Citat från Valdemar Lindholm

Det är som hade det kommit trolltyg över folket häruppe nu.
Glädjen är slut. Fiolen hänger dammig och osträngad på väggen; – det är dött och tyst på logen, där förr dansen gick om sommarkvällarna. Ungdomen är gammal vid tjugo år. Saga och sång ha tystnat vid brasan om vinteraftnarna och aldrig mer se getarpojkarna vitror och underjordiska väsen i skogen och bergen.

Nu talar man blott om pengar och förtjänster. Man svär åt sågverksbolagen och söker glädjen i spritbuteljen.
Men glädjen är borta.

Ibland talar man nog om skogen också. Om skogen, huggen, stympad, dödad. Och om pengarna, som skogen ger.
Men den levande storskogen, där far och farfar och hans far före honom levde och dogo i kamp med en karg natur, – där de hörde trollsånger från bergen och sjöarna och sågo viterdrottningen bleka sitt silver i midsommarnattens mattljusa dager – den bry de sig ej om. Den håller på att dö för dem.

Glädjen är död. Livet är borta. Människorna bli arbetsmaskiner i sågverksbolagens händer.

Och snart skall också skogen vara borta. Ve då, ve och åter ve över skogsskövlarne, över skogens mördare!
(Ur När skogen dör", 1901)

Nu fanns det af Sirkastammen en man, som hette Patto-Poidne, det är 'Den nyttige gubben'. Så kallades han därför, att han var i mångt och mycket kunnig och plägade ge sin stams män goda råd. Själv var han väl ej nåjd, men ägde dock trumma och ganska mycken nåjdekunskap, såsom ock i denna sagan nogsamt visar sig.

Patto-Poidne hade sitt viste bredvid en stor myr. På andra sidan om den stora myren fanns ett högt berg. Och i berget boddes en af dessa onda vandringsmän och hans namn var Stalo, ty så kallad han sig själf och sina glänsande hårda vapen.

Patto-Poidne märkte ofta de tunga djupa, stora fotspåren efter Stalo, men när denne aldrig lät se sig och ej heller ofredade Patto-Poidne lefde de båda på hvar sin sida om myren i frid och ro. Patto-Poidne offrade till sina gudar och Stalo offrade till sina och aldrig möttes deras väg.”
(Ur Solsönernas saga, ”Sagan om Stalo”, 1909)

Det var en gång en man av solsönernas släkte som hette Patto Podnie. Han var både klok och modig och hade han bara velat, kunde han ha blivit hövding för sin stam. Man han föredrog att bo för sig själv i skogen långt från andra människor.
– Den som inga grannar har, har heller ingen att kivas med, tyckte Patto Podnie. Och den som inte har någon att kivas med kan leva sitt liv i lugn och ro.

Patto Podnie levde också länge i ro och frid. Han hade sin dotter hos sig men någon annan människa hittades aldrig vägen till hans kåta.
Patto Podnie hade slagit sig ner vid en stor myr. På andra sidan myren fanns ett stort berg, som kallades Högberget och där bodde en jätte. Från början visste Patto Podnie ingenting om den här jätten. Han hades visserligen sett stora fotspår i myren några gånger, men jätten själv hade han aldrig sett. De levde i lugn och ro på var sin sida om myren utan att ofreda varandra.
(Ur "Sagor från Lappland", 1984) [bearbetade av Harriette Söderblom], ”Patto Podnie och Vaimo”)