Citat från Mauritz Edström

Jag vaknade långsamt till medvetande i trettiotalet början och visste inte vem jag var eller var jag befann mig. Det visade sig att jag bodde med mina föräldrar och syskon i en stuga upp mot skogen vid Ångermanälven. Jag började försöka komma underfund med vad det var för en värld jag hamnat i. Man berättade för mig att jag fötts strax före jul ett par år tidigare, på min fars fyrtionionde födelsedag. Min mor hade gett mig namnet Natanael efter dagen då det hände. Hon sa att det betydde Guds gåva. Vad hon menade anade jag inte då och vid några tillfällen vållade mig namnet stor förlägenhet.

- - -

Vid tretton var jag en kuvad människa. Detta hade jag att resa mig ur. Det skulle bli ett uppdrag för livet. Min livshunger rasade men ofriheten växte. Stängslen av påbud och förbud reste sig omkring och inom mig själv. Lusten tryckets ner av starka krafter. När det blev konflikter, försökte jag vara snäll och anpasslig för att undgå obehag. Jag måste kväva min upproriskhet och mitt behov att trotsa. Sedan visste jag inte vad jag kände. Man skulle laga sig till efterrättelse. Så hette det.

Vår underlägsenhet skapade underlägsenhetskänslorna. Det gavs alltid påminnelser om att man måste veta sin palts. Den materiella fattigdomen var inte svårast. Vi hade inte mycket att jämföra med. Det låg en ära i att reda sig med lite och inget. Inte heller skolan tryckte ner mig. Mestadels uppfattade jag den som en frihet för de möjligheter den bjöd. Det hade jag min lärare att tacka för. Han var min bäste skolkamrat.

Mest tyngde bristen på tilltro och lärdomen att man skulle huka och gå undan. Min rädsla blossade i huden. Jag hade fått nära till skuldkänslor och samvetsförebråelser. Jag var aldrig godkänd av mig själv.

Försöken att leva upp till frälsningens krav blev inte lättare. Jag hade kommit med under inflytande och inte av min egen kraft. Det var ett sammanhang jag inte var vuxen. Känslan av att inte vara någon bra kristen frätte. Innanför fanns tveksamheten om jag alls ville vara det.
(Ur "I min faders hus", 1984)

För den som minns rökarna och människovimlet på 30- och 40-talen blir resan i dagens Ådalens som att färdas bland ruiner, i sönderfallets poesi.

Ödsliga sågverksrester, där bara vinden blåser i visslan. Tiden som lägger sig över igenvuxna brädgårdsplaner och kolbottnar. Älvvattnet som skvalpar kring ruttnade strövedskajer, kring det lilla som finns kvar av ångbåtskajerna från älvtrafikens stora tid och kring svartnande pålningar, som sticker upp från älvens botten likt vassa, fientliga undervattensskogar.
Grånande dykdalber, en gång välhållna och rödmålade, står här och var i vattnet. Sysslolösa fästpunkter som själv förlorat sitt fäste.

Där brädgårdsbelysningarna förr glittrade om kvällarna och fabrikerna bolmade rök och ånga är det mörkt och tyst. Det har blivit bättre med vägbelysningar istället, men det är klen ersättning.
Jag tänker på när vi cyklade till Kinnmärgens färjställe, där det alltid var ett liv med bussen som kom och vände, kioskerna och färjkarlarna och flockarna av ungar som kretade dåtidens slagord eller fräcka bilder på väggarna i den rangliga väntkuren.

När färjan lade till på andra sidan i Frånö hamnade man tätt inpå sulfatfabriken, som var vitt beryktad för sin biprodukt, Frånösåpan. Den luktade så illa, att när vinden låg på söderifrån sa man på andra sidan:
– Det luktar Frånö.

Över vägen vid färjstället rullade linbanans stora, svarta behållare med träflis från Kramforssågen. Frånö var den första kemiska massafabriken i Ådalen, och den fick också inleda vågen av fabriksnedläggelser 1941. Dess maskiner revs ut och skeppades till Indien. Men delar av fabriksbyggnaderna har fått stå kvar och hyser ett dotterbolag till Gullfiber, som tillverkar isoleringsmaterial och andra plastprodukter.

Den gamla verkligheten är inte mycket att sakna. Det rymde så mycket gråhet och fattigdom, slit och tristess. Men jag saknar det brokiga, bråkiga livet.
(Ur "Mitt Ådalen", 1978)