Citat från Pelle Molin

Nu kom björnen under rytande raseri rakt emot honom. Det här blev en allvarsam sak; gudskelov för den tjocka furan. Nu var hon värd pengar för en obeväpnad man! Kunde han nu endast ha tillräckligt kvicka ögon och sina gamla säkra fötter – annars bleve affären si och så.

Björnen är icke den senfärdiga, ludna klump, som man vanligen tror. I raseriets stund kasta honom hans kraftiga ben i långa, skjutande språng framåt mycket fortare än en senig och snarbent man kan löpa. Då brakar det i skogen; kvistar och torra grenar smälla under hans fötter; stubbar fara som boss åt sidorna; små granar böjas ned som hö. Om han då har ett ärende att uträtta hos en ensam man i skogen, är detta överstökat på två blodröda minuter – om icke Gud är god.

Och knappt hade nybyggaren hunnit sin fura, förr än besten var honom så tätt i hälarna, att det susade om honom. Men nu stod Salmon i lä och spände sina vakna, ljusblå fjällboögon i den ludne gossen, färdig att som en blixt kasta sig undan famntaget, färdig att löpa runt och att alltid hava furan mellan sig och den andre under den dans, som skulle börja. Han kände sina knäsenor stå som strängar av fjäderstål, och handen, som låg på furustammen, förnam icke tecken till skälva … nu kom den ludne farandes!

Ett hopp i halv cirkel och Nalle susade förbi, knappt en halv aln ifrån. Det förfelade språnget slutade med ett tvärstopp i mossan, däri nosen plöjde en liten väg. Ett larmande ryt …mossan revs upp i tvärvändningen … den stod som en sky …och så kom han igen i blind ilska ... gjorde hastigt halt invid trädet, då han såg Salmon vika undan … rusade nu efter honom men kunde icke hålla cirkeln så snäv som Salmon; hans kropp var för lång … och så bar det sig igen, att han sköt fram och tillbaka i spetsiga vinklar … gjorde tvära vändningar och kast som en skrämd gris … kastade om …stötte emot … röt, så att det slamrade om det … klöste i mossan, så att den magra sandjorden tittade upp med avlånga gula ögon … men kom alltid på sidan om Salmon. Kvistar knastrade, och alla små stenar rasslade och skreko.
(Ur "En ringdans medan mor väntar", Ådalens poesi, 1897)

[Olovandes kokar Jonas kams åt sina sju småsyskon då resten av familjen är på bröllop].

Jonas satt redan med fötterna i spisen, petade vedklabbarna till rätta med sina svarta stortår och klappade kams så att det sade smisk smask. Han tänjde på dem om de blevo för tjocka, slet i dem då de klibbade, snittsade till dem, smekte dem och gjorde dem vackra till fasonen.
Det vart en hel hop. På stoppbänken lågo de i dubbla led och på stolarna likaså. Sexkannsgrytan var full och ändå fanns det färdiggjorda kamsar på hillskänken, som inte hade fått rum – och uti tråget var ungefär hälften kvar.

Jonas skrockade belåten som en höna i ett grötfat. Han hade aldrig känt sig så lycklig och han kände behov av att meddela sig med någon – skulle han väcka någon av de sju utsvultna ungarna? Nej det skulle bara bli otrevligheter. Och kanske kamsen inte räckte till. Äntligen var maten ätbar. Den första kamsen var underbart härlig och försvann hastigt. Numro två var präktig och tog samma väg. Numro tre var god – och följde de förra efter. Numro fyra var medelmåttig, men fick gå för sig. Numro fem var en segäten best, men nog var han av samma smet och lika väl kokad. Numro sex befanns omöjlig redan i mitten. "Är det jag som är mätt, eller är det något annat som fallerar?"

Icke för det att Jonas kunde multiplikation, men nu såg han sig ha råd att vara ädel mot sina svultna syskon. Kamsarna skulle räcka till och bli över. Han väckte de äldsta och efter hand de övriga.

Det fröjdade hans själ att se dem alla sitta med kams i händerna och sömn i ögonen. Elden sken vänligt och förtroligt på dem alla, där de sutto i ring kring spisen under mumsande och smackande. Sexkannsgrytan spände ut sin trinda svarta mage, spärrade ut benen, stod där så trygg och språkade med sitt på nytt bubblande vatten. Aldrig hade Jonas varit värd förr. Nu var det han som bjöd på kalas.
(Ur "Kams", Ådalens poesi, 1897)