Citat från Birger Norman

Ätte acksjon
Räfs å ta ihop
Å ställ spånkorgen
däri baklucka!
Vri om i nöckelhåle
Å kast'n åt fanders
Tidningsbla för fönstre.
Kråka sett på skorsten.

Dra för troen däri le
Och hä jänn grinna!
Ä kula rö så fär vi!
Åt Stockholm.

Men faen vare va vackert på sommarmårna!
(Ur "Styvmorsviolen och Utanikring")

Det svenska vemodet skrider långbent och lutande över myren.
Livet är icke att hjälpa.
Det svenska tungsinnet står gömt i skogen.
Mulen sörjer sen tusen år.
(Ur dikten ”Älgstråk”, Såsom ett minne, 1965)

I hyvleriet gjordes den pärlspont, som stod på ända i alla arbetarbostäder. Pärlsponten var en bräda med skåra åt ena kanten, åt den andra en nedhyvlad tappformad list som passade till skåran i en annan bräda. Invid denna list, som blygsam prydnad, löpte en smal, rundad upphöjning.
Snickare slog snabbt samman väggar av pärlsponten, och den fanns i alla kök. Ärtgrönt bestruken löpte den från golv till tak med den smala, rundade upphöjningen som mellanslag.

I detta platta, enformiga pelargalleri vandrade vägglusen och kackerlackan ut och in. I köksvärmen krympte pärlsponten, och i springorna bedrev sågverksarbetarnas hustrur en daglig jakt: såptvättade och petade med gamla bordsknivar, penslade med bomolja och sprutade med stora grå bollsprutor in det berömda pulvret ”Tackochlov ”. När situationen blev olidlig, föranstaltade bolaget om utrymning och rökning. Det hjälpte inte det heller.
(Ur ”Pärlspont”, Ön, 1963)

Jag sitter
Och tänker på det där, medan tåget från Sollefteå glider ner genom Multrå. Förstår, och förstår inte. Jag ser på den högt belägna synranden. Bergen och granskogen. Den sneda kvällssolen ligger på, och det är vackert. Men också tungt. Och riktigt vad detta sitter i, vet jag inte. Jag tror att det alltid varit så. En kluvenhet inför den här naturen. Glädje, ett hisnande svep. Men också vemod, en blånad som inte släpper även i högsommarsol.
Sen är jag ju på väg ner i Industri-Ådalen. Här finns något som år efter år tär på nerver, livsmod, tillit. Industrier läggs ner. Folk flyttar bort. Även senaste årsskiftet blev befolkningssiffran i Kramfors stad ett förlustkonto. Man vet inte från dag till dag.

Tåget stannar
I Nyland. Jag ser över mot sågverket på Marieberg. Veckan före midsommar blev sista veckan. SCA slår igen. Sågramarna står stilla. Bommen är tom och urblåst. I högsommargrönskan ser jag den nakna, vita flaggstången.
Man hade en fin tradition på Marieberg. Varje dag sågen gick flaggade man i topp.

”I dag står flaggstangen naken
Bland Eidsvolls grönnende traer.”

Kan jag hjälpa att jag plötsligt minns Nordahl Griegs dikt från den 17 maj 1940?
Sedan slutet av maj är det till allt annat stuvarstrejk i Ådalen.
(Ur ”Vinkelskott”, 12.7.1970)

Det har faktiskt kommit ett par nya skrifter av Albert Viksten.
Sånt kan låta konstig, för Albert gick bort sommaren 1969. Sen han fyllt sina åttio. Hans sista sommare, skulle han väl ha skrivit. Inte sommar. Nej, han skrev sommare, eller den ljuvligaste och varmaste sommare han kunde minnas.
Der där har han nog från Graningemålet och Ådalarne.

Albert Viksten kom ur skogsdjupet. Han växte upp bland skogsarbetare och kolare. Prövade själv på. Var ett slag på industrin nere i Ådalen också, som sågverksarbetare och timmerrullare. Men fann sig inte till rätta.
Han började skriva, under enkla och motsträviga förhållanden. Så blev han journalist på Nya Norrland i Sollefteå. Han fick till och med påta sig det ansvariga utgivarskapet. Rätt vad det var, kunde det stå förgripliga ting i bladet. Viksten fick en fängelsedom på två månader.
Han valde väderstrecket norr.

Viksten blev sälskytt och björnjägare. Det var så hans egentliga författarskap kom att inledas. Med tiden blev det mycket omfattande. Sonen Sven har nu för Författarförlaget redigerat ut ett urval själv biografiska skisser och artiklar. Den heter Mitt liv, ett äventyr.
(Ur ”Vinkelskott”, 4.4.1972)