Citat från Eva Swedenmark

Gabrielle såg sig om, hon försökte få sina känslor och tankar att återvända till den plats där hennes kropp tillfälligt förvarades, i klass 1 A, samhällsvetenskaplig gren med språkinriktning, på Hedbergska gymnasiet i Sundsvall.
Det var franska, helt okej. Hon hade fått läsa ett långt stycke och det gick bra. Deras fransklärare hade själv inget bra uttal, men hon var inte elak som tyskläraren. Hon var lite vimsig, men snäll.
– Très bien, sade hon när Gabrielle läst.
Gabrielle vände sig om och tittade runt i klassrummet. Det kändes som om hon suttit på en liten ö, i ett stort hav, helt ensam. Nu ville hon ses vilka som fanns omkring henne.
Plötsligt mötte hon en blinkning. Hon tittade tillbaka för att se om hon sett rätt. Det var den långe mörke killen med lite stubbat hår och en silverring i örsnibben. Bobo. Han log mot henne. Hon log försiktigt tillbaka. Hennes hjärta klappade ett extraslag.
Det kändes lite lättare. Allt kändes lättare. Någon hade sett henne. Alltså fanns hon i detta nu, i denna klass där hon haft känslan av att ingen ville tala med henne.
Det ringde ut.
(Ur "Frusna ögonblick", 2005)

De kommer fram till Sollefteå sent på eftermiddagen. Det regnar. Per kräks två gången i bussen för den luktar så illa. Sedan får han sitta längst fram, nästan bredvid chauffören. Då går det bra. Lena har somnat på bussen och vaknar av att mamma knuffar henne lite lätt.
– Vakna! Vi är framme.
Hon ser en busstation med stinkande bussar.
De går ner till gatan som heter Storgatan.
– Det är bara en liten bit att promenera, säger pappa.
– Där! Han stannar plötsligt och pekar. I det huset ska vi bo, två trappor upp. Det finns en gård och jag såg massor av barn när jag var där.
Barn. Lena vill inte träffa några barn. Hon vill träffa Inger. De stiger in i den nya lägenheten. Den luktar såpa. Lena går in i en mörk hall.
– Kom får du se, här blir ditt och Pers rum. Pappa slår stolt upp dörren till ett rum som är större än deras gamla rum på Storgatan i Sundsvall.
– Vardagsrummet är fint, med balkong, säger mamma.
Men från balkongen ser man bara en gata. Ingen gård som hemma i Sundsvall. Sundsvall, som inte är hemma längre. Hemma i Sollefteå. Lena prövar orden, men spottar snabbt ut dem. De smakar som pölsa i munnen.
(Ur "Lena flyttar", 2000)

”Vi 'musketöser' (som vi skämtsamt brukar kalla oss) delar verkligen lika på 'föräldraskapet' för våra böcker. Det är inte så att en sköter personteckningen, den andra miljöbeskrivningarna och en tredje spänningsmomenten. Det är inte heller så att vi 'äger' olika personer i böckerna.

Men, hur sjutton gör ni? brukar många fråga oss (inte minst andra författare).
Vi börjar med att träffas på trivsamma kaféer där vi sitter och spånar på vad vi vill skriva. Vi dricker te, varm choklad och caffe latte (ja, just precis så olika är vi också som personer, som dryckerna vi väljer). Mellan tuggorna på något gott fantiserar vi kanske kring ett fasansfullt brott. Det har hänt att vi alltmer högljudda och exalterade upptäcker att det tidigare så stimmiga och sorliga kafét blivit alldeles tyst. Just när vi pratar om hur vi på bästa sätt ska ta livet av någon.
När vi pratat ihop oss, efter ett par kaféträffar och efter månader av funderande och fikande,sätter vi igång och skriver. Vem ska då skriva vad?
Det är inget svårt val. Lustprincipen får styra! Som så ofta när vi arbetar och skriver tillsammans. Vi har roligt – och vi är varandras lekkamrater. För flickor kan visst leka tre, vilket vi ofta fick höra som barn att det inte går.
Var och en börjar skriva på precis vad den vill i vår nya historia. Det kan vara en händelse som vi tror kommer ligga i början eller kanske först på slutet. Vi skriver aldrig kronologiskt. Vi byter sedan texter med varandra, skriver kommentarer, gör ändringsförslag, skriver vidare och utvecklar allas texter gång på gång, så att vi till slut inte vet vem som har skrivit vad.

Vi ger kärleksfull kritik, förkastar aldrig vad någon skrivit, utan ser på vilka möjligheter som finns i en text. 'Det där var bra, det där borde vi utveckla'. Men visst händer det att vi tycker olika och 'stångas hårt' för att få ha kvar något eller stryka något annat. Men det leder aldrig till kompromisser, att minsta gemensamma nämnare får styra. Vi vet numera, genom många böckers erfarenhet, att 1 + 1 + 1 blir mer än tre. Vi hjälper varandra att våga gå längre, textprocessen gör också att så småningom märker vi om den som 'stångades' för en text hade rätt eller om det inte passar i just denna bok.
Vi jobbar ungefär ett år med varje bok, och då har vi skrivit om den många gånger tillsammans.
Det är också bra att vara tre när en eller två av oss inte orkar arbeta om en text en gång till eller inte ser någon lösning på ett problem, till exempel några kapitel inte är nog spännande. Då finns det alltid någon som kastar sig över utmaningen och drar de andra med sig.”