Mer om Eva Neander

Eva Neander föddes i Jukkasjärvi den 3 april 1921, men växte upp i Härnösand dit familjen flyttade 1923. Fadern var statistiker, och folkskoleinspektör i Norrbotten och senare Härnösand. Han dog redan då Eva var sex år, förlusten av fadern har satt spår i hennes diktning där han fick rollen av en idealgestalt.

Mamman gifte om sig efter några år och familjen flyttade till Borås, där familjen Neander-Nyström bodde 1932–1939 och där Eva gick i gymnasiet. Familjen flyttade vidare till Göteborg och Eva tog studenten där 1941. Hon skrev in sig vid Göteborgs Högskola och Uppsala universitet men gav snart upp studierna och började istället läsa korrektur på Västgöta-Demokraten i Borås. Under signaturen ”Tonia” och namnet Eva-Caisa Neander skrev hon också filmrecensioner, kåserier och dikter i V-D under ett halvår1944. Hennes texter trycktes också i Borås Tidning. G-P, och Ny Tid.

1945 vinner Eva Neander ett pris i Åhlén och Åkerlunds novelltävling för sitt prosastycke ”Vilse”. Hon bygger ut novellen till en roman, och med boken Dimman debuterar hon så 1946. Året därpå följer novellsamlingen Staden och diktsamlingen Död idyll. 1949 ger hon ut novellsamlingen Nattljus. Hon börjar på en roman med arbetsnamnet ”Vattnet”. Den fullbordas aldrig. Eva Neander hittas i februari 1950 översnöad, infrusen och död på sjön Undens is i Finnerödja, Skaraborgs län. Hon hade då varit försvunnen i nästan två veckor. Hon tog sitt liv utan att lämna något meddelande efter sig.

Redan i tolvårsåldern började Eva Neanders författarliv kan man kanske säga. Då fick hon sagor publicerade i Svenska Dagbladet. Hon anspelar ofta på figurer ur Bröderna Grimms sagor i sina senare texter, och den bok som sammanställdes efter hennes död fick sagotiteln Lilla bror och lilla syster efter en av de noveller som ingår i samlingen.

Eva Neander – ”en av de mest lovande bland fyrtiotalisterna” – skrev med känsliga och skygga tonfall om unga, tunnhudade och rotlösa kvinnogestalter som längtar efter gemenskap och frihet. Författarinnan kände sig själv rotlös. Med en känslig stämma skildrade hon genom sina diktade gestalter sitt eget utanförskap. Ordet brist ropar från raderna. Hon formulerade sig suggestivt och trevande. Och ändå så klart och genomskinligt som det vatten hon så ofta betraktar.

Uppsatserna och artiklarna om Eva Neander börjar bli många. – Länge fanns nästan bara Bo Strömstedts uppsats i Svensk litteraturtidskrift 1950:4. Eva Runefelt har lagt märke till Eva Neanders vatten; hur det skiftar i färg och innebörd.

Och där syns vattnet. Grönt och gungande. Som en människa på rygg i ett nyfunnet lugn. Vattnet är famnen. […] Vattnet är inte enbart en förtrogen. Det mjuka, mörkgröna leendet är en av förändringens utvägar. […] Vattnet, sinnligt som dansen, är hungrigt. Det bär narrskeppen med de sinnessjuka, från hamn till hamn för att inte smitta de friska. Vattnet bär själv något 'sjukt' i sig – det okända. Vatten, sinnessjukdom, död. Famnar utan botten.”

Eva Neander växte upp på en liten ö mitt i Härnösand; hennes barndom var omfluten av vatten. Hon skriver själv i artikeln ”Kaleidoskop” om Härnösand

Jag tror aldrig, att jag kommer att bli färdig med min barndomsstad. Min far dog innan jag börjat skolan, efter något år gifte mor om sig och vi kom därifrån. Men det är som om jag ville förflytta allt, jag efteråt upplevt, till den där norrländska staden med sitt residens och sin domkyrka, sina lustiga små skjul, svängbron över kanalen och sin hamn, där man kunde sitta och stirra ut över vattnet i timmar … uppkrupen på en sillkagge eller en annan lämplig utsiktsplats.

Inte bara vemod och nedtonad ångest lyser ur Eva Neanders texter. Heidi von Born lyfter i sin artikel i Svenskt biografiskt lexikon fram den analyserande författaren, hur hon ser skillnad på folk och folk i den lilla staden: de socialt välanpassade ställs mot de bohemiska.

”Mot den dästa småstadsidyllen och dess hycklare vände sig Eva Neander med tunt löje och ett utsökt artisteri.”