Mer om Runa Olofsson

Runa Olofsson är ytterligare en författare vid ”älven”, det vill säga Ångermanälven.
”Genom fönstret ser jag björkar och älven. Men jag sitter för det mesta med ryggen åt det –av två skäl. För det första kommer ljuset i ögonen. För det andra är det så betagande att jag inte kan ägna mig åt vad jag ska.”

Det egna skrivandet gjorde att Runa periodvis arbetade både natt och dag. Efter en skrivarkurs på Medlefors folkhögskola blev hon ordentligt inspirerad. Hon skrev på kvällar och annan ledig tid, på morgonen efter läste hon upp för barnen i skolan det avsnitt hon just skrivit. Av deras reaktioner förstod hon vad som fungerade eller inte. Och just på så sätt kom hennes första bok Jag heter Gojko till. Boken berättar om hur en jugoslavisk pojke tillsammans med sin familj flyttar till Sverige. Med den boken vann hon 1972 Rabén & Sjögrens och Invandrarverkets tävling om bästa ungdomsroman om invandrare i Sverige. I författarantologin I egen sak (1978) skriver Runa Olofsson om just den boken att det bästa beröm hon dittills hade fått för något hon skrivit var när en sextioårig kvinna sa att ”det är den första boken jag läst ut i mitt liv, den var väldigt bra”.

Efter debuten med Gojko fick Runa Olofsson blodad tand. Hon tog tjänstledigt för att hinna skriva. I Somrarna med Rakel (1975) sörjer en ung flicka sin bästa väninna som har dött oväntat. Samma år 1975, kom Runa Olofsson ut med vuxenromanen Som om det aldrig hade hänt. Den handlar om en störd ung man som förgriper sig på kvinnor. År 1979 skrev Runa Olofsson två LL-böcker; i den ena Hon, prästen flyttar en ung kvinnlig präst till ett litet samhälle i Norrland och möts där av oförstående församlingsbor. Runa Olofssons egen uppväxt i Ådalen är bakgrunden i ungdomsboken Livet leker! (1986)

. Runa Olofsson fick motta en rad priser för sitt författarskap, bland annat ”Angermannalagets kulturpris” 1981. Från 1986 – och fram till sin död – fick hon så kallad ”garanterad författarpenning” vilket innebar att hon i större utsträckning än tidigare kunde skriva och resa som hon ville. Och Runa Olofsson reste land och rike kring; hon berättade och läste på skolor och bibliotek. När hon träffade barn i skolor och berättade om sitt skrivande brukade hon ofta avsluta med orden - Fortsätt ljuga! jag är så rädd att vi tappar fantasin.

Runa Olofsson avled den 12 januari 2001.

Av Nils Johansson, Resele bibliotek