum. Han hade börjat huttra i den tilltagande vinden. Riktade blicken ner mot bäcksänkan igen, kunde trots mörkret inte undgå att notera hur slyskogen åter började ta kommandot därnere. För några år sedan hade Lasse Strömberg och han gemensamt gallrat ut längs bäcken och det verkade snart vara dags att göra något liknande igen, tänkte han. Han stod kvar en stund, stirrade utan entusiasm ned mot buskarnas konturer: en småväxt armé som oförtrutet kom marscherande upp mot tomtgränsen, obekymrad över tidigare nederlag.
(Ur "Jag är inte den du ser", 2008)

De flesta berättelserna i Smedbergs debutnovellsamling ”Mongoliets hästar” (1985) utspelas i Västernorrland. I novellen ”Slaktarn” har författaren hämtat miljön från Sundsvall.

För novellsamlingen Hässja nominerades Smedberg till Augustpriset år 2000. Det är en självbiografisk ”undersökning” i jagform från författarens uppväxtmiljö utanför Sundsvall. I korta kapitel väver han samman dokumentation, minnen och fiktion.