Citat från Hjalmar Höglund

När Erik Axner var sju år gammal, så mistade han sin far, och ett år senare råkade han ut för olyckan att under lek få sitt ena öga sönderskuret av en glasskärva, och när budet om detta sista nådde hans mor, sysslade hon bäst med at svepa sin egen far. Det var i snabb följd tre hårdhänta ödesgrepp, som skulle ha brutit ned henne, om hon varit en kvinna, hvaraf det knappast går tio på hundradet. Men förunderligt nog finns det lynnen, som kunna prässas samman så hårdt som vore de krossade, utan att de likväl brytas, när trycket är öfver, fjädra de åter ut sig till ny spänstighet. Sådana lynnen höra hälst kvinnorna till.

Fru Axner tog genast Erik till närmaste läkare.
”Kära doktor, det måtte väl inte vara något farligt med gossens ögon?” frågade hon ängsligt.
Doktorn därute på landsbygden var en genomhygglig karl, som framför allt inte ville at något skulle vara farligt. – Nej, bevars, farligt var inte det här heller. Det behövdes bar en tids behandling med omslag och indroppning, så skulle pysen snart vara frisk igen.

Och han lade om och droppade in. Men den sommaren var ihärdigt solstark af sig, och solljuset bländade och pinade både det sårade och det osårade ögat, och när gossen därför blef sämre och sämre i stället för bättre och det visade sig, att här verkligen förelåg något farligt, då satte doktorn proppen i droppflaskan och afsade sig ”fallet”.
(Ur ”Glasskärvans vägmärke”, Lytets börda, 1910)

Sent en höstkväll kom en främling åkande vägen fram. Han hade ämnat hinna fram till ett visst ställe, som han kände till, men regnet föll stridt och mörkret var så intensivt, att han såg sig nödsakad att söka tak öfver hufvud i närmaste gård. I det täta mörkret var det emellertid svårt att urskilja gårdarna från vägen, emedan det var så sent, att de flesta gått till hvila och släckt ljusen. Från en gård lyste det likväl ännu, och där hoppades han få kvarter öfver natten. Han band sin häst invid grinden och letade sig fram till gården med ledning af ljusskenet, och ljusskenet förde honom fram till ett fönster, genom hvilket han såg in. Och nu kommer det ohyggligaste i hela historien.

Därinne såg han två kvinnor syssla framför en brinnande bakugn. Ord hörde han ej, men af gester och minspel tyckte han sig förstå, at den äldre kvinnan var den ensamt befallande och bestämmande och att den yngre endast mekaniskt och själsfrånvarande utförde, hvad hon blef befalld. Så såg han den yngre taga upp ur bädden ett spädt barn, som inte kunde vara annat än nyfödt, lägga detta på en brödspade och på en vink af den äldre hastigt skjuta det in i den brinnande ugnen. Han hörde den unga kvinnan i samma ögonblick utstöta ett vildt skrik, och hann se henne sjunka samman på golfvet. Själv kunde han ej återhålla ett utrop af fasa och skyndade därifrån, som om han sett den gamla helvetesbilden lefvandegjord inför sina ögon.
(Ur "Hett blod", 1911)

Det var flottchefen, som sporde, och flottningsförmannen, som svarade.
”Huru många flottar ligger det då i sjön, Strandberg?”
”Fem.”
”Och huru många flottfästen ha vi?”
”Inte flera än flottar”.
”Och ni säger, att bommen är full och hotar att sprängas och att vattnet stiger och att motvind omöjliggör släppningen.”
”Ja, flottchefen kan själv se, huru det är. Jag fruktar, att om den här östanvinden fortfar länge på det här viset, så går det på tok, ty antingen spränges bommen där uppe, och timret drifver vind för våg, eller också tränges timret upp emot forsen och tar bron med sig.”

Flottchefen rev sig bekymrad i hufvudet.
”Men hvarför i Herrans namn har inte Strandberg skickat bud upp efter älfven, att de skulle stoppa?”
”Jo, därför att det gått bra hela tiden, ända tills vinden för ett par dagar sedan vände sig på östan och växte till storm midt i brådaste flottningen, och så har fjällfloden därtill kommit just i det här draget, och så hände det där med bommen uppe i älfven, som flottchefen vet.”
”Och finns det ingen spaning på, hvem som högg af den?”
”Nej, ingen vet det.”
”Åh, om jag visste, hvem den bofven vore, så skulle han allt få sota för det!”

Strandberg såg upp.
”Men flottchefen skall också betänka, att folket inte kan flyga. När de vilja ro öfver älfven och inte komma fram för timmer och bommar, så bli de rasande och …”

Flottchefen sprang upp.
”Men för f-n, de må bli hur rasande som helst, så få de väl inte göra åverkan på andras egendom för det!” bröt han ut.
(Ur ”När flotten gick”, Mellan älfvarna, 1902)

Hvem har väl icke under en färd genom det vackra Resele i Ångermanland sett och hört talas om Tomtnipan?
Den är belägen helt nära landsvägen och ej långt från Höfvens gästgifvaregård, och den ringa mödan af dess bestigande ersättes tillfullo af den utsikt, som från dess topp öppnar sig öfver den väna Reseledalen. De flesta turister, som passerat där förbi, hafva därför också gjort en afstickare dit upp, bland andra äfven konung Karl XV, som å en björk därstädes inristat sitt namn.

Vill du bestiga Nipan, så tag en Reselebo med dig, som känner till trakten och kan ge dig upplysningar. När du så vandrat den korta vägen från gästgifvaregården och ett stycke följt den slingrande stig, som leder upp mot nipans topp, så passerar du några lämningar efter en fyrknutsstuga, där en ensam gammal kvinna tillbringat sina sista år.
(Ur: "Tomtnipan", I norrsken och sommarljus. Skisser och stämningsberättelse, 1900)